”Jag har läst allt Tom Wolfe gjort”

Namn Mattias Göransson Ålder 27 Familj Flickvän och dotter på två år Bor Majorna i Göteborg Yrke Frilansjournalist Yrkesbakgrund JMG, frilans åt Expressen, Café, Dagens Nyheter, redaktör på Filmkonst Mål Att bli lycklig genom att utnyttja min potential.

Min pappa var tidningsfetischist. Han prenumererade säkert på 25 olika tidskrifter – en hel del utländska. Vad jag minns klarast av min uppväxt är alla tidningshögar, för pappa hade dåligt ordningssinne. Det var som att jag ständigt var omgiven av artiklar.

Mattias Göransson ler och suger i sig lite kaffe. Efter en halvtimmes irrande i Göteborgs innerstad har intervjun äntligen kommit i gång.

Jag har nobbat fem stökiga ungdomshak som Mattias föreslagit, men nu har vi hittat ett litet ombonat fik där bullarna är så stora att de måste ha genmanipulerats, och de få övriga gästerna utgör en ljudlös kuliss av propra damer i övre medelåldern.

Här går det att slappna av, ta sig tid och samtala. Det enda som saknas är en öppen eld och konjakskupor.

– Rolling Stone prenumererade han alltid på, så den läste jag. Och Der Spiegel, och en tysk filmtidning som heter Cinema, fortsätter han.

Du läser alltså på tyska?

– Njae, jag kunde det då.

Man söker ju ofta spår och tecken i uppväxtåren för att förklara människors liv. I Mattias Göranssons fall vimlar det av dem. Allt pekar på att han nära på föddes till skribent.

– Som sjuåring läste jag Tolkiens Sagan om ringen. Sedan allt med Thor Heyerdahl. Jag kunde läsa tre-fyra böcker i veckan.

– Mamma har berättat att när jag gick till skolan följde hon mig oroligt med blicken genom fönstret tills jag klev på skolbussen. För jag gick och läste på väg till bussen. När jag klev av fortsatte jag att läsa tills jag kom in i klassrummet och satte mig.

”Jag hade aldrig lärt mig skriva som jag gör om jag inte läst massvis av vad andra journalister och författare gjort.”

Bilden av den brådmogna skribenten tar form, men Mattias Göransson värjer sig när jag undrar om han var en enstöring som barn – den udda bokmalen.

– Njae, det vet jag inte. Jag läste snabbt och ofta på nätterna. Att jag gjorde det på bussen är typiskt – det var ju bara dötid.

– Annars spelade jag fotboll. Jag var i och för sig urkass och slutade. Min bror däremot var bra. Är man två bröder tävlar man ju lite med varandra. Han var alltid bättre i sport, medan jag var bra på att tänka och läsa. Så jag intog en antisportattityd.

Kanske gjorde brödrakampen sitt för att få honom att satsa på ordet i stället för läderpärlan. Idag är bröderna nära varandra. De springer tillsammans varannan kväll – och Mattias är en hängiven fotbollsfan. Fritid och fotboll är två ord som ofta dyker upp tillsammans under vår konversation.

Han har gått JMG, men det som tveklöst haft störst inflytande på hans skrivande är de där tidningshögarna hemma hos pappan – och en och annan amerikansk författare.

– Den litteratur jag gillar är den direkt berättande, som Steinbeck och Hemingway – och de var ju också reportageskribenter. Tom Wolfe älskar jag. Jag har läst allt han gjort. Hans reportage är bättre än många skönlitterära verk. På 20 sidor skapar han mer dramatik än en 400-sidors roman.

Mattias Göransson älskar inte bara Tom Wolfe. Den epok av amerikansk reportagejournalistik som på 60-talet föddes under beteckningen New Journalism är hans evangelium, och namn som Tom Wolfe, Gay Talese, Hunter S Thompson och Joe Esterhaz dess pedikanter.

Det lyser i ögonen och superlativen haglar när han ingående beskriver Esterhaz och Taleses reportageteknik, återberättar passager ur deras artiklar och hyllar deras sätt att levandegöra texten – få den att inte enbart informera utan också fängsla. Hur Talese flera dagar förföljde Frank Sinatra överallt då han inte fick intervjua stjärnan inför hans 50-årsdag: i TV-studion, på hotellet och vid bardisken. Hur Esterhaz wallraffade i kostym hos etablissemanget i en småstad i amerikanska södern där en hippie skjutit ihjäl ett par poliser – för att sedan dra på sig en Grateful Dead-t-shirt och stå och röka brass med mördarens kompisar.

