Kampen om Alcalás heder – kulturen vs nyheterna

I dag, tisdagen den 8 maj, inleds rättegången mot debattören Jesús Alcalá. Därmed nås kulmen på den högljudda striden mellan kulturskribenter som försvarat Jesús Alcalá och nyhetsjournalister med Thomas Michélsen i spetsen som fört fram en rad misstankar mot den tidigare Amnestyordföranden.

Inte sedan nazistaffären på Aftonbladet har någon svensk journalist anklagats för att arbeta med så oetiska metoder som Thomas Michélsen på Dagens Nyheter.

Enligt Sydsvenskans tidigare kulturredaktör Nils Gunnar Nilsson har Thomas Michélsen vid rapporteringen av Alcalá-fallet ”med illa dold skadeglädje” drivit ”den här exempellösa kampanjen där försåtlighet och illvillighet triumferar”. Nils Gunnar Nilsson har krävt att Michélsen ska lämna tillbaka den guldspade han tidigare fått i pris.

Bland mycket annat har Thomas Michélsen beskyllts för att ha undanhållit avgörande fakta i Alcalá-fallet. Det gäller till exempel turerna kring en inbetalning på 250 000 kronor. Enligt Jesús Alcalá satte han in 250 000 kronor på ett postkontor i Ystad den 1 december 1999. Pengarna skickades till Paraguay där de skulle användas för att köpa en bil i present till Alcalás son.

Åklagaren påstår att omständigheterna kring inbetalningen är ett led i ett bedrägeriförsök från Alcalás sida och frågan kommer att bli central under rättegången.

bryt

I fjol skrev Thomas Michélsen i DN att det fanns uppgifter som tydde på att Alcalá aldrig betalat in några pengar. Nils Gunnar Nilsson i Sydsvenskan tog artikeln som ett bevis för vad han kallar Michélsens bristande hederlighet.

I en krönika påstod Nilsson att Thomas Michélsen en längre tid känt till att Alcalás inbetalning fanns elektroniskt registrerad. ”Men han nämner det inte. Uppgiften talar nämligen till Alcalás fördel”.

Flera kulturskribenter säger sig veta att Alcalá verkligen gjort den här inbetalningen. I en krönika i samhälls- och kulturtidskriften Ordfront Magasin slår författaren Ingrid Sjöstrand fast att pengarna är skickade den 1 december 1999 och hon hänvisar till en utredning från Postbanken.

I ett annat nummer av Ordfront tar tidningens chefredaktör Leif Ericsson upp inbetalningen och skriver: ”… Postens reklamationsavdelning har kunnat konstatera att Alcalá satt in 250 000 kr…”.

Om anklagelsen mot Thomas Michélsen stämmer, det vill säga att han medvetet undanhållit för läsarna att inbetalningen skett, då måste hela hans trovärdighet som journalist ifrågasättas.

I höstas offentliggjordes förundersökningen mot Jesús Alcalá. Där framgår att Postgirot gjort en internutredning för att spåra de 250 000 kronorna. Ewert Jansson vid Internationella Postala Betalningstjänster har faxat sina slutsatser till polisen:

”Ref förfrågan i ärende nr C 910-2-6-00 får jag tyvärr meddela att ingen betalning till utlandet på ifrågavarande belopp till angiven mottagare/land har hittats”.

Vidare har Posten granskat det dokument Alcalá åberopat för att styrka sin inbetalning. Enligt försäljningsområdeschefen Kaj Jönsson vid Posten i Ystad används inte något kvitto av den typ som finns på handlingen från Alcalá. Det kontrolltryck från kassamaskinen som normalt ska finnas efter en inbetalning saknas. (Förhör 5/6 -00, dnr 910-6-6-00).

Efter det att Postgirots utredning gjorts offentlig tar Nils Gunnar Nilsson återigen upp de 250 000 kronorna. ”Postens reklamationsavdelning har dock bekräftat att pengarna satts in”, vidhåller han.

bryt

Även historikern Wilhelm Agrell hade på Sydsvenskans kultursida uppgett att inbetalningen fanns registrerad i postens betalsystem. När det stod klart att en utredning visat motsatsen skrev Agrell på DN Debatt att Jesús Alcalás version ändå var möjlig. Utredarna har bara kontrollerat posten i Ystad och andra kringliggande postkontor, hävdar han.

Men inte heller det stämmer. ”Undersökningen omfattar alla (hela Sverige) på postkontor effektuerade och registrerade utlandsbetalningar”. (Ur förundersökningen, dnr C 910-2-6-00).

