Jimmy Olsson i På armlängds avstånd: ”Journalistyrket är skitfett”

Det kulturpolitiska satirprogrammet ”På armlängds avstånd” ger i tre kvartslånga avsnitt en bild av ett framtida Sverige där såväl kulturinstitutioner som public service monterats ned. Kvar finns bara det hyperkommersiella och det genomsvenska: en erkänd regissör byter namn till Sven Svensson för att fortsätta få jobb, Norrköpings symfoniorkester har blivit gatusymfoniker, och i Filmhuset basar en tidigare gängledare – som heilar vid skrivbordet. Som flera påpekat ligger serien, som spelades in i höstas, stundtals påfallande nära verkligheten.

Dagen efter att ”På armlängds avstånd” skämtat om hur Benjamin Ingrosso spelar huvudrollen i en ideologiskt marknadsanpassad actionrulle om Karl XII – den enda film som fått beviljat filmstöd – meddelade verklighetens TT att landets gulligaste nepo baby medverkar i Ruben Östlunds nya film. Mot dagens kulturklimat kan satiren inte vinna, skriver Johannes Klenell i DN idag.

– Vi hade väl på känn att vi låg rätt i tiden. Heilandet är en sak, den har ju legat i luften i hela världen skitlänge, men Ingrossogrejen kan vi inte riktigt förklara, säger Jimmy Olsson, regissör, manusförfattare och huvudrollsinnehavare.

Formen för serien är en mockumentär, där den arbetslöse journalisten ”Jimmy Olsson” förtvivlat försöker få en intervju med finansministern (eftersom Kulturdepartementet svalts av Finansdepartementet).

Varför är ”Jimmy Olsson” en bra huvudperson?

– Han har varit med i tidigare mockumentärer och grävt i Pippi och Alfons och Palmegruppen, och var halvt etablerad. Så jag tänkte att vi slänger in den här lätt mediokre och lite halvdumme personen i det här. Jag försöker bara representera folket.

Tycker du om att spela en halvdum journalist?

– Jag tycker att journalistyrket är skitfett och att journalister är superhjältar. Jag skulle nog vilja vara det och tänker ibland att jag skulle utbilda mig till det. Men så är jag också medelålders och i någon form av kris.

– Jag vill inte driva med journalister. Jag kan relatera till honom, han är väldigt nära mig själv. Jag är nyfiken på allt han har utforskat.

Serien är väldigt initierad i mediebranschen: ni tar till och med upp nedläggningen av SRF-biblioteket, som ju inte är allmängods. Hur inbäddad är du, eller läser ni Journalisten hela tiden?

– Theodor Österberg som är manusförfattare med mig är mer initierad än jag är. Hans pappa är journalist.

Ni skämtar om nedmonteringen och politiseringen av public service. Var det oproblematiskt, för SVTs del?

– Det var hur lugnt som helst. De ville snarare att vi skulle pusha ännu mer, att vi skulle ta tillbaka några skämt vi hade tagit bort. Det var uppfriskande.

Tror du att ni kan nå tittare utanför de som redan förfäras av regeringens kulturpolitik?

– Det är egentligen det enda jag hoppas. Vi vill ha en vattendelare, så att nån blir upprörd och säger någonting. En skribent skrev att hon tyckte synd om Parisa Liljestrand och hatar kulturvänstern ännu mer efter att ha sett den här.

– Klart att jag vill nå ut till folk som inte bryr sig om kultur. Men då får man vara en nyfiken tittare, och mycket går kanske över huvudet.

Serien är finansierad av SVTs ”pyttelilla kortfilmsavdelning”, som det heter i serien, efter en idé av produktionsbolaget MostAlice.