Kampen om mediemakten Monopol eller mångfald?
Bonniers dominans på den svenska mediemarknaden är slående. I landets tre största städer äger Bonniers sex av elva dagstidningar. Är ägarkoncentrationen idag så stor att mångfalden är i fara? Frågan är inte så enkel att besvara. Det finns de som menar att journalistkåren är ett minst lika allvarligt hot mot oberoende journalistik som ägarkoncentrationen.
Bonniers dominans på den svenska mediemarknaden är slående.
I landets tre största städer äger Bonniers sex av elva dagstidningar.
Är ägarkoncentrationen idag så stor att mångfalden är i fara?
Frågan är inte så enkel att besvara. Det finns de som menar att journalistkåren är ett minst lika allvarligt hot mot oberoende journalistik som ägarkoncentrationen.
Liksom många andra debattörer ogillar TV4s programchef Jan Scherman Bonniers expansionsiver. Men han oroas också över en annan trend; aggressiva ägare som inte drar sig för att använda medierna i politiska eller kommersiella syften.
– De visar en total nonchalans inför de regler som gäller, det är rena High Chaparall-mentaliteten, säger han.
Scherman berättar om ett styrelsemöte på TV4 i vintras. Irritationen var stor över kulturminister Marita Ulvskogs extrabidrag på 500 miljoner till SVT.
– På styrelsemötet förde Jan Stenbeck fram idén att TV4 skulle bedriva en reklamkampanj mot kulturministern. Efter ett tag insåg jag att han faktiskt menade allvar.
Enligt Scherman har ägarna till TV4, bland annat Kinnevik och Investor, flera gånger försökt använda sin ägarmakt för att påverka programinnehållet.
Inför folkomröstningen om EU-medlemskapet föreslog till exempel en styrelseledamot att man varje kväll skulle ”avsluta sändningarna med en slipsklädd gubbe i rutan som sa något positivt om EU”.
Man kan bortförklara det här med att det är oerfarna ägare som inte lärt sig spelreglerna. Men Jan Scherman menar att även den gamla sortens medieägare beter sig på ett nytt sätt genom att uppträda allt mer aggressivt.
Ett exempel är Bonniers expansionslusta.
För ett år sedan köptes Trelleborgs Allehanda och Ystads Allehanda av Bonnierägda Marieberg.
Trots varningar om lagstiftning från en irriterad kulturminister gick Bonniers vidare genom att köpa GT och expandera i TV4.
Ledningen för Bonniers deklarerade att man, trots kraftiga signaler från regeringen, alls inte hade köpt färdigt.
I somras hade Marita Ulvskog definitivt fått nog. Inför samarbetet mellan Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter slog hon näven i bordet och först då backade Bonniers ur.
Ytterligare ett nytt inslag på den svenska mediemarknaden är de utländska storföretagen. I nio av de elva största medieaffärerna i Sverige under senare år har utländska företag varit köpare.
Norska Schibsted och finska Alma Media är nordiska exempel.Även Disney, världens största mediekonglomerat, har etablerat sig i Sverige genom att bli delägare i Kanal 5.
Än så länge utgör dock det utländska ägandet bara några få procent men regeringen fasar för att de stora, profitinrikade aktörerna, ska bli alltför mäktiga. Ulvskogs mardröm vore att någon av de globala jättarna köpte delar av Bonniers.
Alla de här tendenserna har bidragit till att Marita Ulvskog tillsatt den så kallade mediekoncentrationskommittén, som arbetar med ett lagförslag för hur medieägare ska förhindras att bli alltför mäktiga. Kommittén ska lägga fram sitt betänkande senast den 1 december. Men det är långt ifrån säkert att man kommer att kunna enas kring ett lagförslag.
– Att tvinga redan etablerade ägare, till exempel Bonniers, att sälja delar av sin verksamhet är inget vi ens diskuterat, berättar Olle Wästberg (fp), som ingår i kommittén. Däremot har samtalen rört förbud för stora aktörer att göra nyförvärv.
Olle Wästberg är emot lagstiftning. Han menar att det är orealistiskt att staten genom regleringar ska kunna förhindra mediesammanslagningar.
Ett centralt begrepp i sammanhanget är naturligtvis Bonnierkoncernen som äger ungefär 20 procent av den totala svenska mediemarknaden.
Bonniers kontrollerar 27 procent av dagspressupplagan i Sverige vilket kan jämföras med mediemagnaten Rupert Murdoch som äger cirka 30 procent av dagspressupplagan i Storbritannien.
– Sett till Bonniers styrka på den totala mediemarknaden i ett land finns få motsvarigheter i världen, säger medieforskaren Staffan Sundin, expert i mediekoncentrationskommittén.