Tidningen Journalisten har bett Leif Ericsson på Ordfront att visa den utredning från Postens reklamationsavdelning som han skrivit om. Men det visar sig att han inte har några sådana handlingar och har heller aldrig sett dem. Det Ericsson fastslagit som ett faktum bygger på vad han hört från vad han uppger vara trovärdiga källor. Vilka de är vill han inte säga.

Vidare har Thomas Michélsen beskyllts av Wilhelm Agrell för att ha manipulerat datum på fakturor. Michélsens syfte ska ha varit att lura läsarna att tro att Alcalá ägnat sig åt dubbelfakturering.

Men inte heller den anklagelsen verkar stämma. På begäran av Journalisten uppvisar Thomas Michélsen fakturor som styrker de uppgifter han lämnat i DN. Agrell säger till Journalisten att hans påstående baseras på slutsatser som dragits av en insatt person. Några skriftliga belägg för sina påståenden har inte Agrell.

bryt

En annan fråga som bland annat DN tagit upp, och som ingår i åtalet, gäller ett par middagar. Enligt Jesús Alcalá representerade han i april 1999 ett par gånger med riksåklagaren från Paraguay, vilket han senare tog ut ersättning för. Paraguays riksåklagare Anibal Cabrera Veron förnekar dock i ett fax att han någonsin varit i Sverige (C 910-6-6-00).

I Sydsvenskan har Wilhelm Agrell anklagat DN för att ha gått ut med felaktiga uppgifter. Den Jesús Alcalá dinerat med var inte Veron utan den tidigare riksåklagaren Eriberto Rodriguez, hävdade Agrell.

Enligt polisutredningen känner inte Riksåklagarmyndigheten i Paraguay till någon tidigare åklagare med det namnet. Den assistent till Alcalá som deltog i middagarna såg överhuvudtaget inte till någon riksåklagare från Paraguay.

Wilhelm Agrell uppger till Journalisten att han byggt sitt påstående på uppgifter från Jesús Alcalá men tillägger att han idag är osäker på riktigheten i detta.

Den kanske allvarligaste anklagelsen mot Thomas Michélsen gäller att han ska ha arbetat i lag med åklagaren Yngve Rydberg på ett högst oetiskt sätt. Enligt Nils Gunnar Nilsson i Sydsvenskan är det “ställt bortom varje tvivel” att samordning mellan DN och åklagaren ägt rum när det gäller husrannsakan och publicering.

Leif Ericsson skriver i Ordfront: ”Michélsen hotar flera gånger, i kontakter med åklagaren, att publicera uppgifterna innan polisen hunnit ta ställning till anmälan”. Enligt Ericsson medförde de påstådda hoten från Michélsen till att åklagaren inledde förundersökning och snabbt gjorde husrannsakan.

När den här typen av uppgifter började dyka upp på kultursidorna krävde Nils Schwartz på Expressens kulturredaktion att Thomas Michélsen skulle uteslutas ur Journalistförbundet, under förutsättning att uppgifterna var korrekta.

DNs tidigare kulturchef Arne Ruth har bett JK utreda ”den samordning som synes ha försiggått” mellan åklagaren och Michélsen, en anmälan som dock JK lämnat utan åtgärd.

Både Thomas Michélsen och Yngve Rydberg tillbakavisar alla påståenden om samarbete som osanningar. Leif Ericsson på Ordfront har varken bett Thomas Michélsen om hans version eller låtit honom bemöta anklagelsen.

Ericsson säger att hans uppgifter om Michélsens och åklagarens samarbete kommer från Jesús Alcalá. Några handlingar eller andra bevis som styrker påståendet har han inte.

bryt

– Alcalá och hans fru sa till mig att enligt poliserna som gjorde husrannsakan samarbetade åklagaren och DN, uppger Leif Ericsson. Alcalá har också sagt att Thomas Michélsen ringde honom en timme efter husrannsakan och då visste att den ägt rum. Sen har jag utifrån andra uppgifter lagt pussel.

Enligt Yngve Rydberg kan det finnas en enkel förklaring till att Michélsen kort efter husrannsakan hos Alcalá visste att den ägt rum. Rydberg berättar att Thomas Michélsen oftare än andra journalister hörde av sig angående Alcalá-utredningen.

