”Jag ville att det skulle bli fint”

Namn Stina Wirsén Yrke Tecknare Yrkesbakgrund Nyckelviksskolan (ettårig konstutbildning), Konstfack (fyra år), Dagens Nyheter sen 1993 Ålder 31 år Bor På Söder i Stockholm Familj Man och två döttrar, fem och sex år Drivkraft Lust att berätta, älskar hantverket, experimentlusta.

Var om inte på Observatoriegatan skulle Stina Wirsén ha sin frilanslokal?

Hon som ständigt iakttar människor och miljöer varhelst hon rör sig, när hon åker buss eller tunnelbana hemma i Stockholm eller när hon reser ute i världen.

– Jag samlar uttryck, miner och gester, säger hon. Minnena av dem sitter kvar i flera år.

Sinnet för form och färg är hela tiden aktivt, som om det för henne inte fanns någon distinkt skiljelinje mellan privatliv och jobb.

– Jag kan tycka att den gröna kappan som tanten vid hållplatsen har på sig gör sig bra mot den gråa fonden. När jag äter frukost kan jag tänka att peston är snygg mot keson. Fast brödet borde ha en annan färg.

Stina Wirsén rör sig hela tiden, ivrigt berättande. Hon håller ena dotterns diadem i handen. Sätter ihop håret, släpper ut det igen. Rastlös.

Hon drar ut en byrålåda fylld med osorterad bråte: tygbitar, tapetstumpar, silkespapper, rutor ur en Kalle Anka-serie, gamla nummer av Life magazine, japanskt omslagspapper, egenknäppta fotografier av klar amatörkaraktär…

”Jag var så ung när jag fick utrymme i DN och började få illustrera böcker. Då var det lite av trial and error.”

Sånt som kan komma till pass när hon gör sina bilder. Hon rotar med prylar, färger och material. Leken är inte långt borta när hon jobbar.

Stina som kallar sig tidningstecknare – inte reportagetecknare – gjorde i oktober ett reportage tillsammans med Dagens Nyheters reporter Gunilla Eldh. De berättade i DN På Stan om en natt på en krog i Stockholm.

Stina testade då ett nytt sätt att jobba.

– Jag hade köpt små engångskameror på Pressbyrån och delade ut dem till kroggästerna som fick fotografera varann. Efteråt tecknade jag efter fotografierna och mina egna minnesbilder.

– Jag gillar att jobba så ihop med en reporter. Det är roligt att emellanåt göra sånt som är lättsamt och inte jättedjupt, men som ändå säger något.

Hon säger själv att hon tar sig friheter i tecknandet. Det är inte alltid ”likt”. Det är mera hennes intryck än avbildning.

Stina tar ofta hjälp av kameran.

– Även om jag inte alltid använder fotografierna känns det tryggt att ha dem.

Hon har tecknat mycket mode, ofta tillsammans med reportern Susanne Pagold.

– När jag tecknar mode klagar en del över att det inte är tillräckligt mycket mode. Jag blir för intresserad av människorna som bär kläderna.

I början av 90-talet tyckte DNs dåvarande tecknarbas Torgny Wärn att tidningens illustrationer behövde förnyas. Därför utlyste han en tävling på Konstfack. Studenterna fick göra små illustrationer till notiser. Stina var en av de fyra vinnarna i tävlingen.

– De ringde från DN på eftermiddagarna och läste upp notiser. Sen cyklade jag över med illustrationerna. Det lilla formatet gjorde att det inte var så katastrofalt om man misslyckades.

Hon måste ha klarat sig ifrån stora katastrofer för hon blev kvar på DN, först med frilanskontrakt, sen som anställd.

Ett par år var hon illustrationschef med egen budget.

– Jag började köpa av frilansar. Det blev såna som Claes Jurander, Sanna Niklasson och Molly Bartling.

Efter två år hade hon tröttnat på att vara chef.

– Jag var tvungen att hoppa av och lämna DN-huset för att kunna göra bilder igen, säger hon.

I dag är hon anställd på DN på halvtid och frilans resten av tiden, då hon bland annat gör bokillustrationer.

– Jag var så ung, 21 år, när jag fick utrymme i DN och började få illustrera böcker. Då var det lite av trial and error. Det var inte många filter mellan produktion och publicering.

I backspegeln kan hon se att somligt inte borde ha publicerats.

– När jag var yngre var jag mest glad över att få rita. Det var så kul. Jag ville att det skulle bli fint. Nu vet jag att jag kan teckna så, men det har inget egenvärde.

I dag är hon mera medveten om vilken stor publik hon har i DN – för att inte tala om hur många som kan se hennes illustrationer till årets telefonkataloger.

Nu känner hon ett ansvar för vad hon gör inför denna stora publik. Inte så att hon har prestationsångest. Men även om hon som tidningstecknare inte jobbar för evigheten vill hon att hennes bilder ska kännas meningsfulla.

Hon tecknar allt möjligt, idébilder för Insidan, porträtt för Kulturen. Allt.

– Jag har aldrig varit fast på någon specialredaktion. Det är nog därför som jag fortfarande tycker att det är så roligt. Jag hoppar mellan allt och ger mig in på sånt som jag inte gjort förr.

Erfarenheter och kunskaper från ett fält bär hon med sig när hon går tillbaka till andra ämnen.

– Jag gillar idéteckning, till exempel gestalta manodepressivitet för Insidan. Det är jätteintressant. Ibland är jag med reportern på intervjuer och utgår från en halvfärdig text.

– Jag vill inte välja. Efter att ha gjort tre kulturporträtt är det kul att göra en matillustration eller en idéteckning.

Stina har fått ett rad priser och utmärkelser, senast Nordiska tecknarpriset, som delas ut vartannat år. Det priset gläder henne extra därför att det delas ut av kolleger.

Självkänsla skadar inte om man ska vara tecknare på DN, vilket innebär att bli påmind om och jämförd med stora kanoner till företrädare som Birger Lundqvist och Martin Lamm. Hon har respekt för dem, och för Björn Berg, som hon har beundrat sen hon var barn.

Men hon kan inte direkt säga att de varit hennes förebilder. Över huvud taget har hon svårt att peka på några enstaka inspiratörer.

– Jag tittar på foto, konst och illustrationer. De jag tycker är bra i dag är såna som jag handlade av när jag var chef.

– Nyligen var jag i Malmö och såg Antony Gormleys tusen miljoner lergubbar som jag tidigare sett på Moderna Museet. Det är starkt. Jag tycker också om Alexander Calder. Han ritar liksom i luften med sina mobiler.

Det blir lite spretigt på den helt fria halvtiden, tycker hon, även om hon haft flyt sen hon flyttade in i frilanslokalen för ett och ett halvt år sen.

– Veckan efter att jag hade flyttat hit ringde de och undrade om jag ville teckna för telefonkatalogen.

Ett skapligt knäck.

Hon har just skaffat sig en agent i USA. Det kan behövas för hon har stora projekt på gång. I januari ställer hon ut tidningsteckningar i Washington.

Under november är Stina ledig från DN dels för att förbereda utställningen, dels för att tänka på vad hon egentligen vill göra framöver.

Kanske börjar hon måla. Men då krävs en vilja och att man har något att berätta. Hon vill vara tydlig och konkret och inte måla för målandets egen skull. Kanske börjar hon skriva.

– Jag vet inte. Jag håller på och funderar.

HÅKAN LINDQVIST

hl@sjf.se