Journalistikens viktigaste resurs
Nyfikenhet sägs vara en av grundförutsättningarna för journalistyrket. Viljan att berätta en annan. Helt säkert är också engagemang och kreativitet – alltså förmågan att tänka i nya banor, kläcka idéer och göra något av dem – närmast oumbärliga förutsättningar för journalistisk framgång. För många är också viljan att gräva djupare en viktig drivkraft. Att ställa och söka svar på svåra frågor, och kanske påverka individ eller rent av samhälle. Inte nödvändigtvis förändra världen, men i alla fall öppna ögonen på en och annan. Vet man att man gjort något som haft betydelse för någon, klarar man säkert yrkets påfrestningar bättre.
Nyfikenhet sägs vara en av grundförutsättningarna för journalistyrket. Viljan att berätta en annan. Helt säkert är också engagemang och kreativitet – alltså förmågan att tänka i nya banor, kläcka idéer och göra något av dem – närmast oumbärliga förutsättningar för journalistisk framgång.
För många är också viljan att gräva djupare en viktig drivkraft. Att ställa och söka svar på svåra frågor, och kanske påverka individ eller rent av samhälle. Inte nödvändigtvis förändra världen, men i alla fall öppna ögonen på en och annan. Vet man att man gjort något som haft betydelse för någon, klarar man säkert yrkets påfrestningar bättre.
Ty journalistyrket kostar också på. Det tar på krafterna att vara kreativ. Eller snarare produktiv. I takt med att redaktionerna slimmats och hetsen ökat, har också larmrapporterna om de oönskade bieffekterna kommit. Läs gärna reportaget på mitten.
”I takt med att redaktionerna slimmats
har också larmrapporterna kommit”
Folk mår alltså helt enkelt pyton på många redaktioner i dag. Man sliter och producerar för att fylla de allt tätare sändningarna eller tidningssidorna. Man hoppar regelbundet över luncher och kafferaster för att hinna till dagis och middag. Man ryter mot barnen för att allt bara snurrar. Och samlivet ska vi inte tala om…
Viktigt att komma ihåg är att många journalister verkligen älskar sina jobb. Man stannar inte hemma för att händerna darrar och huvudet dunkar. Man tar en tablett och rusar iväg. Detta räddar mången redaktionell produkt och det vet säkert cheferna.
Men räddningen är kortsiktig – på lång sikt förmodligen förödande. Den allt vanligare obrutna stresskedjan har bara en ände, och det med förskräckelse.
Men redan innan Losectuggandet blivit vardag, redan innan likgiltigheten brett ut sig och redan innan kollegan bränt ut sig, borde den journalistiskt ambitiöse chefen ha satt ner foten. Vill man bibehålla medarbetarnas nyfikenhet, engagemang och inte minst kreativitet krävs också arbetsvillkor därefter.
Det fyrkantiga och penningstyrda effektivitetstänkandet passar inte i en bransch där den enskilde medarbetarens kompetens att tänka och skapa är själva grejen. Helt enkelt journalistikens viktigaste resurs.