– Strax efter husrannsakan hos Alcalá blev jag uppringd av Michélsen som frågade om något tillslag ägt rum, uppger Yngve Rydberg. Jag sa bara åt honom att han fick vända sig till Alcalá.

Medieuppgifterna på den här punkten verkar till stor del komma från Jesús Alcalá. Vilka belägg har då han?

I en anmälan mot Thomas Michélsen till Journalistförbundets yrkesetiska nämnd (YEN) åberopar Alcalá ett bandat förhör där polisen ska ha bekräftat samarbetet mellan åklagaren och DN-reportern.

– Vi lyssnade på bandet men det gav ingenting, säger Lilian Ottosson, ordförande i YEN som friade Michélsen från Alcalás anklagelser.

Det är inte bara Thomas Michélsen som anklagats för bristande journalistisk etik. Nyhetsjournalister som Per Nygren på GP, Juan Flores på DN, Lasse Wierup på Sydsvenskan och före detta Aktuelltreportern Anita Jekander har, inte minst av Jesús Alcalá själv, kritiserats hårt för sin rapportering.

Bland annat gäller det att de ifrågasatt Jesús Alcalás titlar och släktbakgrund.

bryt

Enligt Alcalá är han sonson till Spaniens tidigare president. I ett inslag i Aktuellt avslöjade Anita Jekander uppgifter som tydde på att släktskapet var påhittat.

I en krönika har Nils Gunnar Nilsson betecknat Jekanders inslag som infamt och hänvisat till den spanska folkbokföringen där det ska framgå att Jesús Alcalás uppgifter stämmer.

Enligt Jesús Alcalá heter hans far Eduardo Luis Alcalá Zamora och hans farfar Niceto Alcalá Zamora.

Enligt folkbokföringsregistret i Madrid heter Jesús Alcalás far Eduardo Alcalá Ruiz och hans farfar Pedro Alcalá Prieto. (Spaniens justitieministerium, handling nr 1364449/00).

Jesús Alcalá har sagt att han måste ha blivit lurad av sin far.

Kulturskribenter har anklagat nyhetsjournalisterna för att inte ansträngt sig att gräva upp sånt som talar för Alcalá.

Men vissa försök har faktiskt gjorts. Anita Jekander berättar att hon förra sommaren ägnade minst fem arbetsdagar åt att granska fallet för Aktuellts räkning.

– Jag gick in i det helt förutsättningslöst. Alcalá tipsade mig om oegentligheter i åklagarens utredning, att det fanns förfalskade handlingar med mera och jag blev mycket intresserad, säger Anita Jekander.

Hon gjorde egna efterforskningar på bland annat Sida och Juristkommissionen.

– Men ju mer jag läste, desto mer betänksam blev jag. När jag kollade Alcalás tips sprack de. Istället växte det fram ett mönster som tydde på att han sysslat med oegentligheter.

bryt

Anita Jekander fick den första intervju Alcalá gett på månader. Han berättade bland annat om sin far Eduardo och sin farfar presidenten.

– För att bildsätta inslaget behövde jag foton på presidenten och sökte i SVTs arkiv. Jag hittade bilder på presidenten och hans barn men det konstiga var att inget av barnen hette Eduardo.

Jekander lyckades nå ett av presidentens barnbarn i Spanien som bestämt förnekade allt släktskap med Alcalá. Även presidentens brorson lämnade samma uppgift.

När Alcalá insåg att inslaget inte skulle bli till hans fördel försökte han stoppa det genom att framföra extremt starka känslomässiga påtryckningar i ett mejl till Aktuellts chef Stig Fredrikson.

Alcalá anmälde Anita Jekander till YEN bland annat för att hon skulle ha skaffat sig en intervju under falska förespeglingar. Enligt Alcalá hade hon aldrig berättat att hon skulle fråga om hans farfar.

Men i ett mejl från Anita Jekander till Jesús Alcalá, daterat den 9 juni 2 000, det vill säga fyra dagar före intervjun skriver hon: ”Frågorna blir dels om Din bakgrund…”.

bryt

En av de nyhetsjournalister som skrivit mest om fallet Alcalá är Lasse Wierup på Sydsvenskan. Hans rapportering har ofta innehållit uppgifter som går i linje med vad åklagaren kommit fram till. Varför?

– Hade det funnits något som kunnat slå undan benen för åklagarens misstankar hade jag varit mycket intresserad av det. Men ingenting av det som förts fram av Alcalá eller hans vänner har visat sig hålla.

