”Jag måste alltid vara sann”
Namn Kerstin Wallin Ålder 55 år Bor I Långedrag utanför Göteborg Familj Gift, två döttrar Fritidsintressen Matlagning och läsning Yrke Livsåskådningsreporter på GP Yrkesbakgrund Korrekturläsare på GT och GP Drivkraft Att det ska bli bättre nästa gång.
Namn Kerstin Wallin Ålder 55 år Bor I Långedrag utanför Göteborg Familj Gift, två döttrar Fritidsintressen Matlagning och läsning Yrke Livsåskådningsreporter på GP Yrkesbakgrund Korrekturläsare på GT och GP Drivkraft Att det ska bli bättre nästa gång.
Intervjun är temat för årets grävseminarium. Men hur får man överhuvudtaget människor att ställa upp på en intervju när det gäller de mest personliga frågorna.
Kerstin Wallin på GP vet. I över ett decennium har hon fått människor att berätta offentligt om allt från sitt sexliv till hur det är att förlora en nära anhörig.
Under vinjetten Leva skriver Kerstin Wallin en helsida i veckan i GP. Alltid om något som rör själen och ofta om ytterst känsliga frågor. Lyckas hon inte hitta någon människa som vill berätta om sina personliga erfarenheter i tidningen är det meningslöst att ens fundera på att göra jobbet.
Den första kontakten tar Kerstin alltid per telefon.
– Men då måste jag vara på g. Det händer att jag slår numret men lägger på luren igen. Jag måste vara övertygad om att det är viktigt att den där människan ställer upp, annars lyckas det inte.
Är någon tveksam försöker hon få honom eller henne att inse att artikeln tjänar ett gott syfte till exempel genom att framhålla de många fördomar som omgärdar ämnet man ska prata om och hur viktigt det är att saken diskuteras öppet.
Det avgörande är att få till stånd ett sammanträffande.
– Är någon tveksam till att vara med i tidningen kan jag be honom eller henne att träffa mig ändå. Det kanske kan ge mig något personligen, argumenterar jag, något som gör att jag lättare kan sätta mig in i eller förstå det ämne jag ska skriva om.
Kerstin Wallin försöker i allmänhet få komma hem till den hon ska intervjua. Dels för att de flesta är mest avslappnade i sin hemmiljö, dels av ett helt annat skäl.
– I den intervjuades bostad letar jag efter sånt som har en speciell personlig betydelse. Det kan vara en särskild familjeklenod eller att jag ser att någon är skicklig på blommor.
– Fäller man en positiv kommentar om sådana saker öppnar det ofta för andra spår, ibland leder det in samtalet på djupare dimensioner. Lyhördheten är också viktig. Kerstin observerar blickar, pauser och tonfall.
– Sånt kan avslöja var jag ska leta efter det som ligger dolt eller det som är intressant. Överlag försöker jag vara öppen för att prata om helt andra saker än jag ursprungligen tänkt.
Många intervjupersoner slappnar av om journalisten bjuder på sig själv. Men Kerstin Wallin framhåller att man ska vara personlig i måttliga doser.
– Många kommer till intervjun laddade som Hulken och jag har märkt att det kan störa om journalisten då pratar mycket om sig själv. Folk är fåfänga och om de vill måste man låta dem vara huvudpersonen.
–Däremot är det viktigt att markera inlevelse och igenkännande. Pratar någon om hur det är att föda barn kan det räcka med att jag säger ”ja, jag vet hur det var när jag själv födde barn”, eller något i den stilen.
Det kan låta som om Kerstin Wallin är manipulativ men hon gör knappast det intrycket. Snarare framstår hon som engagerad och inkännande.
– Jag måste alltid vara sann, jag måste alltid kunna återkomma till dem jag intervjuat.
För ett drygt år sedan fick hon John Templeton-priset som The Religion Writer of the Year i konkurrens med livsåskådningsjournalister från hela Europa. Hon har även fått kulturpriset av Göteborgs kyrkliga samfällighet.
Kerstin Wallin beskriver sig som en människa som oerhört lätt blir fascinerad. Och om man som ung studerar litteraturhistoria, teoretisk filosofi, folklivsforskning, kläddesign, konstvetenskap, drama och matlagning måste man nog ha ett öppet sinne.
