”Jag vill själv gilla allt på sidan”

Namn Nisse Larsson Yrke Redaktör för Dagens Nyheters Namn och Nytt-sida Ålder 49 år Bor I Hallonbergen i Sundbyberg Familj Hustru, tre döttrar och en katt Yrkesbakgrund Lokalredaktör för Upsala Nya Tidning i Alunda, nattredaktör på Tidningen Trollhättan, redigerare på Ny Teknik. På DN sen 1980 Drivkraft Ungefär en halv hästkraft.

Nisse Larsson gjorde sin första tidning när han var tre år, ett par år innan Kalle Anka hade lärt honom läsa.

I debuttidningen Mamma och pappa ritade han sina föräldrar i armkrok.

Tidningsmakeriet blev småindustriellt när Nisse gjorde bekantskap med hektografin. Fortfarande kan han livfullt beskriva tekniken som gjorde det möjligt för honom att producera tidningar i tio femton exemplar.

Med spritdupliceing kunde han mångfaldiga produktionen.

Tekniken har även senare påverkat hans väg vidare i yrket.

När Nisse Larsson var Upsala Nya Tidnings man i Alunda fick han besök av en montör som åkte runt på UNTs lokalredaktioner och installerade telefaxapparater. Montören berättade att han hos en redaktör hade frågat var jacket fanns. Redaktören kröp ner under skrivbordet. Och blev kvar där. Länge. Till slut kollade montören under skrivbordet. Lokalredaktören hade somnat.

– Då fick jag den avgörande impulsen att sluta i Alunda, säger Nisse.

Det var våren 1975 och Nisse hade varit lokalredaktör i tre år.

Mycket av erfarenheterna från den tiden går igen i figuren Nuffe, som han och tecknaren Ulf Lundkvist gör åt Journalisten.

Den på samma gång oskuldsfulle och trumpet cyniske murveln görs med kärlek och inlevelse av två personer som känner starkt för det lantliga och lite töntiga Sverige. Som också är på allvar.

”Jag vill att folk ska tycka att det är kul. De ska få föreställningen att här sitter Kajsa Olsson och Staffan Skott och skämtar med varandra.”

Valet att bli journalist var inte självklart.

Han såg sig egentligen mera som poet – om än outgiven.

Han läste filosofi och litteraturvetenskap i Uppsala när han sökte till journalisthögskolan i Stockholm.

Det verkade lovande att poeten och retoriklektorn Bengt Nerman undervisade på JH.

– Då fanns ingen annan skrivarutbildning i Sverige. Det var roligt även om jag inte var så journalistiskt lagd. Jag hade inte heller tänkt mig att hålla på med journalistik utan var inriktad på att bli kulturskribent eftersom jag var road av att skriva och gestalta.

Det fanns också ett krasst skäl för Nisse att hoppa på JH.

– I och med att jag började på bunden studiegång kunde jag få fortsatt studielån.

I våras blev Nisse Larsson redaktör på DNs Namn och Nytt-sida.

Redaktionen är som ett museum över gamla Klara.

Avdelningen är den enda på DN som fått dispens att ta med sig sina gamla, murrigt välpatinerade möbler. Ett brunt bokskåp som tillhört DNs grundare Rudolf Wall står centralt i rummet.

Söker man efter DNs själ bör man nog titta in här.

Här kan man betrakta bysten av Georg Paulsson, ”Den blyge”, skald, kåsör, reporter. En skribent i en tradition som DN odlat och som Alf Henrikson, Jolo, Red Top och Bang är prominenta företrädare för.

Man kan också nämna såna som Joson, Eld, Gustafsson med muntascherna, Åkermark och förra redaktören Magdalena Ribbing, alla med porträtt på väggen.

Ett exempel på debatter som brukar engagera NoNs läsare är ett meningsutbyte som sidan nyligen gett plats åt: Frågan om en ko ska mjölkas från höger eller från vänster.

– Det är kul med traditionen och kontakten med läsarna. En 93-årig NoN-fan som följt sidan sen 30-talet hörde av sig för ett tag sen.

Förändringar av sidan måste göras långsamt och varsamt. För ett år sen bytte NoN typsnitt från Garamond till Bodoni. Internt föregicks förändringen av konvulsioner. Men få läsare märkte något.

– Reportern Ove Säverman sammanfattade revolutionen: ”Först hade vi en massa sammanträden. Sen gjorde vi som vanligt.”

