”Jag odlar min rättframhet”
Namn Knut Carlqvist Ålder 52 år Bor I en gård på södra Gotland Familj Hustru och fem barn Yrke Kulturredaktör Yrkesbakgrund Studentpolitiker, egen datafirma, företagskonsult, författare, frilansjournalist mm Drivkraft The truth is out there
Namn Knut Carlqvist Ålder 52 år Bor I en gård på södra Gotland Familj Hustru och fem barn Yrke Kulturredaktör Yrkesbakgrund p(ingress). Studentpolitiker, egen datafirma, företagskonsult, författare, frilansjournalist mm Drivkraft The truth is out there
Knut Carlqvist, före detta vice ordförande i FNL-grupperna, numera kulturredaktör på Finanstidningen, kan konsten att reta gallfeber på folk. Redan i folkskolan var han uppkäftig och fick sänkt ordningsbetyg. På den vägen är det.
Frågan är om det finns någon svensk kulturredaktör annan än Knut Carlqvist som kan skriva följande: “Kvinnor dänger tuttarna i huvudet på varandra av ren avundsjuka, äldre kvinnor avundas yngre, småtuttade avundas stortuttade”.
Krönikan med tuttdängandet kom för någon månad sedan. Ruter Dam, ett nätverk för kvinnliga chefer, bojkottade Finanstidningen och krävde Carlqvists avgång.
– Formuleringen missupfattades. Jag ville säga att kvinnor konkurrerar med varann, äldre kvinnor är ibland rätt avundsjuka på unga tjejer med bröst som pekar mot himlen, säger han. Det är mänskligt. Jag förstår inte varför man ska förneka det.
Den svenska samförståndsandan har aldrig legat för Knut Carlqvist.
”Jag har alltid känt mig illa till mods när jag klivit undan.
Inte ens i folkskolan kunde jag hålla truten.”
– Jag har alltid känt mig illa till mods när jag klivit undan. Inte ens i folkskolan kunde jag hålla truten.
Vännen Stigbjörn Ljunggren kallar Knut ”en inihelvete intelligent retsticka som alltid har de politiskt korrekta efter sig”. Själv menar Carlqvist att han bara säger hur det är men att folk inte alltid kan ta till sig det.
– Under min tid i FNL-grupperna tog jag upp 15 lögner i deras historik. Jag lade fram dokumentation i svart och vitt för SKP-arna som styrde det hela.
– Jag hade trott att det skulle bli en diskussion. Men det blev partidomstol och partiordföranden lutade sig fram och sa: “Vad har du för syfte med det där?” Sen uteslöts jag ur SKP.
Under studietiden i Uppsala, där Carlqvist tog en fil kand i bland annat historia, var han krönikör i studenttidningen Ergo. Under signaturen Mac the Finger drev han med mesta som 70-talet höll heligt. The Finger stod givetvis för ett uppåtpekande långfinger.
Sen 15 år bor Knut Carlqvist i en gård vid Burgsvik på södra Gotland. Härifrån har han i ett decennium skrivit för Finanstidningens kultursida.
Sedan ett par år är han kulturredaktör. Via telefon och dator håller han kontakt med ett 40-tal medarbetare och skriver själv en krönika varannan vecka.
– Tre, fyra dar i månaden åker jag till Stockholm, kopierar material på KB, hinkar öl med kolleger och träffar redaktionsledningen. I övrigt håller jag mig hemma. Att ha måttlig kontakt med journalistkåren passar honom förträffligt.
– Jag slipper påverkas av deras åsikter, jag behöver inte hoppa i säng med dem. Det är svårt nog att hålla huvudet klart utan att behöva ta en massa hänsyn.
Kultursvängen tycker han är vansinnig, i synnerhet den i Stockholm.
– Där måste man vara politiskt korrekt, alla tabun sitter som tvångströjor.
Här på Gotland vet folk att det är normalt att män och kvinnor får barn ihop men skriver jag det får jag höra från kotterierna att jag är homofob.
Det är bara i medierna man kan spinna loss föreställningar om att det är finare att vara homosexuell. Knut Carlqvist oroas över vad han kallar nymoralismen i medierna.
– Den har exploderat de sista åren. Tjugoåriga pojk- och flicksnärtor i pressen talar om för folk vad som är ont och gott. Ingen av dem lever som de lär. De säger att man ska älska invandrare men träffar bara sitt gäng.
Som exempel på nymoralismen tar han upp en kristdemokrat i Uppsala som nyligen hudflängdes i medierna och avpolletterades efter att ha sagt att vissa kvinnor är ragator.
