Juan Moreno: ”Relotius utplånade featurejournalistiken i Tyskland”

Juan Moreno ber mig att ta fram mobiltelefonen och göra en sökning.

– Det har gått sex år sedan Relotiusaffären. Jag är inte på Twitter, eller X heter det ju nu, men gå in där och kolla hur många veckor sedan någon i Tyskland nämnde honom.

… två minuter sen.

– No shit? Really? Juan Moreno spärrar upp ögonen. Jag skjuter telefonen över bordet i hotellobbyn, han tar upp den och skrollar igenom sökningen. Två minuter sedan, fem minuter sedan, tre timmar sedan, 18 timmar sedan, 21 timmar sedan. Han muttrar förvånat.

– Ursäkta, jag visste inte … jag är imponerad. Jag trodde att det skulle vara veckor mellan, eller månader.

I Tyskland har den tidigare Der Spiegel-reportern Claas Relotius blivit synonym med fejknyheter, en populistisk arvtagare till tabuordet ”Lügenpresse”. Hans namn används dagligen i sociala medier för att smutskasta journalister och medier: ”Du är en relotius” eller ”Inte ens Relotius skulle klara ditt jobb”.

– Efter Relotiusskandalen har alla tyska journalister, oavsett om de jobbar för stora riksmedier eller för små publikationer utanför storstäderna, varit med om att behöva förklara för intervjupersoner att de inte sprider lögner. I vilket annat yrke behöver man utsättas för att själva grunden för ens arbete ifrågasätts helt öppet? Tänk dig en läkare som möter en ny patient och måste börja med att förklara att han inte har för avsikt att orsaka kroppsskada eller död. I vilket annat yrke behöver man öppna med att säga, att nej, jag tänker inte ljuga?

Claas Relotius var Tysklands mest prisade journalist och vann det tyngsta årliga journalistpriset, Deutscher Reporterpreis, fyra gånger under perioden 2013-2018.

Det var Juan Moreno som avslöjade hans systematiska fabulerande. Moreno reste bland annat till USA och träffa personer som Relotius påstått sig ha intervjuat i reportaget ”Jaegers gräns” som han och Relotius samarbetat om. För Juan Moreno handlade det om yrkesheder – han hade också sin byline på reportaget – men också om att behålla jobbet. Der Spiegel var på väg att sparka honom på grund av hans konflikt med tidningens stjärnreporter. Redaktionsledning vägrade länge att tro på Morenos anklagelser, men till slut blev de överbevisade och konfronterade Relotius med uppgifterna.

Den 19 december 2018 meddelade Der Spiegel att Claas Relotius erkänt att han systematiskt fabricerat händelser, människor, situationer och citat i minst 14 reportage. Skandalen slog ned som en bomb. Der Spiegel, Tysklands mest ansedda tidning med världens största faktagranskande avdelning, hade låtit en mytoman löpa fritt i spalterna.

I boken Den ljugande reportern berättar Juan Moreno hur han avslöjade Claas Relotius lögner. Boken gick direkt upp på försäljningstoppen när den släpptes i Tyskland 2019. Sedan i höstas finns den översatt till svenska, utgiven av det nya förlaget Pröckl & Pröckl, som journalisten Max Pröckl startade enkom för att ge ut Morenos bok.

Den som läser Claas Relotius texter slås snabbt av hur perfekta de är. Allt klaffar, alla personer säger rätt saker och verkar uppfyllda av en enda singulär drivkraft.

Relotius reportage ”En liten stad” om Fergus Falls i Minnesota publicerades i Der Spiegel i mars 2017. Reportaget var som om alla fördomar om den amerikanska landsbygden samlats i en enda europeisk vänsterliberal mardröm. Filmen American Sniper hade enligt Relotius gått på biografen i Fergus Falls två år i sträck, på sommarfesten klädde alla ut sig till cowboys och den 27-årige ständigt beväpnade stadsdirektören var oskuld och läste franska 1700-talsfilosofer. Inget var sant.