Där finns hans ideal och förebilder – tuffa grabbar med litterära ambitioner som vågar ta risker.

Han tycker det är märkligt att man i så liten utsträckning bryr sig om den litterära formen av skrivandet på journalisthögskolan.

– När jag gick JMG hade jag tre veckors kreativt skrivande i slutet av tre års utbildning. Man borde dela ut listor på böcker i början på utbildningarna som folk skulle läsa.

– Jag hade aldrig lärt mig skriva som jag gör om jag inte läst massvis av vad andra journalister och författare gjort.

Under tiden på JMG började han frilansa för Expressen Fredag. Sedan satt han ett kort tag i Stockholm på kvällstidningens redaktion – men flyttade snart tillbaka till hemstaden.

– Jag trivdes inte med att sitta och göra nöjesnyheter – ringa upp Christer Sjögren och fråga om hans julskiva. Samtidigt saknade jag min familj och vänner i Göteborg.

Han fortsatte frilansa åt Expressen, men tröttnade till slut på kvällstidningens hårda ramar. När DN På Stan gjordes om sökte han sig dit, för att när DNs LördagSöndag dök upp åter flytta på sig.

Janne Josefsson, Björn Gillberg, Johan Staël Von Holstein och Bert Karlsson är några han skrivit om – starka, kända manliga individualister. Det är en tacksam typ, säger han, då de sällan tar illa vid sig när han skriver kritiskt och inte drar sig för att sticka ut hakan.

Några personporträtt av kvinnor har han hittills inte gjort. Han har frågat tre. Samtliga avböjde. Han är osäker på varför.

– Jag tror att kvinnor är försiktigare med att ställa upp, är allt han vill säga.

Trots att det flyter bra just nu upplever han att han börjat stelna lite som skribent, och vill vidare.

– Nu gör jag porträtten efter en viss formel: ”Japp, där kom slutrepliken!” kan jag tänka när jag intervjuar någon. Jag känner att jag upprepar mig.

– Sociala reportage är något jag vill jobba mer med. Ta den här nya gruppen människor som jobbar i de nya IT-företagen. De har sin egen kultur och världsuppfattning. Att hänga med dem och skildra deras tillvaro – deras jargong – skulle vara spännande.

Det som utmärker Mattias Göransson texter är att de ofta är långa – väldigt långa. Det ger honom en möjlighet att fylla på med både fakta, funderingar och små scener. Ofta länkar han samman dem så att de skapar ett flöde som känns nästan filmiskt.

I en artikel om spel och kasino han gjorde för DN På Stan inleds texten med en lång fiktiv scen där reportern bokstavligen kommer hem till speldjävulen för att diskutera chansen att även svenskarna ska låta de stora summorna komma fram vid Black Jack- och rouletteborden.

Speldjävulen spottar och fräser, angriper reportern och hänvisar till statliga utredningar som stöder hans sak. Därefter kastas plötsligt läsaren in i ett klassiskt reportage i ett amerikanskt indianreservat som blivit rikt på sitt kasino, och besök i spelstäderna Las Vegas och Atalantic City.

På slutet är vi plötsligt tillbaka hos speldjävulen, som sorgset får erkänna för reportern att svensken trots allt nog är alldeles för puritansk för att låta honom härja lika fritt som i USA.

– Jag ville först göra ett reportage om Foxwoods, kasinot på reservatet. Ungefär samtidigt sa Åsbrink något om att det var dags att även Sverige tilllåter mer avancerade kasinon.

– Jag samlade på mig utredningar och utlåtanden som var positiva, men när jag skulle skriva hade jag ingen aning hur jag skulle foga in deras torra byråkratspråk i texten. Till slut kom jag på det här med speldjävulen, förklarar han.

För att lyckas med de längre reportagen krävs ganska mycket grundarbete. Gör han ett personporträtt begär han ett minimum av tid från intervjuoffren.

– Jag vill träffa personen vid åtminstone två tillfällen, och helst under två hela dagar. Samtidigt är jag noga med att välja rätt tillfälle – det måste finnas goda förutsättningar att det händer något intressant den dagen vi ses.

– När jag gjorde Björn Gillberg för DN tog det flera månader innan det dök upp något jag tyckte verkade bra.

