Joakim Roos: Brist på visioner otroligt frustrerande

Efter sex år på Göteborgs-Posten sade Joakim Roos adjö och åkte hem till Bergsjöns betong för att bli frilans.
– Vill man beskriva skeenden och möten med människor är de svenska dagstidningarnas redaktioner inte längre rätt plats, säger han.

Joakim Roos säger det tre gånger under vårt möte:

– Jo, jag förstår att man kan driva tidningar med vinst som enda syfte.

Annons

Det låter mindre som en insikt än som en besvärjelse. För att bildjournalistik reduceras till innehållsleveranser till nyhetsfabriken är så långt man kan komma från Joakim Roos föreställning om vad som borde vara tidningsfotografens kall.

– Situationen har blivit allvarlig på dagstidningarna. Inom bildjournalistiken har Sverige halkat efter Danmark och Norge. Dels saknas utbildning, dels handlar det om ägarnas och redaktörernas allt större ointresse för den självständiga bildens roll. Detta och bristen på visioner på redaktionerna är otroligt frustrerande, säger han.

Joakim Roos kom under sina sex år på GP att känna sig alltmer obekväm inför dagstidningsvärldens krassa vardag. Han hade länge delat sina kollegors frustration över den industriella bildhanteringen där bildschabloner fått ersätta den nyfikna blicken. När han fick nej till att genomföra reportage efter reportage insåg han att det var dags att lämna GP:

– Nedskärningarna har skapat en fientlig miljö för bildjournalistiken. Det är en ond cirkel och jag har sett trenden på flera mellanstora svenska tidningar. Produktivitetshetsen leder till att fotografernas resultat blir allt torftigare. Därefter tycker cheferna att, tja, det här resultatet behövs ju inga proffsfotografer till. Sen får reportrarna kameror och ska plåta själv, och då har bildjournalistiken helt utarmats. Jag vill ju kunna ta ansvar för min tro på bildens roll, berättar han.

– Om proffsfotografer ständigt används för att plåta en gubbe bakom ett skrivbord är det klart att det till slut leder till slutsatsen att fotograferna inte behövs.

Små berättelser

Idag jobbar han för ett 20-tal tidningar, med raka reportagejobb, samtidigt som han tar sig tid för att följa människor i miljöer under längre tid. Det resulterar i uppsättningar av ögonblicksbilder i vilka Joakim Roos har sitt hjärta. Små berättelser om individer, i sina grupper, på resa, på flykt, i vardag eller i sorg. Ofta offer, för krig, intolerans eller främlingsfientlighet.

Vad är då bra bildjournalistik för Joakim Roos?

– Att skildra en förändring. Och då handlar det ofta om att kunna återvända. Det är detta som tar tid, men det är inte omöjligt att genomföra, det går att sy ihop med ett vanligt arbetsschema. För mig handlar det också om att fånga utsatta människors perspektiv.

Joakim Roos patos låter förstås lovvärt. Men är det inte också ett tidlöst uttryck för en egocentrisk bohemdröm, att få tillräckligt med tid och resurser för att vara kreativ, oavsett om det står i rimlig proportion till mottagarnas nytta?

– Nej, det handlar inte om att leva någon glidartillvaro, eller ett liv i lyx. Snarare om möjligheten att få tänka innan man ger sig iväg för att dokumentera, att få arbeta kvalificerat, med kvalitet och jag tror att samma sak gäller för reportrar och redigerare. Det kan inte få vara en utopi att fotograferna ska kunna växa i yrket, hävdar han.

“Kreativ arbetsmiljö”

Så hur ser framtiden ut? Fler serier från den svenska betongen och Balkan, kan vi ana. Men Joakim Roos har inte stakat ut exakta planer för sitt nya, fria arbetsliv. Men den riktning han har kan också tjäna som inspiration och tips åt andra kollegor.

– För mig handlar det nu om att försöka skapa en så kreativ arbetsmiljö som möjligt och blanda långa och korta reportage. Jag kommer att göra samhällsresearch med ett öppet sinne, och försöka ha projekt som löper under längre tid, vissa kanske livet ut. Att ha längre projekt är nyttigt även för de dagliga jobben. Att ha en arbetsplan på några års sikt och ett specialområde är nyttigt, och det kan göra att även de dagliga, raka uppdragen känns meningsfulla.

Paul Frigyes

pf@sjf.se