I ”Jaegers gräns” följde Juan Moreno flyktingkaravanen på väg genom Mexiko till den amerikanska gränsen, medan Claas Relotius hängde med ett medborgargarde i Arizona. Reportaget avslutades med en dramatisk scen när en ur gardet skjuter mot en flykting som tagit sig över gränsen. Det visade sig att Claas Relotius aldrig intervjuade någon i medborgargardet, allt var hämtat från andra medier, eller påhittat. Skottet hade aldrig inträffat.

– Hans reportage var som filmmanus. Allt var perfekt, med intrigvändningar. En hund började skälla i exakt rätt ögonblick, eller herrelösa hundar låg i ett gathörn – en signal om att man befinner sig i ett fattigt land. Och så vidare. Det var som om en regissör med en kraftfull AI-prompt försökt skapa perfekta berättelser, säger Juan Moreno.

– För att lyckas vinna ett stort journalistpris, som Deutscher Reporterpreis, för ett reportage måste du arbeta hårt, du måste ha talang och du måste framför allt ha tur. Claas Relotius verkade ha extremt mycket tur. Extremt. Men han behövde inte ha tur, han hittade på i stället.

Varför genomskådades han inte tidigare?

– För att han skrev för Der Spiegel. Det var otänkbart att Der Spiegel skulle publicera amsagor. Men det fanns läsare och kollegor som misstänkte att inte allt stod rätt till.

Den första av Claas Relotius artiklar som Juan Moreno reagerade på handlade om Kuba, som Moreno besökt och rapporterat från många gånger. Kuba hade börjat införa en begränsad marknadsekonomi och Relotius intervjuade en man som uppgav att han arbetade som skattekonsult och hjälpte skoputsarna i Havana att inkomstdeklarera.

– Att det var osant förstod jag direkt, men jag kunde inte tänka mig att det var reportern som hittat på. Jag tänkte att Relotius var ung och hade blivit lurad. Jag vet hur kubaner är, de kan vara väldigt roliga. En av dem hade väl fått syn på Relotius och tänkt, ”jag låter den här gringon bjuda på två mojitos och så berättar jag precis vad han vill höra”. Det var det jag trodde. Jag kunde inte föreställa mig att en reporter på Der Spiegel ljög.

Ett syskongräl har i åratal, i decennier, rasat i denna fråga: Är det berättande reportaget, den litterära journalistiken, fortfarande journalistik? Finns det en poetisk sanning som är sannare än den opoetiska sanningen? Svar på den sista frågan: Nej, det finns det inte. Reportrar skriver sant. Punkt. Citat hittas inte på, intervjupersoner sammanfattas inte till en person, om det var trehundra på en demonstration blir det inte tretusen i texten för att det låter mer dramatiskt. Det är som med småbarn. Från en viss ålder kan de skilja ganska bra på sant och falskt. Det kan reportrar också.

– Ur boken Den ljugande reportern

Juan Moreno befinner sig i Stockholm för ett seminarium på Goethe-Institutet och blev på förmiddagen intervjuad av Svenska Dagbladets Anders Q Björkman.

– Vi pratade om populism. Ni har haft en skandal här i Sverige kring ett populistiskt parti nyligen, om jag fattat rätt, och partiet skyller på medierna?

Ja. TV4s granskning av SDs trollfabrik.

– Alla populister arbetar på samma sätt. De är inte ute efter att få väljare att tro på allt som de säger, de är ute efter att förstöra tilliten i samhället. De vill att ingen ska lita på någon, minst av allt medierna. Alla ryssar vet att Putin ljuger, men de flesta bryr sig inte eftersom de är övertygade om att alla ljuger. Om alla ljuger spelar det ingen roll vem som har makten och kan jag bara välja mellan lögnare vill jag ha den bästa lögnaren.

– Det är därför ljugande journalister är så farliga för demokratin. Claas Relotius spelade populisterna rakt i händerna. Han var beviset de behövde.

