Jag vill inte bli administratör

Namn Elisabeth Hedborg Ålder 55 år Bor Lidingö Familj Maken Andrej Korovin Yrke Frilansjournalist Bakgrund Fil kand Lund 1969, Journalisthögskolan 1972, Ekot och radions samhällsredaktion 1972—1977, därefter på Rapports utrikesgrupp, TVs första kvinnliga utrikeskorrespondent 1979 (Rom), korrespondent i Moskva för riksradion 1983–1987, Rapports samhällsprogram Magasinet 1987–1993, Rapports Moskvakorrespondent 1993–1995, informationssekreterare på Nobelstiftelsen 1996, sedan 1996 frilans Aktuell Gästprofessor på JMK Drivkraft Nyfikenhet Utmärkelser Stora Journalistpriset 1988, Ikarospriset 1990.

Det var Idioten av Dostojevskij som väckte Elisabeth Hedborgs intresse för Ryssland. Som ung flicka i Italien såg hon en suggestiv TV-version av romanen, en upplevelse som till slut skulle föra henne till Moskva och jobbet som utrikeskorrespondent.

Italienska är hennes andraspråk, inte ryska som många tror. Elisabeth Hedborg växte nämligen upp i Italien, där hennes far var ingenjör och tillverkade svenska säkerhetständstickor.

Hemma i Sverige läste hon 40 poäng ryska vid Lunds universitet och jobbade som guide på turistbussar till Sovjet för att hålla språket aktivt.

Det var bland annat hennes språkkunskaper som gjorde att hon blev Sveriges första kvinnliga utrikeskorrespondent för TV (stationerad i Rom) och att hon 1983 övertog Malcolm Dixelius tjänst som radions korrespondent i Moskva.

Det kom att bli en dramatisk tid. Hon fick följa Sovjetunionens sammanbrott, se ett nytt Ryssland växa fram och uppleva hur de baltiska länderna gjorde sig fria. Hon såg kommunistledare passera revy i snabb följd: Andropov, den vid makten kortlivade Tjernenko, perestrojkans Gorbatjov. Under Jeltsins tid vid makten upplevde hon hur Europa i ett slag fick tre nya självständiga stater: Estland, Lettland och Litauen.

– Det var en märklig känsla att vid augustikuppen 1991 resa in i sovjetrepubliken Lettland för att bara någon vecka senare lämna den fria republiken Lettland.

I Moskva fick hon lära sig kremlologins hemliga koder men såg hur demokratins raka språk till sist tog över: ryssarna tappade sin rädsla och vågade fritt tala in i en reporters mikrofon.

– Jag utgick ifrån att jag var avlyssnad då jag kom till Moskva. Det finns säkert en dossier på mig i något arkiv. Men jag har inte brytt mig om att kolla. Det viktiga för mig var att skydda mina vänner och kontakter. Jag överlät åt dem att avgöra om jag skulle ringa hemifrån eller ej. Det värsta som kunde hända mig var att jag blev utvisad. De kunde förlora jobbet.

Under kommunisttiden kontrollerades alla medier av partiet. Men med den ökade friheten kom också ekonomiska krav. Tidigare stod partiet för alla omkostnader. Nu måste tidningarna stå på egna ben. Tidningar och TV-kanaler är därför beroende av sponsorer, rika ägare eller lokala politiker vars inställning till pressfrihet är tvetydig.

– Ägarna kräver lojalitet från journalisterna. Det går inte att kritisera ägaren i den egna tidningen. Men ryska journalister är uppfinningsrika. De brukar gå till konkurrenten med sitt material. Vi har inte pressfrihet, utan pluralism, brukar ryska journalister säga.

Elisabeth Hedborg jobbar sedan fyra år tillbaka som frilans i Sverige. Men det innebär inte att hon lämnat Ryssland, ett land som fortfarande står henne nära. Hon gör reportageresor, är gift med en ryss, håller föreläsningar om Ryssland och sitter i styrelsen för Frösunda solidaritet, en stiftelse som hjälper ryska handikappade och barnhemsbarn till sommarvistelse i Sverige. I Fojos regi utbildar hon även ryska journalister.

Och nu är det dags för svenska journalistelever att ta del av hennes gedigna erfarenhet som reporter på radio och TV. Hon har tagit över Arne Ruths stol som gästprofessor vid JMK i Stockholm.

Nu tror hon inte att det går att lära ut eller läsa sig till att bli en god journalist.

– Jag kommer istället att försöka föra en dialog med eleverna. Mötet med dem som håller på att utbilda sig kommer att bli värdefullt för mig.

Hon vill också sudda bort myten om att det skulle vara tjusigt att vara utrikeskorrespondent. Det är stressigt och slitsamt och det kan vara förenat med livsfara.

