Jonathan Jeppsson: ”Journalistiken måste tala klarspråk om tillväxtens gränser”

När Jonathan Jeppsson skrev sin första klimatbok Åtta steg mot avgrunden (2020) handlade ett kapitel om tillväxtens gränser. Han såg i sin research att vi i närtid kan nå en punkt då planetens gränser är nådda, mat- och vattenbrist råder och civilisationen bryter samman. Det är ämnet för den nyutkomna Mot kollapsens hjärta (Ordfront).

– Det här är en journalistisk granskning. Jag har inget ärende mer än att sätta fingret på något väldigt viktigt. Läget är betydligt allvarligare än de flesta vill och förmår inse, säger Jonathan Jeppsson om boken.

Han anser att journalistiken brustit i att granska det system vi lever i: en världsordning byggd på ständig tillväxt på en ändlig planet – som hotar framtida generationers existens. Journalistiken behöver ta ett kliv ur systemet, menar Jeppsson.

Annons

– Man kan jämföra med marknadsskolan och betygsinflationen. Det systemet har journalistiken lyckats granska, vilket lett till förändringar. På samma sätt borde vi se på det ekonomiska system som är på väg att knuffa oss mot en katastrof.

Han menar inte att medier ska ge sig ut på korståg mot kapitalismen.

– Vi har inget bättre system. Men vi måste börja se vilka konsekvenser det här leder till, se risken att vi är på väg mot en punkt där civilisationen är hotad.

Som grävchef på Nordens största dagstidning har du ju själv makten att göra det.

– Vi gör det. Vi har som ett uttalat mål att göra klimatgranskningar där det ska finnas ett ansvarsutkrävande, med jobb som HM-granskningen och Teslagrävet. Det är frågor som gränsar till överutnyttjandet av våra resurser.

Hur dystopiskt budskap klarar läsarna?

– I min bok vill jag tala klarspråk. Och jag tror på en journalistik som talar klarspråk, som inte vidmakthåller ett hopp som känns alltmer förfalskat. Att låta påskina att det finns ett hopp gör att skadan tillåts fortsätta.

Du skriver om personer som kallats domedagsprofeter. Finns det risk att du själv kommer kallas samma?

– Det har jag redan kallats i många år i olika sammanhang. Men det här är inte mina fria fantasier, det är underbyggt med studier och forskning – och en hel del filosofi.

I ett parallellt, personligt spår i boken berättar Jonathan Jeppssons om sin pappas liv och alzheimersjukdom.

– Jag diskuterar om en civilisation kan liknas vid en människas åldrande: man växer upp, etablerar sig, tynar bort – eller kan en civilisation plötsligt slockna? Jag kommer fram till att en kultur inte har ett visst lagbundet åldrande, och speglar det i min pappas tilltagande alzheimer.

I boken visar han bland annat hur tekniken för koldioxidinfångning är extremt underutvecklad i förhållande till de enorma mängder som behöver fångas in – och att omställningen till ett fossilfritt samhälle kräver infrastrukturbyggen och fyndigheter av metaller som framstår som helt orealistiska.

– Det blir magiskt tänkande att prata om koldioxidinfångningen som något realistiskt. Där får man nog säga att journalistiken är underutvecklad, även om både DN och SvD har varit rätt bra på det, säger Jonathan Jeppsson.

Finns några motstridiga studier som kullkastar de slutsatser du för fram?

– Det är såklart svårt att säga ett exakt årtal för civilisationens kollaps. Men att tillväxten har gränser känns svårt att ifrågasätta. Hade jag sett en motbild skulle jag blivit glad. Jag skulle gärna se att vi levde i ett samhälle med en blandekonomi. Men det får inte ske på bekostnad av våra barns och barnbarns liv. Det perspektivet saknas idag.

Hur hanterar du som privatperson de här frågorna?

– Jag tycker ju att det är bättre att veta hur saker ligger till, då kan man fatta beslut på rätt grunder. I vardagen är jag inte en dyster person. Den bästa hållningen är att vara en handlingskraftig pessimist.