”Jag är kär i finska språket”
Namn Sören Viktorsson Yrke Svensk frilanskorre i Finland Ålder 42 år Bor I Helsingfors Familj Singel Yrkesbakgrund Journalisthögskolan 1978, Sveriges Radio, Expressen, GT, BankVärlden (numera Finansvärlden), Jusektidningen m fl, sedan 1996 frilans i Finland Drivkraft Småländsk envishet.
Namn Sören Viktorsson Yrke Svensk frilanskorre i Finland Ålder 42 år Bor I Helsingfors Familj Singel Yrkesbakgrund Journalisthögskolan 1978, Sveriges Radio, Expressen, GT, BankVärlden (numera Finansvärlden), Jusektidningen m fl, sedan 1996 frilans i Finland Drivkraft Småländsk envishet.
Pragvårens Alexander Dubcek, hemvändande officerare från en sargad Sovjetarmé, ensamstående mödrar i Moskva och New York samt en finsk rättsodontolog med döden som yrke och uppdrag i Kosovo.
Det är några av dem som Sören Viktorsson intervjuat på deras eget tungomål under 90-talet.
Redan som nioåring hemma i Nässjö följde Sören en italiensk språkkurs på TV, kanske med en outtalad aning om att främmande språk var koden till en värld utanför det småländska arbetarhemmet…
33 år senare sitter vi med varsin finsk mellanöl på Torni, en taklös hotellbar som är Helsingfors högsta utsiktspunkt. Perspektivet är inte Sörens vanliga. Han gillar att hålla sig på marken.
– Min nisch är den jordnära utrikesjournalistiken. Hur lever vanliga människor i det land jag besöker och hur påverkas de av politiska beslut?
Sedan drygt tre år är Sören etablerad som frilansare i Helsingfors åt en rad svenska tidskrifter och tidningar. Men hans arbetsfält sträcker sig långt utanför stadsgränsen.
Sören talar åtta språk – ryska, tjeckiska, tyska, franska, engelska, kinesiska, finska och svenska – varav flera nästan som en infödd.
Och han har lika lätt att härma idiomet i Oskarshamn som i Prag. Mer än en gång har denna förmåga förvånat omvärlden…
– Direkt efter omvälvningarna i dåvarande östblocket var jag med en fotograf i Tjeckoslovakien. Via tjeckiska bekanta fick vi telefonnumret till Alexander Dubceks övernattningslägenhet i Prag.
– Han hade just återinträtt i politiken och blivit talman i parlamentet. Tydligen tyckte han att det var intressant med en svensk som lärt sig tjeckiska, för till sist lyckades vi få en intervju.
”I Peking söker jag mig ofta till ensliga gränder och små lokalhak. Att sitta i timtals omgiven av bara kineser gör att språket nöts in.”
Sören gör ingen stor affär av sin språkbegåvning.
– Jag kan istället känna en beundran inför statsvetenskapligt kunniga journalister som gör briljanta politiska analyser av läget i ett land.
Språkkunskaperna öppnar förstås många dörrar. Sören planerar ständigt nya resor och jobb. De flesta blir också verklighet. Han har till exempel varit i Kina nio gånger och studerar sedan tre år tillbaka mandarin (rikskinesiska) vid Helsingfors universitet.
Förutom från Kina har han under den här sommaren bland annat skrivit artiklar från Island och Lettland.
– Språk är för mig verktyg. Kan jag lära mig att tala en främmande människas språk kan jag också nå honom eller henne utan tolk.
– Allra mest spännande just nu är Kina, menar Sören. När jag är i Peking söker jag mig om kvällarna ofta till ensliga gränder och små lokalhak. Att sitta i timtals omgiven av bara kineser gör att språket nöts in. Och på köpet får jag mycket kunskap om vad det innebär att vara invånare i världens folkrikaste land.
Sören poängterar att hans språkintresse inte är teoretiskt.
– Ryska har jag inte studerat aktivt sedan 1980, bortsett från en stipendiemånad i Moskva 1989. Men konstigt nog sitter språket. Sak samma med tjeckiskan.
– Jag är definitivt inte forskartypen, som skulle kunna sitta och jobba i tio år på en avhandling om någon detalj i fornbulgariskan.
Finska är det i särklass svåraste språk han har lärt sig, säger han.
– Jag har ju inget som helst finskt påbrå, som många här tror, utan har fått lära mig språket från grunden. Ger man sig i kast med ett tungomål som har 15 kasus så handlar det nog om en sorts passion.