I Riga fick hon på första parkett uppleva hur de sovjetiska svarta baskrarna anföll de lettiska inrikestrupperna. Beskjutningen skedde utanför hennes hotellrum. Hon har också bevakat kriget i Afghanistan, konflikten mellan Iran och Irak och oroligheterna i Kaukasien.

Under en reportageresa till Beirut 1982 var hon och fotografen några sekunder från att bli dödade. De åt lunch på ett hotell och reste sig för att gå och betala då en bomb exploderade ute på gatan. Den tjocka glasrutan i fönstret invid bordet där de hade suttit splittrades och deras bil som stod utanför demolerades.

– Det var två steg som räddade våra liv. Många korrespondenter tycker att det är spännande med krig.

Men det var inte oron för våldet som fick henne att säga upp sig på Rapport efter närmare 25 år. När Rapports samhällsprogram Magasinet lades ner till förmån för Rapport Morgon försvann möjligheterna att göra längre och mera djuplodande reportage. Hon sattes att översätta telegram, som någon annan skrivit, till bilder som någon annan tagit. Det var så hon började sin karriär inom TV för 20 år sedan.

– Jag sade till mina chefer att de utnyttjade de investeringar de gjort i mig på ett dåligt sätt.

I amerikanska och brittiska medier finns en tradition med seniortjänster: erfarna reportrar som med sin kunskap analyserar skeenden och kan fungera som mentor för yngre kollegor. I Sverige saknas denna möjlighet att utnyttja kunniga och erfarna reportrar. Därför finns det få renodlade nyhetsreportrar över 50 år. Enda möjligheten att höja lönen och utvecklas i sitt arbete tycks vara att bli chef.

– Jag har fått flera erbjudanden om att bli chef. Men jag har konsekvent sagt nej. Jag vill inte sitta och administrera mina kollegors arbete. Jag är först och främst journalist.

Den tekniska utvecklingen inom TV–journalistiken har på ett dramatiskt sätt förändrat korrespondenternas arbetsvillkor – inte alltid till det bättre. När Elisabeth Hedborg började som korrespondent var ofta det största problemet att få hem filmrullarna från händelsernas centrum. För att kunna skildra Israels ockupation av södra Libanon 1982 och beskjutningen av Beirut måste hon ta bil till Tel Aviv för att få filmerna redigerade. I Teheran lyckades hon få ut materialet med hjälp av en turkisk affärsman som smugglade ur filmrullarna.

Elisabeth Hedborg menar att det var dessa arbetsvillkor, som gjorde att inslagen fick en annorlunda karaktär vad gäller form och innehåll.

– Rapporterna var mera analytiska, mera tidsbilder än hårda nyheter som är fallet idag.

Hon menar att tekniken i sig inte är fel – den har underlättat jobbet – men att den används fantasilöst och snarare hindrar istället för att frigöra resurser. Idag kan man få hem en story snabbt och nästan smärtfritt från alla delar av världen. Men det har lett till att snabbheten har blivit ett självändamål. Andra viktiga journalistiska kvaliteter, till exempel analys, bakgrund och komplikation har fått stå tillbaka.

– Ibland diskuterade vi korrespondenter i Moskva att korrespondenterna från Aktuellt och Rapport skulle dela upp arbetet så att den ena jobbade med nyheter och den andra med längre reportage. Men då kom redaktionernas revirtänkande in.

I första numret av Scoop 1997 beskriver Elisabeth Hedborg hur journalister på fältet utnyttjas.

”Om en reporter får åka ut tycks uppdraget snarare gå ut på att bekräfta en existerande uppfattning eller verklighetsbild – inte att pröva om denna version håller för en närmare granskning”.

Eftersom många redaktioner har dragit in på antalet korrespondenter sköts utrikesbevakningen numera alltmer hemifrån. TV–bilder från nyhetsbyråer levererar texter och bilder från jordens alla krishärdar och materialet redigeras sedan av hemmaredaktionen.

Elisabeth Hedborg menar att detta har skapat en steril och doftlös bild av världen och människor. Bilder och texter kommer vanligtvis från samma källa, de stora nyhetsbyråerna som Reuters och AP, som speglar en anglosaxisk syn på världen.

– Nyhetsbyråerna har givit oss en mera heltäckande bild av världen, men det oväntade, motsägelsefulla och komplicerade har försvunnit.

Hon tycker sig se att det i det nya Europa fortfarande finns kulturella barriärer. En av dem verkar gå vid alperna. Sydeuropa är för svenskarna fortfarande ett semesterområde. För Elisabeth Hedborg är Medelhavet och Italien landet där hon tillbringade sin barndom – och där hon upptäckte Dostojevskij.

Pär Jansson

pj@sjf.se