JK underkänner a-kassans handläggning Frilans får 40 000 i skadestånd½
Arbetslösa frilansar måste inte lova att “definitivt” upphöra med sin verksamhet för att få rätt till ersättning från Journalisternas a-kassa, slår justitiekanslern fast. AMS får nu betala 40 000 kronor i skadestånd till en frilans som nekats ersättning.
Arbetslösa frilansar måste inte lova att “definitivt” upphöra med sin verksamhet för att få rätt till ersättning från Journalisternas a-kassa, slår justitiekanslern fast. AMS får nu betala 40 000 kronor i skadestånd till en frilans som nekats ersättning.
När frilansjournalisten Gunnar Hagtorn våren 1992 begärde ersättning från a-kassan fick han beskedet att han först måste förbinda sig att “definitivt” upphöra med sin verksamhet. Annars kunde han inte få ersättning.
Men Hagtorn vägrade skriva under en sådan förbindelse. Han hävdade att det borde räcka med att han i enlighet med lagen om arbetslöshetsförsäkring (4 §) försäkrade att han tänkte upphöra med frilansandet “annat än tillfälligt”.
En långvarig tvist startade.
Hagtorn anmälde kassan till JO för en rättsstridig tillämpning av bestämmelserna om kassaersättning och AMS för att ha brustit i tillsyn av kassan.
JO kom fram till att beslut om ersättning måste grundas på en helhetsbedömning. Enbart en vägran att underteckna den aktuella förbindelsen räckte inte som motivering för ett avslag.
Hagtorn försökte 1993 på olika sätt förmå kassan att ändra sitt avslagsbeslut.
Efter en mängd turer omprövade kassan beslutet och Hagtorn tillerkändes ersättning retroaktivt från och med februari 1992.
Gunnar Hagtorn begärde i januari 1996 att JK skulle pröva hur a-kassan och AMS hanterat ärendet.
JK konstaterar nu att enligt lagen om arbetslöshetsförsäkring ska en företagare anses vara arbetslös när hans personliga verksamhet i rörelsen har upphört “annat än tillfälligt”.
Lagen säger inget om hur långt uppehållet ska vara, men JK slår fast att man inte av lagtexten kan utläsa att kravet ska vara så långtgående som att verksamheten definitivt skulle ha upphört.
A-kassans bedömningar måste enligt JK också ses i ljuset av den yttrandefrihet som garanteras genom grundlagarna. Det ska stå varje svensk medborgare fritt att i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela underrättelser i vad ämne som helst.
Detta gäller, anser JK, “givetvis också personer som yrkesmässigt ägnar sig åt att exempelvis på frilansbasis författa tidningsartiklar”.
Enligt JK är det därför uppenbart att a-kassan vid sin myndighetsutövning inte hade rätt att kräva att Hagtorn som villkor för ersättning helt skulle avhålla sig från sin frilansverksamhet. “Självfallet”, skriver JK, “borde kassan med sin anknytning till journalistvärlden ha insett detta.”
Justitiekanslern drar slutsatsen att kassans tolkning och tillämpning av lagparagrafen har varit klart felaktig.
Även om a-kassorna inte själva är myndigheter utför de myndighetsutövning när de administrerar den statliga arbetslöshetsförsäkringen. Fel i handläggningen kan därför leda till att staten blir skadeståndsskyldig.
Kanslern påpekar att beslut eller åtgärder sällan är så uppenbart oriktiga att man kan tala om fel eller försummelse i skadeståndslagens mening. I det här fallet anser han dock att kassans tolkning av lagen har varit så avvikande från vad som framgår av lagens ordalydelse och vad som kan antas vara dess syfte att staten är skadeståndsskyldig.
JK väger också in “andra egendomligheter” i handläggningen: avsaknad av besvärshänvisning vid meddelande av avslagsbeslut, oklarheter i vad mån beslut omprövats i vederbörlig ordning samt dröjsmål att vidarebefordra överklagande till besvärsinstansen. Även AMS handläggning får kritik.
Sammantaget har handläggningen av ersättningsärendet inte varit godtagbar. Staten är därför skyldig att ersätta Hagtorn för den skada han kan ha lidit.
JK godtar Hagtorns skadeståndsanspråk på 41 300 kronor, vilket motsvarar räntekostnaden för det lån Hagtorn tog under den tid han inte fick ersättning.
JK betvivlar inte att tvisten med a-kassan måste ha varit mycket påfrestande för Hagtorn. Han menar att kassan inte har behandlat Hagtorn på ett så objektivt och sakligt sätt som borde kunna förväntas av en institution som är anförtrodd att i huvudsak med statliga medel administrera ett av sociala skäl betingat hjälpsystem för arbetslösa medlemmar.
Det må vara, anser JK, att kassan varit angelägen om att stävja missbruk av systemet från vissa medlemmars sida. För den skull får man inte gå utöver de förutsättningar som lagen ställer upp eller åsidosätta viktiga förfaranderegler i händelse av meningsskiljaktigheter som leder till exempelvis överklagande.
