Jan Guillou mot resten
Under hela hans yrkesverksamma liv har det varit han mot resten. Så känns det. Och så är det uppenbarligen fortfarande.
Under hela hans yrkesverksamma liv har det varit han mot resten. Så känns det. Och så är det uppenbarligen fortfarande.
Som nu i måndags när Publicistklubben i Stockholm inledde säsongen med att fråga: Ljuger vi om kriget? Varpå Jan Guillou naturligtvis svarade JA.
Han utvecklade därefter svaret med att visa på grafiska bilder över julbombningarna av Bagdad, publicerade i svenska tidningar. Med kommentaren att om detta visste naturligtvis ingen journalist ett smack – i varje fall inte då, bara några timmar efter anfallet.
Och Guillous slutsats blev att den förfalskar och ljuger som både vet att källan är part och uppgifterna omöjliga att kontrollera.
I taket på Berns gick naturligtvis en annan paneltupp – Svenskans utrikesredaktör Fredrik Braconier – som läste högt ur egna alster från decemberdagarna. Och som vidhöll både sanningshalt och relevans, åtminstone i de texter han själv ansvarat för.
Den irriterade Braconier krävde en ursäkt men fick bara ett leende från sin kombatant, varefter han klassade hela debatten som bisarr.
Den personliga duellen mellan ”fransmännen” hade möjligen stundom ett ganska högt underhållningsvärde, men nog var det Expressens Niklas Ekdal som förde diskussionen framåt. Han höll också med Guillou om att medierna nog – om än omedvetet – ljög om kriget, men att problemet var större än så.
Ekdals resonemang gick ungefär så här: Nyhetsrapporteringen är alltför händelseinriktad och kortsiktig, saknar framsynthet. När tempot skruvas upp ökar beroendet av dygnetruntkanaler som CNN. Och därmed också Vita Huset. Därför blev mediebilden av kriget inte sann.
Och då fick väl Guillou rätt ändå…
