Jenny Strindlöv granskade romani kris – drogs själv in som ett verktyg

Mordet på Nadja Blom, den romska kvinna som kördes ihjäl av sina söner i Göteborg sommaren 2022, förde snabbt upp romani kris – det parallella, romska, rättssystemet – på den mediala och politiska agendan.

– Plötsligt rapporterade alla om kris. Men Nadja Bloms död var inte ett utfall av romani kris, i romska domstolar utfärdas inga dödsstraff, säger Jenny Strindlöv på telefon från Malmö, där hon bor och till vardags är en del av Expressens grävgrupp.

Hon var en av få svenska journalister som redan hade börjat gräva i den romska rättskipningen. Den bok som idag kommer ut påbörjades 2021. I den berättar Jenny Strindlöv inte om Nadja Blom, vars fall hon kallar en ”anomali”, utan om hur kris tillämpas i vardagen och påverkar svenskar som växer upp i den romska kulturen.

Annons

– Jag ville skriva en bok om det eftersom det inte gjorts tidigare. Det har inte skrivits någon journalistisk bok om romani kris, trots att det är en viktig del av Sverige som berör många människor, säger Jenny Strindlöv.

Vilken var din ingång till att gräva i romani kris?

– Jag blev inte journalist för att gräva i mig själv, för att skildra problem från en medelklassbubbla. Utan för att jag är nyfiken på hur folk med andra erfarenheter och liv resonerar, och varför. Jag kände till systemet sedan tidigare och var intresserad. När jag fick en ingång i kulturen, en källa inifrån, så gick jag igång direkt.

I Romani kris – Parallella rättegångar i Sverige (Mondial) berättar hon om tonåringar som tas ur skolan för att bli bortgifta, om höga böter och uteslutningar för den som lämnar sin man eller hustru för en annan, och om livesända rättegångar på Facebook. Hon har velat lyssna på alla perspektiv och erfarenheter av krissystemet, och intervjuar drabbade som hatar romani kris, personer som försvarar det, poliser, lärare och socialsekreterare.

Och två krisinatora, det vill säga domare.

– Vad jag vet är det inte någon annan som tidigare gjort ingående intervjuer med domare i kris. Intervjuer med både nyfikna och kritiska frågor.

Hur fick du tillgång till dem?

– Jag har haft mycket nytta av att jag följt de här processerna i flera år. När jag hört av mig till dem har de känt till mig på förhand eftersom jag rapporterat tidigare. De har litat på att jag är intresserad på riktigt, att jag kan något om det här och inte kommer med en dold agenda.

– I ena fallet var det viktigt för honom att få ge rätt bild, att förklara för alla medier och politiker att de inte håller på med mord eller skapar problem, utan att de försöker skipa rättvisa, skapa fred och hålla ordning på ungdomar.

Att få journalister före henne satt sig in i den romska kulturen och dess rättskipningssystem har gjort att Jenny Strindlöv blivit känd inom gruppen. Hennes första möte med en av de personer hon följer i boken, Gina, var efter en livesändning där Gina hävdade att de två var vänner och skulle arbeta tillsammans mot domarna i romani kris som dömt ut hennes kärleksrelation med en ny man.

Av en annan person som pressades att medverka i en romsk rättegång fick Jenny Strindlöv frågan om han kunde få ringa henne och spela upp att de samtalade tillsammans i en livesändning. Hon sa nej.

– Jag förstår att folk använder mig som ett verktyg, men jag kan inte själv spela med i det.

Vad vill du att boken ska bidra till?

– Att se personerna inom kulturen. Kulturer är komplexa och ska man, som man gör från myndigheternas håll, prata om att ”bevara” kulturer så måste man vara mer insatt och mer specifik än vad man är idag. Vad exakt är det man vill bevara?

– Det finns parallella rättssystem som påverkar människors liv mer än vad det ordinarie rättssystemet gör. Man behöver förstå det, och man behöver förstå hur det påverkar människor som själva inte valt att vara en del av den kulturen.

För elva år sedan avslöjade Dagens Nyheter det så kallade romregistret vid Skånepolisen. En jättebra och viktig granskning, säger Jenny Strindlöv, men enligt henne har den också fått negativa följder.

– Flera poliser har uttryckt för mig att taket sänktes. Man blev rädd för att göra fel, rädd för att peka ut en viss grupp, och då blev det att man blundade för problem som faktiskt fanns.

– En socialsekreterare menar också att man accepterar en större social utsatthet bland romer för att man är rädd att gripa in när det gäller en minoritetsgrupp som varit utsatt och diskriminerad i generationer.

Boken bygger framför allt på samtal med väldigt många människor. En utmaning har varit att behålla kontakten med alla – och mängden processer. Det har varit svårt att sålla, och att sätta punkt.

– På Facebook sker det parallella rättsprocesser hela tiden. Det är många timmar med material. Jag har suttit mycket framför Facebook. En del av livesändningarna låter jag översätta men ibland sitter jag också bara och lyssnar. Även om jag inte pratar romani så har jag lärt mig många centrala uttryck.

Fortsätter du att följa det här?

– Jag har annat att granska, men det är svårt att släppa det helt. Jag har lärt känna många personer med fler intressanta berättelser. Jag får romska perspektiv på allt möjligt.