På senare tid har plagiatörer och fuskare avslöjats i Danmark och Finland, vilket lett till massavpubliceringar och startat en diskussion om mediernas ansvar att säkerställa att artiklar är korrekta.

Journalistiskt fusk av den sort som Relotius ägnade sig åt har förekommit historiskt, men sällan i stor skala och sällan i den snabba nyhetsjournalistiken. Det är inom featurejournalistiken och i samhällsreportagegenren som falsarier har identifierats. Juan Moreno kallar det för ett Hemingwayfenomen.

– Jag tror att många lockas av featurejournalistiken eftersom det ligger nära författandet. Man vill vara mer än en journalist, man vill vara Hemingway.

Ryszard Kapuściński då, han är fortfarande hyllad trots att vi vet att han tog sig vissa friheter med sanningen?

– Hrm, ja, men det enda skälet till att du gillar Kapuścińskis journalistik är att du tror att det är sant. Är det inte är sant saknar det värde.

Har förtroendet för den sorts journalistik som Relotius skrev förändrats i Tyskland?

– Den typen av reportage finns inte längre. Relotius utplånade featurejournalistiken i Tyskland. En riktigt dålig reporter kan orsaka massiv skada.

Hur märks det?

– Det görs fortfarande bra reportage i Tyskland, men essäformen är död skulle jag säga. Den blir oläslig eftersom reportern är tvungen att källhänvisa varje uppgift numera. Det är tråkigt. Den goda featurejournalistiken behövs; det finns saker och kontexter man ser när man är på plats som inte kan uttryckas på något annat sätt, inte ens i en dokumentärfilm.

– Ett annat fenomen som har minskat i omfattning efter Relotius är de anonyma rösterna i journalistiska granskningar. En uppgift som lämnas anonymt är bara ett rykte, och rykten är inte journalistik. Uppgiften måste verifieras.

Finns det fler Relotius därute, som vi inte upptäckt än?

– Claas Relotius var extrem och unik men det är klart att man inte kan utesluta att det finns fler rötägg. Der Spiegels faktaredaktion fick mycket kritik efter Relotiusskandalen, och visst, de begick en del misstag, men en intern faktagranskare är inte en brottsutredare, de kommer inte att kunna upptäcka allt.

Vad kan redaktioner göra för att upptäcka rötäggen?

– Jag blev intervjuad av The New Yorker och efteråt blev jag uppringd av deras faktagranskare som ville veta om jag sagt de saker som stod i artikelutkastet. Den metoden hade kanske satt stopp för Relotius.

– Man kan också kräva av sina reportrar att de tar egna bilder med mobilen, inte för att de ska publiceras, utan för att de ska kunna redovisa internt att de faktiskt har befunnit sig på den platsen och att det såg ut som de beskriver det. Det är dessutom en bra arbetsmetod för reportern eftersom det är svårt att komma ihåg exakt hur allt såg ut när man ska sätta sig och skriva ihop artikeln. Jag tar massor av bilder, för min egen skull.

Juan Moreno fortsätter att arbeta för Der Spiegel men är inte längre stringer. Han är programledare för två av tidningens utrikespoddar.

Saknar du jobbet som stringer?

– Jag saknar att resa. Jag brukade resa så mycket att vid ett tillfälle när jag hade glömt passet hemma sa kvinnan i incheckningen: ”Du behöver inget pass. Du är herr Moreno.” Hon visste vem jag var inte för att jag var någon kändis, utan för att jag var på flygplatsen i Berlin två gånger i veckan.

En sista fråga: Varför ska man läsa din bok?

– Om man ogillar journalister ska man läsa den för att den är spännande. Men jag antar att de flesta av era läsare är journalister?

Det är ett rimligt antagande.

– Om du är journalist och ibland hatar ditt jobb ska du läsa boken för att få en glimt av varför du brukade tycka att det här var en bra idé.