”Jag vet att jag bränner mina skepp”

Idag arbetar Daniel Sjölin själv som redaktör på Expressen Kultur, ett fast jobb, och inser att alla inte kan vara lika modiga som han genom att berätta om sin situation.

– Jag vet att jag bränner mina skepp. Mina närmaste vänner har inte gjort annat de närmaste åren än att rekommendera mig att inte säga det här. Men jag hade inget tålamod kvar efter jag sett vad Lina Thomsgård berättade, säger Daniel Sjölin.

Bland de hundratalet meddelanden han fått det senaste dygnet ”håller i stort sett alla med”. Det kommer stöd från stora delar av Sverige, från före detta SVT-medarbetare och andra, berättar han.

Annons

– Samtidigt så finns det en tendens att man vill att jag och kanske Expressen eller andra ska driva frågan vidare. Jag är inte aktivist utan en vanlig journalist, som skrivit en personligt hållen text. Men det här handlar också om alla de som inte är programledare men går på tillfälliga kontrakt. Jag har full förståelse för att man inte själv vågar säga ifrån. Det råder i alla fall inga tvivel om att många har liknande historier att berätta. Dessutom är kulturjournalistiken en liten damm där cheferna blir väldigt mäktiga personer.

Varför var du tyst så länge?
– Det är inte enkelt att ge ett kort svar på det. För det första tror jag att jag köpte läget, jag är författare och tänkte att jag hoppar på det här roliga nu ett tag. Man går in i en normalisering, det är det här som är spelreglerna vilket man vet när man kliver innanför dörrarna första gången, här fastanställer de ingen. Samtidigt blev jag väldigt bra behandlad av chefer och överordnade på alla sätt förutom just dessa punkter. Så man känner en tacksamhet och lojalitet mot de man har byggt ett program med, man får ta det tänkte jag, eftersom jag fick så mycket annat bra. Men någonstans i grunden handlar det om ett strukturellt fel och ju mer åren gick förstod jag mer och mer att jag inte fick den här kärleken tillbaka. Andra fick vidareutbilda sig och bredda sin kompetens men man var inte intresserad av mig på det sättet, det blir en obesvarad lojalitet.

– Det som jag minns som droppen var när en kollega hade kommit tillbaka efter ett års tjänstledighet för att skriva en bok. Då kände jag att livet började bli orättvist. Det blev en avund mot de som var anställda. De hade friheter som pappaledigheter och tjänstledigheter som inte fanns för oss. Varje dag var det mejl vi frilansar inte nåddes av, vi inkluderades inte på SVT fester och en massa andra saker. Då tappar man musten. Det är ungefär som att du gör slut när du märker att kärleken inte längre finns där för den andra, men du gör det innan de hinner göra slut. Jag har en ganska stark stolthet och ville inte bli lämnad kvar tills jag var en rödgråtande medarbetare som måste lämna.

Vad ville du med texten, och vad hoppas du händer nu?
– Det är klart att det är en personlig text och jag har naturligtvis en förhoppning att före detta kollegor till mig eller framtida kollegor på SVTs kulturavdelning får det bättre. Det är inte hjärnkirurgi att ändra på det här och jag är övertygad att det kan bli bättre. Jag kallar det organisationsnarcisissm, det är inte ondska, SVT är bara otroligt självupptagna och förstår inte att de är det. Det är en sak om man är ett företag som har lite tillfälligt anställda, men i det här fallet har man en arbetsgivare med ett hav av medarbetare med tillfälliga anställningar som bär verksamheten. Det är en polett som ska trilla ned hos SVT.

Samtidigt, man kanske inte kan kräva att SVT ska veta om ett program finns kvar x antal månader fram i tiden. Så hur ska de kunna garantera dig nya uppdrag?
– Där har man tur att man är en stor arbetsplats. Det jag har upplevt de senaste åren är snarare att det är akut brist på folk. Det är därför man återkommande tar in samma tillfälliga medarbetare. Man har en bild av verkligheten som inte stämmer överens, och man tror att havet består av ett oändligt antal kräftor vilket det inte gör. Så man måste anlita samma person 50 ggr istället för tre gånger under samma period. Jag tycker också att SVT ska ha ett omlopp av personer för att klara sitt uppdrag, man ska inte ha en massa fasta anställda. Men om man sätter sig i den sitsen att man har ett stort omlopp av folk så måste man ha en tydlig personalpolitik för det.

– Ska man förändra journalistiken, och göra en ny typ av Kulturnyheterna så kanske det också är cheferna som ska bytas ut. Men ju länge ned i hierarkin du kommer ju större är omsättningen. Man kan snarare tycka att det är bland producenter, programledare och beställare det ska vara nya smaker. Där man ska förändra. Det blir inget nytt Kulturnyheterna för att du byter ut fotfolket vartannat år.

Du har kompetensen att vara reporter, programledare och redaktör men det har inte alla. En frilans som kanske bara kan vara programledare, hur ska man garantera den jobb framåt?
– Absolut är det så. SVT har ju många tillfälliga titlar. Jag har själv varit inblandad i produktioner där man visste att man bara ska göra två säsonger och sedan läggs programmet ned, där hör man inte heller om några programledare som är besvikna för man vet om det innan. Men med långkörare som Kobra borde man veta vad ambitionen är, man kan inte bara säga att vi kanske lägger ned, under 20 års tid? Det är lathet. Man orkar inte göra sig besväret med att lösa en situation och ge folk längre kontrakt. Alla kan inte få längre kontrakt men då får man kommunicera det. Man kanske ska ha ett styrdokument där det står att folk inte kan vara tillfälligt anställda hur länge som helst. Det är slött och det är det som är det nonchalanta beteendet.

Här har SVT tidigare svarat på kritiken de får i Daniel Sjölins text i Expressen Kultur-texten.