Nisse Larsson är en vän av satiren och vill ha mera salt på sidan. Men NoN har en lång tradition och det vore fel och dumt att ändra för mycket, tror han.

– Jag vill att folk ska tycka att det är kul. De ska få föreställningen att här sitter Kajsa Olsson och Staffan Skott och skämtar med varandra.

– Jag vill själv gilla allt på sidan och ärligt kunna försvara det. Det vore underligt att avfärda kritik genom att instämma i den: ”Nej, nej, det tycker inte jag heller är så bra.”

Nisse anställdes 1980 på DNs kulturredaktion. Han recenserade barnböcker och introducerade sin egen generations serietecknare, vars utveckling han följt.

– Då fanns det ingen på DN som skrev om serier. Sen blev jobbet som serieredaktör ledigt och jag fick det.

Han satt kvar som serieredaktör i tio år.

Nisse behövde inte slåss för att ge serierna plats. Det visade sig att VD Bengt Braun från sin tid i USA var van vid att tidningar gav stort utrymme åt serier.

Braun bad redaktionsledningen satsa mer på serier.

De gjorde en fyrsidig dummy till en seriebilaga. Slutresultatet blev en helsida med serier i söndags-DN.

– Egentligen var det konstigt att Bengt Braun kunde lägga sig i det redaktionella, tycker Nisse i dag.

Nisse och Ulf Lundkvist träffades i början av 80-talet när DN lät nya tecknare publicera gästserier.

De hade också stött ihop när tidningen Etc gav ut en serietidning och Nisse var den ende journalist som kom till presskonferensen.

Ingemar Unge, som var redaktör för NoN, upptäckte i slutet av ett år att det fanns några kronor över i NoNs budget. Pengarna borde förbrukas. Unge frågade om inte Nisse kunde åka till Paris och träffa nån kul tecknare.

Nisse ställde sig frågan vart man inte åker mitt i vintern. Svaret var Kiruna. Det slutade med att Ulf Lundkvist och han åkte dit.

– Jag läste på och träffade folk. Det blev småbitar som blev kortare och kortare. Vi gjorde också reportage från Sundbyberg, Nynäshamn och Ulfs hemtrakter i Östergötland.

Reportageserien gavs 1991 ut som bok med titeln Här börjar Sverige.

När Stockholms-DN skulle bli tabloid bad de Nisse att göra något roligt åt dem.

– Jag frågade om de ville ha något engångs eller flergångs, långt eller kort. De visste inte.

Det blev Söderlögner, korta texter till arkivbilder. Lögnaktigt och roligt. Även Söderlögner finns som bok.

– Ibland hittade jag bilden först och skrev texten till den. Andra gånger var det tvärtom.

Han talar om fiktionens sanningsstyrka. Det gestaltade och väl formulerade kan bli sannare än den raka nyheten.

Under 90-talet var han nyhetsreporter på Stockholmsredaktionen under en period. Inte riktigt hans grej.

– Det var chockartat att återvända till polisringande och lokalredaktörssysslor. Jag hade aldrig skrivit nyheter på DN tidigare och jag är en dålig nyhetsreporter.

Han vill hellre göra reportage och skriva om företeelser.

Ulf Lundkvist och Nisse kompletterar varann; de samarbetar men jobbar ändå självständigt var för sig. Ulf ser vissa saker, Nisse andra. De samarbetar på liknande vis med reportage som med skämtteckningar.

– Oftast skriver jag först texten som Ulf sen ritar till. Men ibland ritar han först och jag fyller i en pratbubbla.

En hittills bevarad hemlighet är att Nisse har skrivit manus till två av Ulf Lundkvists äventyr om livet i Nollberga.

– Själv kan jag inte rita, men jag försöker använda tecknarnas erfarenheter i mitt skrivande, till exempel att försöka hitta det bärande strecket. Tecknare är skickliga på det. Jag pratar mycket med tecknare och kikar på hur de gör.

Barnbokstecknaren Eva Eriksson berättade att om hon ska illustrera något stort och svårt börjar hon alltid med det lättaste. Kanske ritar hon en ekorre. Sen får kompositionen växa.

Nisse strävar efter att få den tecknade skissens friskhet i sina texter.

– Jag har ofta block med mig och tittar och lyssnar. Jag använder ofta en formulering som jag fångat i ögonblicket. Då blir det friskast.

HÅKAN LINDQVIST

hk@sjf.se