”Jag ville göra Nils Horner rättvisa”
Att intervjua kollegorna om Nils Horner var tungt och svårt, berättar Hannah Engberg som gjorde P3-dokumentären om den mördade SR-journalisten. Reaktionerna från lyssnarna har varit överväldigande.
I dag är det fem år sedan Sveriges Radios korrespondent Nils Horner sköts ihjäl i Kabul i Afghanistan. Förra veckan publicerades Mordet på Nils Horner på P3 Dokumentär. Hannah Engberg jobbade med dokumentären i sju veckor.
– Det var svårt, delvis för att jag ville göra Nils Horner rättvisa. Han var en legend redan när han levde, och det som hans kollegor berättade ville jag förvalta, säger Hannah Engberg.
– Sen var svårt att berätta historien eftersom vi inte vet exakt vad som hände och varför.
Hannah Engberg producerar till vardags Söndagsintervjun i P1 och har arbetat på Ekot i omgångar och känner många som kände Nils Horner. Själv träffade hon honom aldrig, men hade pratat med honom per telefon ett par gånger.
– Det var också svårt och tungt att intervjua kollegor, men samtidigt var de väldigt öppna och berättade otroligt bra om Nils Horner, så att man förstod vem han var och varför han var just en levande legend. Han var en otrolig journalist, och han var älskad av lyssnarna.
Det märktes också på responsen som kom efter att dokumentären sänts.
– Reaktionerna har varit enormt många och flera av dem var för mig väldigt rörande. Det var förstås journalister som hörde av sig, men också lyssnare som saknade Nils Horners röst.
Dokumentären innehöll också en nyhet, vilket är sällsynt för P3 Dokumentärs format; att den svenska förundersökningen rörande mordet är nedlagd.
– Jag blev förvånad över att det inte rapporterats, det hände redan för ett år sedan.
Det fanns också ett par andra saker som framkom i dokumentären som varit okänd för de flesta: att Nils Horner hade planer på att sluta resa runt i världen, och ville bosätta sig i London. Och att han hade en flickvän.
Vilka var dina starkaste intryck under arbetet med dokumentären?
– Två saker. Dels när jag fick tag på tolken och fick hans berättelse om hur det hela hade gått till, det var ett starkt intryck och nyckeln till själva mordet. Jag tycker han var modig som ville berätta. Dels Nils mamma Jean. Hon är 97 år och fullständigt klar i huvudet. Hennes berättelse och Nils systers berättelse var oerhört starka. Jag var mån om att de skulle få lyssna på dokumentären och godkänna. Det är deras berättelser, och förstås Nils kollegors, som gör hela dokumentären. Utan dem hade det inte blivit någonting.
