”Jag känner en trygghet i boken”
Namn Per Lindeberg Ålder 61 Bor I Stockholm Familj Fru och vuxen son samt hund Yrkesbakgrund Frilansjournalist och författare, gav 1983 ut boken Blylarmet Aktuell Boken Döden är en man – historien om obducenten och allmänläkaren Drivkraft Viljan att gräva upp det som verkligen har hänt, bakom det som synes hänt.
Namn Per Lindeberg Ålder 61 Bor I Stockholm Familj Fru och vuxen son samt hund Yrkesbakgrund Frilansjournalist och författare, gav 1983 ut boken Blylarmet Aktuell Boken Döden är en man – historien om obducenten och allmänläkaren Drivkraft Viljan att gräva upp det som verkligen har hänt, bakom det som synes hänt.
Per Lindeberg var fram till för några veckor sedan ett ganska obekant namn för de flesta. Sen kom hans bok ut, Döden är en man – historien om obducenten och allmänläkaren, och han hamnade plötsligt i rampljuset.
– Jag var helt oförberedd på att debatten skulle komma igång så snabbt. Jag hade tvärtom varit orolig för att boken skulle bli nedtystad, säger han.
Hans slutsatser i boken är minst sagt kontroversiella. Han anser att de båda läkarna är oskyldiga till såväl mordet på Catrine da Costa som styckningen av hennes kropp. Han tycker dessutom att medierna är medskyldiga till att rättssystemet haverrade och utsatte läkarna för ett justitiemord.
Per Lindeberg räds inte debatten.
– Jag känner en trygghet i boken och jag är villig att diskutera fakta utifrån den.
Han har ingen juridisk utbildning och han har inte själv någon erfarenhet av att ha drabbats av rättssystemet. Däremot har han erfarenhet av forskning, han har i tio år jobbat för Byggforskningsrådet och han har skrivit om vetenskapliga frågeställningar.
1983 gav han ut boken Blylarmet, som beskrev hur medicinska riskvärderingar kan komma i konflikt med mäktiga industriintressen.
– Man kan säga att jag övade mig på den boken, inför den här, säger Per Lindeberg.
I nästan fem år har han forskat i det som kommit att kallas århundradets svenska brottmålsrättegång. 1994 var han en av fyra journalister som fick ett stipendium på 25 000 kronor från Brottsförebyggande rådet. Hans utgångspunkt var ett jämföra nyhetsmediernas bild av ett uppmärksammat brottmål med fakta i målet; stämde mediernas bild med verkligheten?
”Det var ett fascinerande fall med omstridda bevis och ett stort massmedialt intresse.”
Han säger att det var lätt att välja just styckmordsåtalet.
– Det var ett fascinerande fall med omstridda bevis och ett stort massmedialt intresse. Dessutom hade min fru jobbat som rättsläkare i tre år vid rättsläkarstationen i Solna efter det att den så kallade obducenten gripits. Jag visste att flera av hennes kollegor var tveksamma till den juridiska och rättsliga behandlingen av fallet.
Det fick Per Lindeberg att ställa sig nästa fråga: Fanns det tecken på att publiciteten påverkat den rättsliga processen? Han har gått igenom tusentals sidor material från den sekretessbelagda polisutredningen och från rättegångarna, läst tidningsartiklar och lysnat på radio- och TV-inslag. Allt eftersom arbetet framskred blev han mer och mer övertygad om att läkarna utsatts för ett justitiemord, ett justitiemord som skedde med stor hjälp av medierna.
– Medierna piskade upp en opinion och målade upp de misstänkta läkarna som monster utan mänskliga drag. Det orättfärdiga med tingsrättens dom är att läkarna friades för mord men att rätten i domskälen förklarade att läkarna begått brott mot griftefriden, alltså styckat kroppen. Griftefridsbrottet var redan preskriberat och domskäl kan inte överklagas. Journalisterna agerade folkdomstol och presenterade domskäl som domslut, säger Per Lindeberg.
Läkarna förlorade också sina legitimationer. Han anser att läkarna var helt rättslösa, de hade inte en chans att värja sig.
Båda lever i dag isolerat. Obducenten har en grav hörselskada, efter ett självmordsförsök, och är förtidspensionerad. Allmänläkaren är för tillfället arbetslös, han har tidigare arbetat i sin fars firma. Båda har behållit sina namn men obducenten har sin identitet skyddad.
– Det som gör mig upprörd är den makt som journalister har, samtidigt som de aldrig kan ställas till svars. Hur mycket har Expressen tjänat på sina löpsedlar och artiklar om det här fallet? undrar Per Lindeberg.