– Vad är det med det? Vissa kärringar är ju ragator liksom vissa gubbar är arslen. Men sånt får man inte säga trots att alla vet att det är så. Det måste finnas ett offer för att pressen ska bry sig och då blir den andra en bödel.
Den senaste tiden har han engagerat sig i Estoniakatastrofen.
– Att det inte gick till som haverikommissionen påstår är klart, säger han. Jag har trott att hon sprang läck, men nu ser det ut som om Estonia sprängdes, troligen av rysk maffia. De tekniska bevisen läggs fram i juni, hoppas jag.
Hans kultursida har gett utrymme åt en debatt i frågan, själv har han plöjt vittnesmålen och skrivit flera artiklar om dem. Att ingen nappar i den övriga pressen menar han beror på att få journalister söker sanningen.
”Tjugoåriga pojk- och flicksnärtor i pressen talar om för folk vad som är ont och gott. Ingen av dem lever som de lär. De säger att man ska älska invandrare men träffar bara sitt gäng.”
– Kreditkort kan man ta upp. Men är det känsliga frågor och regeringen säger A så gäller det för nio av tio journalister.
Han känner igen fenomenet från rapporteringen om Natos krig mot Serbien.
– USAs bombningar är ett folkrättsbrott. Det har begåtts övergrepp i Kosovo, men det sker på Östtimor också utan att USA lägger Jakarta i ruiner. Idag är serberna den svaga parten medan albanerna har hela västvärlden bakom sig. Samtidigt försöker medierna förvandla Milosevic till en Hitler trots att han är en rätt ordinär Balkanpolitiker.
– Sånt kan man inte heller säga, istället visas bilder på gråtande barn. Serbiska barn gråter också. Medierna vill ha bad guys och good guys och journalisterna gör sig till propagandister i krigsmaskineriet.
Knut går omkring i välstrykt vit skjorta och nedgångna tofflor i sin skrivarlya, en liten stuga bakom själva boningshuset. Väggarna är täckta av böcker. I tre väderstreck har han utsikt över Hundlausar, alvaret. Inom synhåll finns hagen med de två hästarna som han ibland knallar ut till under arbetsdagen för att ta sig en ridtur och tänka.
Han pratar snabbt och passerar ämnen som filosofen Axel Hägerströms värdenihilism, Ivar Lo Johanssons bok Traktorn, trendfeminister med flickrumsdrömmar, sin litteräre förebild Damon Runyon, antropologen Karl Olov Arnstbergs senaste bok, Tony Blairs opålitlighet och Johan IIIs hustru Katarina Jagellonica.
I snabb takt skjuter han av tvärsäkra åsikter i nästan rubrikartade formuleringar, ofta med en elak eller humoristisk udd. Jag frågar om det inte är tungt att alltid vara oppositionell.
– En journalist ska vara det men ibland är det skitjobbigt. Värst är feministerna, de håller sig aldrig till sak. I anonyma brev skriver de att jag måste ha liten penis och liknande, men att kvinnor kan vara sexistiska går de inte med på.
Jag försöker fiska efter vad som driver honom att vara kärringen mot strömmen. Är det nåt uppror från uppväxten som ligger bakom?
På ett sätt, medger han. Han berättar om hur pappa gifte sig med en skådespelerska och hur han vattenkammad ställdes upp för fotografering i hemma-hos-reportage i veckopressen om den lyckliga familjen.
Var ni inte en lycklig familj?
– Nej, säger han. Långtifrån. Det konstiga var att alla krävde att man skulle tala sanning men det stod inte ett sant ord i veckotidningarna. Jag har svårt med det offentliga ljugandet och har odlat min rättframhet.
Ett par dar efter vårt möte ser jag Carlqvist i en debatt i TV-programmet Centrum. Han säger att det är begripligt att albanerna hatar serber men undrar varför Sydsvenskans chefredaktör Per T Ohlsson, som han kallar “en bekväm skrivbordsmänniska från Lund”, hatar serber.
Per T Ohlsson blir rejält förnärmad, kommer av sig och ser ut som han bitit i en citron. Förolämpningen gör sin verkan. Häcklaren Carlqvist har fått in ännu en träff.
Fotnot När Knut Carlqvist läst texten skäller han ut mig i telefon i en timme. Jag får veta att jag är lika korkad som en biljardboll, att jag framställt honom som en ytlig provokatör, att jag är illvillig och inte begripit ett dugg av vad han sagt. Och framförallt; han är ingen häcklare.
Jag svarar att i synnerhet den som har för vana att provocera andra borde tåla mer än en sån här artikel men ber honom skriva ner sina förslag till ändringar. Det visar sig att han nästan inte vill ändra någonting. Kanske är det essensen av debattören Knut Carlqvist: hårda tag men ändå fair play.