Många som gått av en Finlandsbåt vid Helsingfors salutorg fascineras av stadens charm. Men få skriver in sig vid universitet för att börja studera finska.
– Det var 1990. Jag hade ju fast jobb då som redaktör vid Jusektidningen. Så jag tänkte att jag tar studierna som en hobby. Men finska är en utmaning och flera gånger var jag på väg att ge upp, berättar Sören.
Det gjorde han inte, även den finska koden knäcktes med småländsk envishet.
– Det handlar om att plugga in ord för ord. Ta bara ett vanligt ord som telefon. Det heter likadant på ryska och flera andra språk, men finnarna har naturligtvis ett eget ord, puhelin, pratapparat.
Sören tilltalas av den finska folksjälens lite vemodiga svårtillgänglighet.
Kanske passar den en i grunden litet blyg person från Nässjö, det småländska höglandets motsvarighet till Sandemoses Jante?
– I min skolklass var det jobb på järnvägen som gällde, där fanns våra fäder. Även om jag alltid skrev bra på skoluppsatserna dröjde det innan jag började fundera på journalistyrket.
Vad innebar klassresan?
– Får man verkligen göra så här spännande saker? Resa jorden runt, träffa intressanta människor och få betalt för det?
– Numera inser jag att detta är ett jobb bland andra, må vara att jag har litet fler stämplar i passet än de flesta.
Har du någon nytta av din arbetarbakgrund?
– Kanske finns där något slags inställning om att man alltid ska göra rätt för sig. Fast så tänker väl de flesta…
– Hur som helst är jag väldigt noga med att hålla deadlines och försöker även i övrigt ge uppdragsgivarna valuta för pengarna.
Både finnar och andra brukar undra varför en ursvensk gör sig besväret att lära sig finska, bryta upp mitt i livet från en fast anställning och till råga på allt flytta till Helsingfors. Sören tar frågorna med ro.
– Folk här brukar undra om det är någon finska jag är kär i. Mitt standardsvar är att jag är kär i finska språket…
Dessutom fanns både praktiska och affärsmässiga överväganden bakom flyttbeslutet, avslöjar han.
– Just före 40 ville jag hinna med något mer i livet, pröva ett radikalt miljöbyte. Bättre våga språnget än att sedan som gammal ruva sig över vad man inte gjort.
– Dessutom hade jag på känn att Finland var på gång och att mina finskkunskaper då skulle vara guld värda.
Den finska alterneringsledigheten, det vill säga ett betalt friår för att hjälpa framför allt unga att få in en fot på arbetsmarknaden, fusionen mellan Merita och Nordbanken, samt det finska ordförandeskapet i EU, är några exempel på företeelser som gett Sören uppslag till artiklar. Svenska tidningar är generellt sett intresserade av det som händer på denna sidan Östersjön, menar han.
– Intresset har nog aldrig varit större. Det går ju bra för Finland nu. Samtidigt är det ett land som till stor del är okänt för svenskarna och här spelar säkert språkbarriären en stor roll.
– Som finsktalande svensk kan jag förhoppningsvis komma över barriären och visa på ett land, vars människor och kultur verkligen är värda att lära känna.
Sörens centrala punkt i Helsingforstillvaron har ända sedan ankomsten varit UDs presscenter nära Stockmanns berömda varuhus.
Finska UD lånar ut kontorsplatser med datorer och Internetuppkoppling, telefax och telefon. Här finns en receptionist, aktuell information från finska myndigheter samt tidningar på olika språk. Men framför allt finns Sörens gelikar här. Journalister från många länder som samtliga funnit någon anledning att rapportera hem härifrån. Somliga har också, som Sören, lärt sig finska.
Både socialt och jobbmässigt betyder presscentret mycket för Sören.
– Vi journalister här konkurrerar inte, utan hjälper varandra med tips och kontakter. Det var särskilt viktigt i början.
Presscentret är förstås också ett forum för lunch- och ölsällskap.
– Det är mycket värdefullt. Flyttar man som medelålders och utan familj till ett främmande land, får man kämpa för att skaffa sig ett socialt nät.
– Man får ju aldrig några barndomskamrater i ett nytt land…
Första tiden var skakig, berättar Sören:
– Allt är nytt och mycket tid går åt bara till att överleva, förstå finska försäkringssystem, fixa telefon, bankonto…allt sådant praktiskt som är självklarheter hemma. Dessutom envisades jag med att redan från början försöka klara mig på finska.