Lasse Wierup säger att han talat med Postgirot för att försöka spåra inbetalningen av de 250 000 kronorna, att han kontaktat Alcalás syskon i Spanien för att bekräfta uppgifterna om hans omfattande arv etc. Vid dessa efterforskningar har Lasse Wierup enligt egen uppgift inte hittat något som talat till Alcalás fördel.

På DN Debatt har Wilhelm Agrell uppgett att de för ärendet viktiga frågorna om Alcalás arv lätt kunde besvaras av familjens advokat Sebastian Alzola.

– Jag ringde Alzola, som visade sig finnas på ett kontor i Stockholm. Han svarade att han inte arbetar för Alcalá, meddelar Lasse Wierup.

Tidigt uppstod en skiljelinje mellan nyhets- och kulturjournalister. Redan kort efter DNs första avslöjande i februari i fjol fanns ett upprop på DNs kultursida där ett 20-tal personer, varav merparten medverkat på kulturavdelningen, protesterade bland annat mot att DN gått ut med Alcalás namn och menade att han dömts på förhand.

bryt

Det närmast unika inträffade att DNs dåvarande kulturchef Ingrid Elam skrev en krönika i DN där hon tog avstånd från den egna tidningens nyhetsvärdering.

På Expressens kultursida framförde Per Wirtén misstanken att DNs stort uppslagna nyhetsartiklar kunde ha samband med att Jesús Alcalá genom sin kritik av Bonniers gjort sig impopulär hos DNs ägare och tidningsledning.

Det påtalades även att Thomas Michélsen tidigare varit i polemik med Jesús Alcalá och därför var jävig. En stor del av kritiken på kultursidorna har gällt att Alcalá-fallet fått oproportioneligt stort utrymme i DN.

Thomas Michélsen håller inte med.

– Har någon till uppgift att förvalta allmänna medel måste det tveklöst granskas, anser han. Men det är en myt att DN skrivit särskilt mycket om detta. Jag tror inte att artiklar om Marjasin, Mona Sahlin, Alcalá eller liknande tränger undan granskning av större, strukturella frågor.

Under ärendets gång har engagemanget bland kulturarbetare varit fortsatt stort. Till exempel har regissören Suzanne Osten anmält Michélsens rapportering till YEN och skådespelaren Etienne Glaser har i en JK-anmälan gjort gällande att polisen läckt sekretessbelagda uppgifter till journalister.

bryt

Tveklöst har kultursidorna i Alcalá-fallet fyllt en viktig funktion som säkerhetsventil. Nyhetsjournalistikens följa-John-tendenser har vägts upp av kulturskribenternas polemiserande i motsatt riktning och det har varit på kultursidorna Alcalás version kommit fram.

När Wilhelm Agrell i maj i fjol på Sydsvenskans kultursida presenterade Alcalás syn på saken refererades inte uppgifterna av DNs nyhetsredaktion, trots att det till stor del rörde sig om nya uppgifter för läsarna. I det läget ingrep DNs kultursida och återgav delar av Agrells artikel.

Varför tog då inte Thomas Michélsen upp Agrells uppgifter på egen hand?

– Vi ansåg att det inte fanns något nytt som var angeläget att ta upp. Dessutom hade Alcalá gång på gång getts tillfälle att kommentera men avböjt.

Men om ni varit mycket intresserade av hans version hade ni kunnat återge den på nyhetsplats.

– Det är möjligt att ett referat av Agrells uppgifter hade tillfört något men där fanns så många konstiga uppgifter som inte stämde. Dessutom kunde jag inte veta om det var Alcalá eller Agrell som uttalade sig.

Ett återkommande problem när nyhetsmedier rapporterar under en polisutrednings gång är att åklagarens version dominerar. Även i fallet Alcalá kan man kritisera nyhetsjournalisterna för att de inte presenterade motbilder i större omfattning.

De hade tydligare kunnat framhålla till exempel att:

* Alcalá polisanmäldes av personer han låg i fejd med.

* att inga pengar försvunnit när det gäller de två tyngsta åtalspunkterna.

* att det biståndsprojekt i Paraguay saken handlar om kommit många till del.

* att det kan ifrågasättas om en jurist skulle genomföra ett så här klumpigt bedrägeriförsök eftersom risken att avslöjas var så uppenbar.

* att det enligt Alcalás advokat Leif Silbersky finns stora brister i hur åtalet är uppbyggt rent juridiskt, vilket finns beskrivet i en inlaga till rätten.

