”Jag är det lilla teamets man”

Vad gör du nu för tiden Tom Alandh, hyllad dokumentärskapare på SVT?
– Vi gör en lite annorlunda julkalender, ”Tomtens Minnesluckor” är arbetsnamnet. 24 kortfilmer om vad som hänt med människor jag tidigare gjort program om. Dessutom håller vi på med en film om en far och en son, ”Mörtfors-Tarzan”, samt en film om Håkan Juholt.

Vi träffades på Journalisthögskolan i Stockholm 1969 när Lars Furhoff var rektor. Vad tyckte du om skoltiden?
– Furhoff var en hedersman som jag tyckte mycket om, liksom Erik Björnsson, och jag hade två kul år på JH, blev riktigt bra i bowling och träffade vänner för livet. Men när jag kom till Fokus på SVT lärde jag mig lika mycket på två luncher tillsammans med Sveriges kanske främste socialreporter Gunnar Arvidson och förre detta Bonnkorrespondenten Bo Isaksson som jag hade gjort under mina två år på JH. Och Fokus-chefen Beril Askelöfs eld var den största och mest inspirerande jag någonsin mött hos en journalist.

Om jag minns rätt praktiserade du på Sveriges Television och har sedan jobbat kvar där. Har du aldrig längtat efter något annat?
– Du minns fel, praktiken gjorde jag på SR i Norrköping och därefter halkade jag in på SVT 1970. Efter snart femtio fantastiska år med tv har jag aldrig längtat efter något annat. I så fall hade jag nog gjort det.

Annons

Du har aldrig funderat på att göra långfilm eller utrikesreportage?
– Jag var mycket filmintresserad som ung, Truffaut och Fellini var mina hjältar, och kunde väl drömma om att göra långfilm, eller ”riktig film” som en elev en gång kallade det som jag inte gjorde. Men snabbt insåg jag min begränsning, jag är det lilla teamets man. Utrikesreportage gjorde jag under fyra år med Världen i Fokus, Grönland, Sudan, Ecuador, men sedan blev det Vimmerby, Vikmanshyttan och Hjo i stället. Minst lika exotiskt.

Du har gjort mängder av minnesvärda dokumentärer om kända och okända svenskar som till exempel Monica Zetterlund, Cornelis och Nacka, men också om din fosterfamilj i Ängby i Stockholm. Vilket är det bästa du gjort ?
– Jag har svårt att gradera filmer jag gjort, det är som att gradera sina barnbarn, men mina sju filmer om Martina med Downs syndrom betyder mycket för mig. Det var också Martina som lärde mig att ett bra liv kan se ut lite hur som helst. Dessutom de tre filmerna om Pia Sjögren, hon som sålde Situation Sthlm för 20 år sedan. Om Pia kommer jag att göra en fjärde film så småningom. Sen blir jag glad när jag tänker på de tre filmerna om rufflaren Ulf Berner, han som lurade brallorna av åklagare och kronofogde. Det var en fantastisk historia.

Du håller på fortfarande. Nyligen såg jag tre program om Leif Silbersky. Hur länge tänker du hålla på? Och vad är ditt drömprojekt?
 – Så länge jag tycker det är kul att gå till jobbet och så länge SVT vill ha mig. Jag är ju som en gammal hockelirare, skriver på ett nytt kontrakt en gång om året. Efter att Ingmar Bergman inte ville vara med finns bara Martin "Rocky" Kellerman kvar. Men han är lika omöjlig som Bergman.

Vad tycker du om det nya medielandskapet, där det finns ett enormt utbud och där du inte behöver titta på programmen när de visas?
– Alldeles utmärkt även om jag själv tillhör den utdöende lilla skara som fortfarande kollar tablån för att se vad det är på tv i kväll.

Vad tror du om utvecklingen inom medierna framöver?
– Det finns oerhört mycket bra journalistik i Sverige så egentligen är jag inte orolig. Däremot är jag orolig för framtiden för public service. Det finns obehagligt många som inte förstår vilket fattigt land vi skulle bli utan en radio och television i allmänhetens tjänst. En nation utan identitet. Utan själ. Och jag blir lika förbannad varje gång någon illvillig och okunnig politiker föraktfullt kallar SVT för statstelevision. Public service är ju inte bara program utan också en anda, ett förhållningssätt.
                                                                        JANNE ANDERSSON

FAKTA

Tom Alandh
Ålder: 75
Familj: Stor
Bor: Stockholm
Hobby: Har ingen, dock många intressen
Förebild: Chaplin för hans humor. Och allvar.