Jessikka Aro fann styrka i yrkesetiken

Jessikka Aro fick Bonniers journalistpris i Finland 2016 för sin rapportering om de ryska nättrollen. Hon och en kollega på det finska public service-företaget Yle hade avslöjat att den ryska staten finansierar en trollfabrik i Sankt Petersburg, i syfte att dels sprida rysk propaganda, dels störa samhällsdebatten och skada förtroendet för de västerländska demokratiernas samhällsinstitutioner, inte minst de fria medierna.

Hon befinner sig nu i Visby för att delta i ett seminarium om trollfabrikerna, och samband med seminariet fick Journalisten en intervju.

– Det som Ryssland ägnar sig åt nu är egentligen inget nytt, det är tekniken som är ny. Den desinformation vi ser i sociala medier och webbforum är egentligen samma typ av sovjetisk psykologisk krigföring som KGB började använda på 1950-talet, säger Jessikka Aro.

Annons

– För tio år sedan undersökte jag jihadisters användning av sociala medier. De höll redan då på med detta på Youtube, och rekryterade soldater på olika internetfora. Propagandan som spreds då av jihadister liknar den som sprids i dag från ryska trollfabriker.

Just nu pågår en rättsprocess mot personer knutna till en finsk hatsajt, bland annat för grov ärekränkning och förföljelse av Jessikka Aro. Hon vill inte kommentera processen innan domen faller i september. Journalisten har tidigare berättat om åtalet, och av polisutredningen framgår att en av de åtalade männen har haft uppdrag för den ryska utrikesunderrättelsetjänsten SVR.

Det finns flera direkta kopplingar mellan hatsajterna och det ryska institutet för strategiska studier, Risi, som är underställt den ryska presidenten. Under en polisutredning som gjordes 2016 rörande trakasserier riktade mot Jessikka Aro upptäcktes också att en administratör på en finsk hatsajt fått hundratusentals kronor i bitcoins från en privatperson, en ”filantrop”.

Men trakasserierna sker inte bara på nätet.

– Det hela började med att jag fick sms och telefonsamtal från Ukraina, Kazakstan och Ryssland. I ett av samtalen hördes skottlossning. Sedan såg jag hur en trollgrupp på nätet byggdes upp i syfte att trakassera mig. Den gruppen gav sig sedermera också på andra journalister och personer som varnade för den ryska statens verksamhet på nätet, berättar Jessikka Aro.

Hon tog kontakt med sin chef på Yle, som omedelbart kopplade in säkerhetsavdelningen. Hon har fått bra stöd av arbetsgivaren, anser hon.

Hur står du ut?
– Jag fann styrka i de yrkesetiska reglerna. De är samma i Sverige; vi får inte ge efter för påtryckningar från utomstående i avsikt att hindra en berättigad publicering. Vi har alltså rättigheten och skyldigheten att fatta alla beslut inom redaktionen. En person utanför redaktionen som säger till oss att vi inte kan granska något för att det till exempel är för farligt, ska inte påverka oss. Det är egentligen enkelt. I slutändan är det här inte mitt problem, det är arbetsgivarens problem och samhällets problem. Det handlar inte om mig. Man måste försöka behålla sin professionalism och hålla huvudet kallt.

Vad har du för råd till svenska journalister som drabbas?
– Kontakta mig! Allvarligt, jag har upptäckt att stödet från journalister som har varit med om liknande upplevelser är oerhört värdefullt. Sen måste man inse att det inte handlar om en själv som person, utan om att ens arbete är viktigt. Deras mål är att tysta en, och de får inte vinna. Man måste vara klar i huvudet och förlita sig på hjälp från arbetsgivaren, polisen och samhället. Om jag skulle söka nytt jobb som journalist i dag skulle jag under anställningsintervjun ställa frågor om säkerheten; hur de ska skydda mig om jag blir en måltavla för en hatgrupp. Den frågan hade jag inte ställt för några år sedan.

Känner du dig trygg här i Almedalen?
– Jag vill inte prata om hur jag känner mig. Den attack som jag är utsatt för är riktad mot mina känslor. Det är den metod de ryska trollfabrikerna använder i sin psykologiska krigföring mot journalister och mot ryska oppositionspolitiker. Meningen är att jag ska känna mig hotad och rädd, och tvingas välja att upphöra med min granskning och rapportering. Därför pratar jag inte om mina känslor i intervjuer, säger Jessikka Aro.

Anu Koivunen (Stockholms universitet), Jonna Similä (Hanaholmen), Jessikka Aro (Yle), Christer Mattsson (Segerstedtinstitutet) och Henrik Selin (Svenska Institutet) deltog i diskussionen på seminariet.

Seminariet om de ryska trollfabrikernas åsiktspåverkan arrangerades av Hanaholmen och Kulturfonden för Sverige och Finland. Efter att Jessikka Aro delat med sig av sina erfarenheter till publiken vidtog en diskussion om vår förståelse för åsiktsmanipulation på nätet. Anu Koivunen, professor vid Institutionen för mediestudier vid Stockholms universitet, menade att svenska journalister saknar insikt om hur kampanjerna fungerar i sociala medier.

– De journalistiska institutionerna måste förändra sina arbetssätt. Medierna saknar analysverktygen och missförstår vad som händer i sociala medier, och ett tydligt bevis för det är rapporteringen kring hatattacken mot Jimmy Durmaz efter Sveriges VM-match mot Tyskland, sade Anu Koivunen.

Christer Mattsson, föreståndare för Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet, pekade på den normaliseringsprocess av extremism som skett i Europa under 2000-talet. Han kopplade den till en framväxande nationalistisk konservatism som är understödd av ryska staten genom bland annat trollfabriker, falska nyhetssajter och ryska propagandamedier.

– Samhället har flyttat gränserna och det beror delvis på att vi befinner oss i ett informationskrig. I ett krig attackeras infrastrukturen, i ett informationskrig attackeras förtroendet för samhällsinstitutionerna och det har man till viss del lyckats med, sade Christer Mattsson under seminariet.

– Låt mig ta ett exempel. År 2000 kom FPÖ till makten i Österrike och samregerade med kristdemokratiska ÖVP. FPÖ grundades på 1950-talet av tidigare medlemmar i tyska NSDAP och Waffen-SS och beskrevs år 2000 som ett högerextremt parti. Europa reagerade med avsky på regeringsbildningen och Österrike fick inte delta i ministerrådet, vilket är steget före en uteslutning ur unionen. Skulle EU i dag, 18 år senare, vidta sådana åtgärder mot länder där liknande partier har kommit till makten skulle det bli en gigantisk EU-exit, unionen skulle lösa upp sig själv. Det är tydligt att vi har fått en normalisering av dessa nationalistiska och populistiska rörelser. Det här är inte ett hypotetiskt scenario – se på vad som har hänt i Ungern och Polen, sade Christer Mattsson.