Bonnierföretagen hade i fjol 9 400 anställda och intäkter på 9 miljarder kronor. Men VDn Carl-Johan Bonnier avfärdar alla påståenden om att Bonniers skulle vara ett hot mot mångfalden.
– Vi har en lång och djup tradition som garant för den publicistiska integriteten, säger han. Det finns inga exempel på att vi satt stopp för den fria debatten.
Har du någon gång gått in och stoppat en artikel?
– Nej, det vore otänkbart. Vår styrning består av att vi tillsätter chefredaktörer och är med i den långsiktiga planeringen.
Carl-Johan Bonnier menar att mångfalden skulle vara betydligt mer i fara om verksamheten hamnade i händerna på någon utländsk mediejätte.
– Vi är mer påverkbara än utländska ägare. Många av dem har dessutom lägre publicistiska krav än vi.
Hur påverkas då journalistiken när Bonniers går in som ägare? Sommaren 1997 köptes Ystads Allehanda av Marieberg. SJF-basen Håkan Carlson var oerhört kritisk till affären som han ansåg satte mångfalden på spel.
Men enligt Bodhi Bjerregaard, SJF-klubbens ordförande på Ystads Allehanda, har inte de negativa farhågorna besannats:
– Än har vi inte märkt någon större skillnad. Vi kunde ha förvandlats till ett DN-Österlen, men så har det inte blivit. En direkt fördel är det fackliga stöd vi får via Sydsvenskan i och med att vi ingår i samma koncern.
På minuskontot finns planerade besparingar och högre avkastningskrav från ägarna.
– Kravet från Marieberg är att vinsten ska vara 10-15 procent av omsättningen. Det är mer än de tidigare ägarna hade, uppger Anders Svensson, VD vid Ystads Allehanda.
När det gäller GT och Expressen, som numera båda ägs av Bonniers, är det mer befogat att prata om minskad mångfald. Samma artiklar publiceras i båda tidningarna, främst inrikes-, utrikes- och sportnyheter.
Bonniers dominans i all ära, men de verkliga mediemonopolen i Sverige finns på landsorten, i händerna på helt andra ägare. På merparten av Sveriges 70 lokala tidningsmarknader har den största tidningen en marknadsandel på mer än 70 procent.
– En reell konkurrenssituation finns bara på ett tiotal orter i landet. Långsamt blir det färre ägare inom landsortspressen, säger Staffan Sundin.
Till exempel har Gefle Dagblad-koncernen tagit över Västernorrlands Allehanda medan Centertidningar köpt Hudiksvalls Tidning. Flera av kedjorna utbyter artiklar med varandra vilket givetvis minskar mångfalden.
Medieprofessorn Lennart Weibull menar att mångfalden på landsorten måste värnas.
– Som motvikt till de lokala monopolen borde P4 stärkas med fler redaktionellt anställda så att nyhetsbevakningen kan förbättras.
Diskussionen om mångfald inom medierna handlar oftast bara om ägandet. Men frågan är betydligt mer komplicerad än så.
– Många ägare är ingen garanti för ett varierat utbud, säger Staffan Sundin. Ett tydligt exempel är den kommersiella lokalradion. Trots att statens monopol brutits har mångfalden knappast ökat eftersom de nya stationerna i stort sett har samma utbud i form av musik.
En annan paradox är utvecklingen inom arbetarrörelsens tidningar. När A-presskoncernen gick omkull och ägandet spreds på ett tiotal bolag tycker man att mångfalden borde ha ökat.
– Men i och med att nyhetsbyråerna FLT och Avisa byggt ut sin verksamhet har arbetarrörelsens press mer gemensamt material i dag än när de ingick i samma koncern, påpekar Staffan Sundin.
Göran Rosenberg, chefredaktör för Moderna Tider, anser att journalisterna själva utgör ett hot mot mångfalden.
– Det finns en tydlig likriktning inom journalistiken, hur den ska skrivas, journalisterna språk, nyhetsbegreppet etc. Alla dessa faktorer verkar i mer konformistisk riktning än ägandet.
Det finns också de som hävdar att stockholmsfixeringen i medierna minskar mångfalden:
– Om några knarkare flyttar från Sergels Torg till Skärholmen uppmärksammas det i Ekot men en motsvarande flyttning i Jönköping från Djurläkartorget till Rosenlund skulle knappast platsa i riksnyheterna, tror Staffan Sundin.
Han framhåller att han inte vill negligera faran med koncentrationstendenserna men menar att fokuseringen på ägandet riskerar att skymma de andra problemen.
— Det är svårt att se att de ägarförändringar som skett de senaste åren har påverkat villkoren för opinionsbildningen i någon högre utsträckning.
– Man kan fråga sig om det är allvarligare för demokratin i sydvästra Skåne att ett par företrädare för Marieberg tagit plats i Sydsvenskans styrelse än att stora grupper i samhället håller på att helt sluta läsa en daglig tidning.