Boken har mötts av blandade reaktioner. Jan Guillou hyllar den i en debattartikel i Aftonbladet och tycker att Per Lindeberg borde få alla existerande journalistpriser. Knut Ahnlund, professor och akademiledamot, skriver i Svenska Dagbladet att han ser boken som en ”välbehövlig svensk självräfst”, även för den som ställer sig tveksam till bokens huvudteser.
Jesus Alcala i DN är kritisk och kallar den tarvlig och Kristina Hultman, redaktör för Arena, liknar den i en debattartikel i Aftonbladet vid en svart spegelbild av psykoterapeuten Hanna Olssons bok Catrine och rättvisan.
– Jag är glad över det stora intresset och jag tål snytingar. Men det är olyckligt att diskussionen bara kommit att handla om mediernas roll och kvinnospåret, säger Per Lindeberg.
”Det är förvisso så att vi inte lever i ett jämlikt samhälle, men jag tycker att det är beklämmande att ett justitiemord används som ett exempel på kvinnoförakt.”
– Det är förvisso så att vi inte lever i ett jämlikt samhälle, men jag tycker att det är beklämmande att ett justitiemord används som ett exempel på kvinnoförakt. Det jag hellre vill diskutera är polisens brist på professionalism och domstolarnas påverkbarhet.
Han är förvånad över Alcalas recension och tycker att DN, som är en av de tidningar som kritiseras hårdast i boken, borde valt en utomstående recensent.
Han berättar inte särskilt förvånande att han är oerhört glad över Guillous och Ahnlunds artiklar.
– Guillou var en av de få journalister som höll huvudet kallt i debatten kring rättegångarna och som hela tiden betonade rättssäkerhetsfrågorna.
Guillou och Lindeberg är inte bekanta, de har bara träffats en gång.
– Det var någon gång på 70-talet när jag gjorde en intervju med Guillou på uppdrag av Journalisten, säger Lindeberg. Det är enda gången jag pratat med honom.
Per Lindeberg publicerar i boken namn på offret och de misstänkta läkarna. Han namnger poliser, utredare, rättsläkare, advokater, journalister… Dessutom är han frikostig med detaljer när han porträtterar vittnen, anhöriga och döda även om han fingerar deras namn.
Vad har han gjort för överväganden för att inte i onödan skada människor?
– Ett viktigt problem med det här fallet är att det bygger på ryktesspridning och på en massa ogrundade uppgifter som folk i gemen tror är solida fakta. Just därför är det nödvändigt att vara fullständig uppriktig beträffande fakta. Det obehag som detta kan vålla måste vägas mot risken för att ett justitiemord förblir ouppklarat. Och en sådan risk bör rättssamhället inte ta.
Två förlag nobbade att ge ut boken innan Tomas Fischers förlag gav klartecken. Förlagschefen Agneta von Schinkel lämnade dock förlaget, som hon påstår, i protest mot boken. Den trycktes först upp i 3 000 exemplar, ytterligare 3 000 är på väg.
Finns det inga kritiska synpunkter på din bok som du nu i efterhand kan hålla med om?
– Ja, i Svenskan skriver advokaten Per Samuelsson om försvarsadvokatens ensamma roll och att advokaten har svårt att hävda sig gentemot polis och åklagare. Jag efterlyser en debatt om försvarsadvokatens ansvar. Jag anser att allmänläkarens försvarare Bengt H Nilsson gjorde en mycket tvivelaktig insats i ett avgörande skede i utredningen, när ett vittne vid en videokonfrontation skulle peka ut allmänläkaren. Nilsson borde med kraft protesterat mot det sätt på vilket polisen hjälpte vittnet att peka ut allmänläkaren. Nilsson har inte velat lämna ut klientakten till mig, trots att hans klient ville det. Möjligen tyder detta på att han själv inser att han gjorde ett otillfredsställande jobb som försvarare.
Trots att boken är faktaspäckad är den skriven som en thriller och det är ingen slump. Per Lindeberg gillar genren och han har tidigare i livet skrivit tre kriminalserier för radioteatern. Han läser också gärna både deckare och böcker om autentiska kriminalfall när tillfälle ges. Film, musik och trädgårdsskötsel på sommarstället är andra intressen. Titeln på Lindebergs bok, Döden är en man, är medvetet vald.
– Den är en formel för det svart-vita tänkande som uppstod när styckmordsfallet blev en politisk process, där män beskrevs som potentiella förövare och kvinnor som potentiella offer.
Vad hoppas du uppnå med boken?
– Jag hoppas att regeringsrätten tar upp fallet på nytt och att läkarna återfår sina legitimationer. Allmänläkarens advokat Kerstin Koorti förbereder just nu en resningsansökan och jag förmodar att den även kommer att gälla obducenten.
