Journalisterna köper Svenska Dagbladet
Nej, ovanstående rubrik är (ännu) inte sann. Men på sätt och vis ändå aktuell. För vem vill egentligen rädda Svenskan? Finns det någon stark finansiär som skulle ha lust att gå in i det penningblödande tidningshuset?
Nej, ovanstående rubrik är (ännu) inte sann. Men på sätt och vis ändå aktuell. För vem vill egentligen rädda Svenskan? Finns det någon stark finansiär som skulle ha lust att gå in i det penningblödande tidningshuset? Kommer Svenska Dagbladet överhuvudtaget att överleva krisen? Och om inte — vilka konsekvenser får det? Det är frågor som många ställer sig i dessa dagar, när Stockholms andra morgontidning tvingas till tidernas åtstramning (se art).Att medarbetarna i den tegelröda skrapan med den vackra fasaden är oroliga är förstås givet. Såväl journalister som (framförallt) grafiker är redan inne i smärtsamma förhandlingar och många enskilda anställda har sannolikt mått betydligt bättre än vad de nu gör. Ett liv bland de redan alltför många arbetslösa hotar och även om spalterna i till exempel detta nummer av Journalisten också erbjuder lediga jobb, är detta inte på långa vägar nog.Men med all respekt för den tragik som möter de enskilda SvD-medarbetarna, känns ändå hotet mot själva tidningen som så mycket större. Och allvarligare — också för andra än de direkt berörda.Ett Stockholm och Sverige utan Svenskan skulle bli ett fattigare samhälle. En huvudstad utan egentlig konkurrens på dagstidningsfronten (tabloiderna må ursäkta) vore en demokratisk förlust av större mått än vi sett på mycket länge i landet.Frågan är alltså vad som ska göras? Och av vem?Men kanske också varför tidningen hamnat i denna svåra situation? När det gällar ansvaret har kritiken gentemot ledningen på Svenska Dagbladet varit osedvanligt lågmäld. Tidningens svårigheter att nå balans i ekonomin är mångårig och borde — precis som massmedieprofessorn Karl Erik Gustafsson säger i dagens Journalisten — naturligtvis ha gett ägarna tillräckligt tydliga signaler för att utkräva detta ansvar. Alltså, helt enkelt byta ut, åtminstone delar av, den ansvariga ledningen.
När inte personerna i ledningen själva inser detta, är det givetvis styrelsens sak att agera.Att, som man nu gör, lösa problemen genom att ersätta delar av den redan tämligen slimmade personalgruppen med ännu mer teknik, är en både kortsiktig och farlig väg. Få branscher har rationaliserat så intensivt de senaste åren som just dagstidningarna. Teknikrevolutionen under framför allt 80-talet halverade många tidningars grafikerstaber och stoppade inte sällan nyanställningar på redaktionerna.Den förtröstan Mats Svegfors känner inför ännu en teknisk “revolution” på SvD, är han sannolikt ganska ensam om.Med andra ord — med färre journalister och färre grafiker kommer Svenska Dagbladet ganska säkert att bli en sämre tidning; tunnare, smalare och/eller mer regional. Och därmed mindre intressant bland de läsare som i dag står och väger.Risken för en nedåtgående spiral med ett oönskat men givet slut är överhängande.I det läget vill man gärna hoppas att ägarna, Investor, har styrka och mod nog att ändra sig. Eller att någon av det “antal intressenter” som Svegfors talar om, också är beredd att satsa.Annars kanske denna tredje, internationellt sett ibland framgångsrika lösning vore värd att damma av: journalistägande. Är inte detta en lockande tanke? I alla fall i ljuset (eller mörkret) av ovanstående skräckalternativ.
Svenskan behövs också i framtiden.