”Det händer att jag slår numret men lägger på luren igen. Jag måste
vara övertygad om att det är viktigt att den där
människan ställer upp, annars lyckas det inte.”
– Det är på gott och ont. Tiden räcker inte till för allt jag vill hinna med.
Som ung frågade sig Kerstin hur hon skulle få tid till alla sina intressen men bestämde sig slutligen för att bli konsthistoriker. Så träffade hon nuvarande lektorn på JMG Ulf Wallin som då arbetade på Norra Skånes Tidningar.
– Jag hade drömmen att skriva och gjorde ett par frilansjobb för NST. När Ulf ryckte in på repmånad erbjöds jag att vikariera för honom.
Tre veckor senare ringde de från Skånska Dagbladet och gav mig fast jobb.
Sen kom barnen emellan. Hon var hemma några år för att därefter börja som korrekturläsare på GT och sedan GP.
– Till slut stod det mig upp i halsen. Jag var 40 år och nästan sjuk av längtan efter att få uttrycka mig själv på något sätt.
Lösningen blev frilansartiklar för GP och senare tjänsten som livsåskådningsreporter.
– Jag tog död på myten att loppet är kört för medelålders kvinnor, konstaterar Kerstin med triumf i rösten.
Livsåskådningsreporter låter tungt men hon ryggar inte för lättsammare nedslag i tillvaron. Nu senast skrev hon om hur man bär sig åt när man flörtar och hon var nyligen på sitt livs första hockeymatch, mellan HV 71 och Djurgården, för att jämföra idrottspubliken med Pingstkyrkans besökare.
Fast i centrum för hennes arbete står det djupt mänskliga. Hon arbetar inom en journalistisk gren där livserfarenhet och många år på nacken kanske är helt avgörande. Kan överhuvudtaget en journalist skriva om hur det är att förlora ett barn om han eller hon själv inte har barn? Men när jag ber Kerstin Wallin berätta om någon erfarenhet i livet som haft stor betydelse för henne tar hon upp en lite oväntad episod.
– Jag växte upp i Ulebergshamn, ett litet samhälle i Bohuslän med väldigt hård social kontroll. ”I nästa by, där bor det bara idioter”, var något jag ständigt fick höra. Jag trodde så fullt på det att jag lade mig på golvet i vår Morris när vi åkte genom byn.
– Just så liten världsbild har många människor, inte minst inom religionen finns det gott om kotterier. Som journalist måste jag kunna ta mig in i världar som är lika små som den jag växte upp i.
Med åren har Kerstin besökt mängder av mänskliga enklaver och skrivit om i stort sett alla de svårigheter som kan drabba en människa. Till det som berört henne djupast hör en artikelserie om den svåra spårvagnsolyckan i Göteborg för några år sedan.
En dag ringde en man och berättade att hans son omkommit i olyckan. Han undrade om Kerstin ville möta en grupp anhöriga och skildra deras sorgearbete. I ett halvår träffade hon de sörjande tillsammans med en psykolog och en terapeut.
– Jag blev en av dem och deltog som mer än journalist, det var väldigt tufft. Inför publiceringen hade de anhöriga höga förväntningar på hur läsarna skulle reagera.
– Reaktionerna var enormt starka och massor av människor berättade om sin egen sorg. Det märkliga inträffade då att de i sorgegruppen kände en stor besvikelse, de som hörde av sig var ju inte i första hand intresserade av just det som de i gruppen varit med om.
Det här fick Kerstin att fundera över vilket ansvar journalister har vid människors sorgearbete efter stora olyckor.
–Medierna har övertagit rollen som offentlig sorgeinsitution och vi måste vara medvetna om det fruktansvärda tomrum vi lämnar efter oss när rapporteringen upphör.
Efter att ha skrivit så många år om livsåskådning kan Kerstin Wallin ibland tycka att det är samma ämnen som återkommer, eller som hon själv konstaterar: det är inte för inte som eviga frågor för alltid är eviga. Men entusiasmen finns där ändå.
– Den kommer inifrån. Med tiden har jag lärt mig att se fler samband, fler motsatser. Det handlar kanske om att bli skickligare på klaviaturen.