Några mer omfattande granskningar av myndigheternas agerande i fallet Alcalá har inte förekommit på nyhetsplats, även om det verkar ha funnits skäl till sådana satsningar. Det har till exempel framkommit att åklagare Rydberg på privat basis umgåtts flitigt med den kvinna som polisanmält Alcalá och hennes make. Vidare har ett förhör med Alcalá baseras på uppgifter som kvinnans make gett polisen efter egna efterforskningar.

Den här typen av uppgifter har medierna enligt Leif Silbersky ”i stort sett gäspat åt”.

I det läget har Ordfront upplåtit utrymme åt Jesús Alcalá där han kunnat återge handlingar som avslöjat det intima samarbetet mellan åklagaren och anmälaren med make.

Det är även betecknande att en genomlysning av JKs beslut att fria åklagaren Yngve Rydberg från anmälningar om sekretessbrott publicerats på DNs kultursida.

bryt

Ärendet väcker en rad frågor om kultur- och nyhetsjournalistikens olika villkor.

– Kulturjournalisterna har gett sig in på nyhetsjournalistikens område men de har utgått från sina känslor, anser Anita Jekander. De är vana att skriva om åsikter men här skulle de hantera fakta och då blev det fel.

Anita Jekander tycker det är obehagligt att personer med tillgång till kultursidorna lyckats skaffa sig så stort utrymme för att försvara en kollega.

– Vem av dem skriver på ett upprop för Olof Stenhammar eller Linda Steneberg som också hängts ut i medierna? Men här gällde det en vän till kulturskribenterna.

Thomas Michélsen tycker att artiklarna på kultursidorna orsakat stor skada.

– Det har skapat en falsk bild av Dagens Nyheters rapportering. Många läsare tror idag att vi har drivit en kampanj och gått ut med felaktiga faktauppgifter. Men det har rört sig om vanlig nyhetsjournalistik. Att allt jag skrivit är korrekt går att kontrollera i handlingar.

bryt

Michélsen säger att han tagit mycket illa vid sig av anklagelserna från kulturjournalisterna.

– Man har skrivit att jag medvetet ljugit och spridit en massa andra kränkande lögner. Men ingen av dem som skrivit detta har brytt sig om att höra med mig.

Leif Ericsson på Ordfront tycker att kulturartiklarna varit viktiga.

– Bilden i nyhetssidorna har varit glasklar: Jesús Alcalá är skyldig. Åklagaren har hela tiden droppat saker som reportrarna tagit upp. Det verkar som en del tycker att nyhetsjournalistik är att skriva av vad åklagaren säger.

Leif Ericsson menar att nyhetsjournalister saknar insikten att man måste vara varsam om man hänger ut en människa.

– Det har inte varit fel att rapportera om misstankarna mot Alcalá. Men gör man det måste man gå ut med de tvivel som finns och ge stort utrymme åt den misstänktes version. I det här fallet kan man se allt med två olika glasögon; Alcalá kan ha bluffat men det kan finnas naturliga förklaringar. DN har bara kört med: häng ut den jäveln. Det är ett övergrepp mot en människa och mot en komplicerad verklighet.

bryt

Wilhelm Agrell tycker att Alcalá-målet än en gång visar de negativa följderna av nyhetsrapportering under pågående förundersökning.

– Det leder till att den misstänkte placeras i en ohållbar situation.

Agrell låter förstå att hans förtroende för Alcalá idag är i gungning. På frågan om han står fast vid sina anklagelser mot Thomas Michélsen svarar han:

– Jag vill avvakta rättegången. Det kan hända att jag kommer att ändra min inställning i vissa avseenden och då kommer jag att ge det till känna.

Staffan Wolters

sw@sjf.se

Fotnot: Nils Gunnar Nilsson och Jesús Alcalá har avböjt att kommentera. Efter att ha läst sina citat ändrar Leif Ericsson vid Ordfront sina tidigare uppgifter och uppger att det istället är Postbanken som bekräftat inbetalningen av de 250 000 kronorna. Leif Ericsson hävdar att åklagare Yngve Rydberg känner till Postbankens bekräftelse av inbetalningen men undanhåller den. Enligt Postbanken existerar inte den bekräftelse Ericsson hänvisar till (dnr C 910-6-6-00).

Biträdande överåklagare Gunnar Stetler har i en skrivelse begärt att Leif Ericsson ska inkomma med Postbankens påstådda utredning men har inte fått något svar.