Journalister fick restriktioner för kritik mot SRs ledning

Journalisten berättade i fredags att journalister som skrev under uppropet mot rasism Vems SR? i höstas har fått restriktioner i sin bevakning. Vilka ämnen journalisterna inte längre får rapportera om skiljer sig från person till person, men rör Black Lives Matter (BLM), kvotering och representation.

I slutet av september publicerade Dagens Nyheter ett öppet brev från SR-medarbetare som ville visa stöd till sina kollegor som undertecknat uppropet. Brevet innehöll kritik mot SRs ledning:

”Det är plågsamt att bevittna hur Sveriges Radios ledning bemöter våra kollegor och problemen de slagit larm om. I stället för att omfamna det starka engagemang de visar för public service, för oberoende journalistik och demokrati, ifrågasätter ledningen deras berättelser. (…)Hur ska vi och våra kollegor i framtiden våga berätta för cheferna om missförhållanden, när vi riskerar att bemötas så här?”

Stödbrevet undertecknades av 50 SR-journalister med namn. Journalisten har sökt kontakt med de 48 som fortfarande arbetar på SR och hälften har valt att svara. Många av dem uppger att de fått veta att de inte får bevaka uppropet som konsekvens av att de skrivit under stödbrevet, men betraktar inte det som en ”negativ konsekvens”.

– Jag tycker ingenting särskilt om det. Det brukar vara så för de som skriver under liknande upprop. Så det var väntat, säger en SR-medarbetare som undertecknade stödbrevet.

– Sveriges Radio har högt i tak. Att några vågar skriva ett upprop mot rasism, och några vågar kritisera ledningen öppet, är ju tecken på att många känner att yttrandefriheten är på allvar här. Men om någon har fått restriktioner för att ha skrivit under stödbrevet är det förstås inte bra. Stödbrevet är inte politiskt, säger en annan medarbetare.

– Jag har inte fått några restriktioner eller varningar, men jag vet att andra har fått det. Det känns godtyckligt, säger en tredje medarbetare.

Att den interna konflikten påverkar olika delar av företaget på olika sätt framkommer också tydligt av svaren.

– Jag märker inte av den höga konfliktnivån som avspeglas i artikeln [som publicerades i fredags reds anm]. […] Med det sagt vill jag inte underkänna någons upplevelse av situationen, vi är många olika redaktioner och jag har begränsad uppfattning om hur det är på andra, säger en SR-medarbetare.

Men flera SR-journalister som undertecknat stödbrevet uppger att de har fått veta att de under en tid inte får bevaka vissa ämnen som är närliggande i förhållande till uppropet, på grund av att de har undertecknat stödbrevet.

Under torsdagens morgonmöte på Ekot uppgav en chef att vissa personer som skrivit under stödbrevet fått restriktioner som kommer att gälla ”för evigt” eftersom brevet är publicerat i Dagens Nyheter och inte går att ta bort.

Flera undertecknare uppger att de har fått tillsägelser, eller varningar om att de kan få inskränkningar i sina arbetsuppgifter, eller tvingas byta arbetsuppgifter, om de fortsätter att agera på ett sätt som kan uppfattas ”partiskt” eller som att de ”valt sida”. Ett fåtal personer har upplevt tillsägelserna som gränsande till arbetsrättsliga varningar.

– Det är galet. Brevet innehåller inget som kan tolkas som ett politiskt ställningstagande, det är bara kritik mot SRs ledning.

Flera journalister berättar att de under samtal med chefer blivit ”uppläxade”. Frågor om stödbrevet har också tagits upp under utvecklingssamtal. Samtalen beskrivs av olika medarbetare som ”märkliga”, ”förhörsliknande” och ”en systematisk disciplinering”.

– Det var helt absurt, det var som om någon som led av en psykos hade projicerat sitt inre på stödbrevets innehåll, säger en SR-journalist om samtalet med sin chef.

Pablo Dalence, som sitter i journalistklubbens styrelse på SR, har varken skrivit under uppropet mot rasism eller stödbrevet, men fick under sitt utvecklingssamtal ändå frågor om uttalanden han gjort om uppropet.

– Jag sa ifrån på skarpen. Jag gjorde de uttalandena i egenskap av fackligt förtroendevald. Det är hur som helst inte något som ska diskuteras under ett utvecklingssamtal, säger Pablo Dalence.

Han har för klubbens räkning också kontaktat de 48 som skrev under stödbrevet. 14 valde att svara, och av dem uppgav nio att de hade fått veta var att de inte kunde bevaka själva uppropet, vilket de tyckt varit oproblematiskt. Ingen har svarat att de fått några andra begränsningar eller negativa konsekvenser.

– Men jag hör ju också andra berättelser och upplevelserna skiljer sig åt. Det verkar finnas ett godtycke i arbetsgivarens hantering, och det spär på misstroendet, säger Pablo Dalence.

Samtidigt är förtroendet för journalistklubben svagt bland delar av medlemskåren.

– När en medlem hamnar i problem och hör av sig till oss, då släpper vi allt. Men det är få som kontaktar oss. Det gör det svårt för oss att agera. Vi har haft möten med initiativtagarna till uppropet och vi har uppmanat medlemmar att prata med oss, säger klubbordförande Johanna Lindblad Ahl.

– Vi har gjort allt som vi hittills har kunnat inom de ramar där vi kan agera. Klubben har tillsammans med förbundet lagt ner stora resurser i det här sammanhanget och har utrett utifrån rättspraxis. Vi har gett råd och stöttat, följt med på möten och fört dialog. Arbetet är inte slut och vi jobbar fortsatt med att få klargöranden från arbetsgivaren.

