Journalisten Annika Taesler: ”Medierna osynliggör funktionsnedsatta”

En ridolycka vid 24 års ålder gjorde Annika Taesler totalförlamad. Som journalist, författare och föreläsare har hon kommit att ägna sig mycket åt funktionsfrågor – delvis på grund av ett intresse för sociala och kulturella frågor och normkritik. Men också för att nästan ingen annan gör det.

Debattboken Krymplingskortet (Albert Bonniers förlag) är ett svar på den frustrationen:

– Det finns så mycket litteratur om andra sociala kategorier, titlar som Konsten att vara kvinna och Vad jag pratar om när jag pratar om rasism. Men så fort det handlar om funktion är det antingen jättemedicinskt eller supertorrt, tråkigt och otillgängligt för gemene man, säger Annika Taesler.

Annons

– På samma sätt som jag boken igenom hävdar att hela funktionsgrejen är på undantag från allt är den här boken ett sätt att försöka ändra på det. Vi är väldigt många som lever med en funktionsnedsättning.

Boken är en stundtals rasande och stundtals lågmäld vidräkning med hur en funktionsnedsättning inte bara är något kroppsligt och medicinskt utan också en social, politisk och kulturell identitet som anses mindre värd. Hur kroppar utanför normen sällan syns i medierna och hur inga Disabled Lives Matter-kampanjer sköljer över världen.

Mediernas ansvar är stort men tas inte, säger Annika Taesler. När får vi ett nyhetsankare eller programledare för ett samhällsprogram i rullstol?

– Jag säger inte att all annan underrepresentation är utraderad, men det har hänt mycket. Är du ansvarig för en programproduktion anställer du inte bara män, eller bara personer med helsvensk bakgrund; andra parametrar är integrerade, det måste den här också bli.

– Public service har ett särskilt ansvar med sitt sändningstillstånd, därför är det tragiskt att SVT i princip är sämst i klassen på representation av funktionsnedsatta.

För snart 20 år sedan sände SVT programmet ”CP-magasinet” om och med personer med funktionsnedsättning. Det fick Stora journalistpriset. Men sedan hände inget mer, menar Annika Taesler. SVT-formatet ”Lerins lärlingar”, där konstnären Lars Lerin har konstskola för personer med funktionsnedsättning, kallar hon ”djurparksprogram”.

– Vi ska titta och tänka ”vad fin han är ändå som tar hand om dem”.

Med rullstolsburna extremidrottaren Aron Andersson som tävlande i Let's Dance ligger TV4 bättre till vad gäller visuell representation, menar hon. Och att synas i medierna är ”jäkligt nödvändigt”:

– Vi lever i den tid vi gör, på gott och ont. Vi behöver helt enkelt synas för att bankas in i folk.

Tidningar och tidskrifter har samma jobb att göra, tycker Annika Taesler.

– Där kan jag bli förundrad. Även om man skulle strunta i oss och vårt människovärde har vi rent krasst pengar. På samma sätt som jag inte vill handla i en butik som ligger tre trappsteg upp känner jag mig inte välkommen till en tidning som osynliggör en hel social grupp.

Vilket är ditt främsta budskap?
– Att människovärdet inte sitter i våra fysiska kroppar. Ska man vara superkrass är vi människor som art betraktat jättekassa, jämfört med djurvärlden. Vi springer inte fort, vi hör inte bra… Det vi har som särskiljer oss är vårt intellekt, vår hjärna, vår konsekvensanalys. Ändå är vi helt besatta av våra kroppar. Det är paradoxalt.

– Vi har en märklig föreställning om att det finns likhetstecken mellan fysisk fullkomlighet och mental kapacitet. Att förmågan att tänka sitter i benen.

Hon menar att det finns flera skäl till att funktionsnedsättning är en diskrimineringsgrund som släpar efter.

– Ett är att vi försöker fjärma oss, för längst inne vet vi att ingen är fredad, det finns inga garantier. När jag berättar vad som hände mig säger folk, ”gud vad skönt, jag rider inte”. Men du kanske står i duschen, åker bil?

Funktionsnedsättning är den mest opålitliga sociala kategorin, sammanfattar hon.

– Alla kan halka i badkaret och livet förändras i grunden på en tiondels sekund. Det är jäkligt obehagligt.

Läs också Kurdo Baksis krönika: ”När får vi se fler funktionsvarierade journalister i svensk tv?”

SVTs tillförordnade HR- och kommunikationsdirektör Hanna Dowling kommenterar kritiken så här:

– SVT ska spegla hela Sverige i sitt utbud så det som Annika Taesler tar upp är viktigt. Vi synliggör personer med funktionsnedsättningar i en rad program, bland annat Paralympics, det teckenspråkiga dejtingprogrammet Sexy Hands har brutit ny mark och SVTs barnredaktion har sedan länge arbetat med att alla barn i Sverige ska känna igen sig i SVT. Även Lerins Lärlingar fick väldigt fin respons hos publiken, där den stora responsen var att lärlingarna var fantastiska individer.

– Men med det sagt kan SVT helt klart bli bättre. Vi arbetar kontinuerligt med att bredda våra rekryteringar så att vi får in fler perspektiv och nätverk som kan göra journalistiken, programmen och oss som arbetsplats ännu bättre.