Tillfälle och gott om tid behövs för att kunna vara där när det händer. Då han träffade Bert Karlsson åt de lunch på Stadshotellet i Skara. Där satt naturligtvis resten av stadens höjdare – vilka Bert i tur och ordning högljutt hånade och skällde ut. Den typen av material får man inte under en timmes intervju i något sterilt kontor.

Han nämner ett gammalt jobb för Expressen Fredag där han följde Ulf Ekberg och hans kompisar under en utekväll i Göteborg. Ace of base hade sågats i Sverige för sin plastiga gillestugsdisco. Sedan kom plötsligt de stora framgångarna utomlands och attityden hemma svängde – nu hyllade man bandet. Den kvällen han var tillsammans med Ekbergs sällskap hade förändringen precis skett, och den före detta tonårsbusen var plötsligt popstjärna och kung på krogen.

– Det var fantastiskt att se vilken revansch han tog. Överallt rullades den röda mattan fram. Folk dunkade i rygg, släppte in honom bakom bardisken och lät så honom ta så mycket sprit han orkade bära till sig och sina vänner.

Mattias Göransson verkar annars mån om att den han träffar ska trivas. Skickar alltid gamla jobb i förväg så de ser hur han jobbar. Pratar i telefon, bygger upp en atmosfär av tillit.

När han lyckades övertala den medieskygge kultförfattaren Sture Dahlström att ta emot honom i hans hem i Skåne för en intervju köpte han med sig en stor lax som gåva. Men en del håller garden högt ändå. Speciellt sportstjärnor kan vara svåra.

– Jag försökte göra ett porträtt på Martin Dahlin för Café, men det gick inte att få ur honom något personligt. Trots att jag visste från andra källor att han inte mådde bra. Jag träffade honom ett par gånger – men fick lägga ner.

I dag har han ett kontrakt med DN som i princip låter honom göra vad han vill. Men tillvaron som frilans kräver fler inkomstkällor, och varje vecka gör han Familjefloran åt DN LördagSöndag – korta sketcher som kretsar kring relationer. Familjefloran är arvtagare till Relationslexikonet som gjorde succé i På Stan.

– Jag gör det mest för att tjäna pengar. Det är talang jag utnyttjar. Om jag gjorde ett personporträtt var tredje vecka skulle jag kunna leva enbart på det – men nu är det inte så, säger han krasst.

Ett annat uppdrag är jobbet som redaktör för Filmkonst, där han just nu med övriga medarbetare funderar på hur de ska göra om tidningen. Men det är de längre jobben som betyder något. Och att åtminstone några av dem ska bli riktigt bra.

– När jag gick på JMG bestämde jag mig för att göra minst ett jobb i kvartalet som jag skulle vara nöjd med. Det målet har jag kvar än i dag.

Han trivs med frilanslivet, och ser ingen anledning att lämna det.

– När jag träffar gamla klasskamrater från JMG som jobbar med nyheter på stora redaktioner i Stockholm klagar de alltid över sina jobb – att de känner sig fjättrade vid telefonen och sitt skrivbord.

Överlag tror han att något måste ändras på tidningarnas redaktioner om man ska fortsätta locka till sig unga begåvningar.

– Fyrtiotalister pratar gärna med en föraktfull ton om unga som väljer att jobba på IT-företag och reklambyråer. Det är inte konstigt att unga söker sig dit där man satsar resurser på kreativa miljöer och vidareutbildning. När hörde du senast en tidningledare tala om kreativ miljö?

– Det är inte fel på de unga som hellre väljer IT-företaget framför en dagstidning – snarare är det fel på strukturerna inom dagstidningarna. Det är där man måste tänka om.

Hans egen framtid rymmer också en del förändringar. Nästa år ska han och Scoops redaktör Tobias Regnell förenba sin passion för fotboll och journalistik i Offside, ett nystartat fotbolls- och sportmagasin med längre reportage och personporträtt.

Under våren ger Mattias Göransson också ut en bok om Roy Andersson, tajmat med premiären i Cannes av regissörens senaste film.

Om allt faller på plats gör han också snart sitt mest krävande jobb hittills.

– Jag har haft kontakt med svenska Läkare utan gränsers ordförande, kirurgen Johan von Schreeb, en längre tid. Han åker till Kambodja med sin fru för att arbeta där. Då följer jag med.

– Blir det som jag tänkt kommer det reportaget att passera en gräns i mitt skrivande, och bli något jag aldrig gjort förut.

MIKAEL FUNKE

mf@sjf.se