Vad tror du att det kan bero på att få hör av sig till er?
– Vi har varit för dåliga på de här frågorna historiskt. Det har hela tiden funnits ett arbete kring mångfald, rekrytering och diskriminering, men klubbens prioriteringar är lönefrågor och otrygga anställningar. Sen har vi som klubbstyrelse valt dialog med arbetsgivaren, inte konflikt. Just nu bedömer vi att dialog är den bästa vägen framåt, men om vi inte får igenom några av våra krav eller förslag kan vi behöva ändra inriktning.

Journalistklubben öppnar samtidigt för att kräva förhandlingar om restriktioner för enskilda medlemmar.

– Det jobbar vi med fortfarande och i vissa fall kan det komma att väckas förhandling. Vi inväntar besked från medlemmar, säger Johanna Lindblad Ahl.

Ekochefen Klas Wolf-Watz uppger i ett mejl till Journalisten att han inte vill kommentera uppgifter som rör enskilda medarbetare.

”Generellt gäller att tar en medarbetare ställning i en fråga offentligt påverkar det den personens möjlighet att bevaka den frågan”, skriver Klas Wolf-Watz.

SRs biträdande programchef Olov Carlsson uppger att frågan om restriktioner handlar om individuella bedömningar i varje fall och att han inte kommer att kommentera detaljer kring enskilda personer.

– Jag kan dock säga att ingen person har mottagit någon varning, att det inte finns någon generell begränsning för alla men att chefer har fört samtal med alla utifrån roll och uppdrag, säger Olov Carlsson.

Han hänvisar till ett blogginlägg som publicerats på Sveriges Radios hemsida där han redogör för hur företaget resonerar kring frågan.

SR-medarbetare som Journalisten pratat med gör en direkt koppling mellan hanteringen av uppropet mot rasism och de politiska attackerna mot public service från politiskt håll.

– Man hukar inför de som hotar och vill krympa public service, i stället för att stå upp för vår demokratiska värdegrund, men det är en kamikazeoperation, säger en mångårig medarbetare.

– Min uppfattning, och den är jag inte ensam om, är att orsaken till att medarbetare som står upp mot strukturell rasism och för den värdegrund som står i sändningstillståndet bestraffas eftersom SRs ledning vill skydda företaget mot attacker från politiker, säger en SR-medarbetare.

Flera som har undertecknat brevet är besvikna över att de interna diskussionerna kommit att handla om vem som sagt vad och när, i stället för att handla om de saker som tas upp i uppropet. Somligt lastar de ledningen för, somligt pandemin, som gjort det svårt att mötas i grupp för att samtala om uppropet.

– Jag har fått tillsägelser och det gör mig bedrövad och väldigt bekymrad. Ledningen slog ner stenhårt på uppropet; de blev avfärdade och attackerade offentligt. Det var det vi reagerade på i vårt brev. Vi ville visa stöd för våra kollegor och uppmanade ledningen att lyssna. Det finns strukturell rasism i samhället – och det som finns i samhället finns förstås också på Sveriges Radio. Men sakfrågan, om strukturell rasism, är stendöd nu. Och som vi skrev i brevet: vem vågar berätta om missförhållanden när man blir bemött så här av ledningen?

En ny medarbetarundersökning som Journalisten har tagit del av visar på allvarliga problem med kränkande särbehandling på SR, och att anmälningsgraden är låg.

I enkäten uppgav 151 personer, eller åtta procent av de svarande, att de under de senaste tolv månaderna blivit utsatta för ”orättvis behandling såsom diskriminering, trakasserier/kränkande särbehandling” av en kollega eller en chef.

Nästan hälften av gångerna ska det enligt enkäten ha varit en chef som utfört den kränkande eller diskriminerande handlingen. Kränkningarna ska i huvudsak ha varit kopplade till etnisk tillhörighet (40 fall), kön (40 fall) eller ålder (35 fall).

Bara 29 procent har valt att anmäla händelsen inom Sveriges Radio. Av de som anmält anser 39 procent att de fått det stöd de behöver.

Olov Carlsson, biträdande programchef på SR, håller inte med om att enkäten visar att det finns ”allvarliga problem” med kränkande särbehandling på SR.

– Vi har ett antal ärenden som vi har följt upp, men som när vi utreder det inte ger oss anledning att gå vidare. För oss är det en självklarhet att vi vill ha upp frågor på bordet så att vi kan agera där vi måste, och inom arbetsmiljöarbetet är just kunskapshöjande åtgärder en viktig del. Vi har flera sådana åtgärder redan och fler kan tillkomma, säger Olov Carlsson.

– Vi kan också se på fritextsvaren att det finns en komplexitet i frågan då flera av de personer som har lämnat tilläggssvar är vita män som i sin tur känt sig särbehandlade just på grund av sin bakgrund och ålder. Det visar att känslan av diskriminering är djupt personlig. Samtidigt ser vi också att merparten beror på andra faktorer än etnicitet – nämligen en känsla av diskriminering på grund av ålder eller kön. Det är lika viktigt för oss att agera mot och vi jobbar konsekvent och målmedvetet för att alla på Sveriges Radio ska känna sig inkluderande.

I fritextsvaren i enkäten framkommer också att upplevelserna av vad som är diskriminerande skiljer sig åt.

– Det hänvisas ofta till exempel till en tjänst man sökt men inte fått och  då kan jag förstå att det kan finnas en besvikelse. Men det är viktigt att påpeka att det inte betyder att du är diskriminerad eller särbehandlad, säger Olov Carlsson.