Skakigheten upphörde efter det första året. Nu står Sören stadigt på den finska marken och har också tillräckligt av sådana i fickan. Nio av tio jobbidéer förverkligas.
– Ett par decenniers jobb i Sverige har ju gett kontakter. Och ringer jag nya, potentiella uppdragsgivare brukar de vara intresserade av uppslagen, inte minst som de sällan får propåer härifrån.
Men Sören är en rastlös själ.
Om några år, vad är hemadressen?
– Jag funderar ofta på varför jag lägger ner så mycket tid på de här krumelurerna, säger Sören och tar ur väskan upp en vältummad och tejpad fortsättningsbok i kinesiska.
– Studierna i mandarin är en sorts själslig frizon som hjälper mig att rensa hjärnan. Det är härligt att efter en arbetsdag sätta sig på klassiska Café Ekberg och helt sjunka ner i en kinesisk text.
En möjlig ny marknad? Nytt uppbrott?
– Jag vet inte. I Hongkong finns redan mycket erfarna svenska journalister. Fast, jag har faktiskt aldrig hört talas om någon svensk frilans i Peking…
Sören skruvar lite besvärat på sig, när framtiden kommer på tal.
– Jag vet inte riktigt vad jag ska bli när jag blir stor. Kanske går det tio kinesisktalande unga elever på JMK just nu, som kommer att ge mig konkurrens… (skratt).
– Min grundfilosofi är att göra sådant jag gillar. När jag började med finska sade folk att det är helt bortkastad tid, men det har gett otroligt mycket tillbaka. Kanske blir det sak samma med kinesiskan.
Att han ska återvända till Kina tvekar han inte över.
– Jag gjorde ett knäck på finska televisionens korre Sinikka Arteva i Peking häromåret. Efteråt pratade vi länge om hur mycket det finns att göra i Kina.
– Vi var helt överens om att det inte i första hand var intressant att djupanalysera Fastlands-Kinas aktuella relation till Taiwan. Sådant förmedlar de stora byråerna, vad som saknas är information om hur vanliga kineser lever.
I Kina, liksom i andra länder, bryts naturligtvis barriärer när man kan prata med vanligt folk på gatan.
– Jag jobbar ogärna med tolk, framför allt i länder där man riskerar att få sanningen filtrerad.
Dina bästa sidor som journalist?
– Jag är receptiv, lyhörd för mina intervjuobjekt och har lätt att få ur mig texter.
De sämsta?
– Lat vad gäller att dra i mig kunskap som jag inte genast behöver, bortsett från språkstudierna. ”Finlands moderna historia” står fortfarande i bokhyllan och EU borde jag ha bättre pejl på.
– Och så är jag fortfarande lite blyg, måste ibland repa mod när jag ska ringa och presentera en idé eller boka tid för någon viktig intervju.
Är språken ett sätt att övervinna blygheten?
– Säkert. Skådisar lär ju ofta vara blyga privat. Jag blir lite rysk när jag talar ryska och tysk när jag talar tyska.
I livets slutskede då, var finns du då?
– Då sitter jag förhoppningsvis på Hydra eller någon annan grekisk ö, läppjar på ett glas kall retsina och studerar nygrekiska.
– Det är ett fint språk som jag faktiskt pluggade en universitetstermin för länge sedan…
Men just nu funderar Sören på att återvända till USA. Han har redan fått flera tidningar att tända på artiklar från New York. Och Australien tycker han verkar vara en spännande och av honom hittills outforskad kontinent.
Han har uppenbarligen idéer till artiklar och nyfikenhet på vad som sker i många hörn av världen.
– Men ofta finns de intressanta knäcken runt hörnet. För en tid sedan intervjuade jag den finska rättsodontologen Helena Ranta, som lett identifieringen av offren i massgravar i Bosnien och Kosovo.
– Vi satt i flera timmar i hennes lägenhet här i Helsingfors, ständigt avbrutna av telefonsamtal från Kosovo.
– Hon utstrålade en väldig integritet och livserfarenhet. Efter att ha samtalat om livet, döden och krigets fasor kom vi till slut in på klassisk musik och hon tipsade om finsk skönlitteratur.
– Är det någon jag vill bjuda på middag, när höstrusket nu tar Helsingfors i sitt grepp, så är det denna litet spröda men samtidigt oerhört starka finska.
