Karen Söderberg om chefskap: Bekräftande blick sporrar redaktionen

Professor Karen Söderberg lär att vägen till himmelska Mumsmums kantas av högar med floppar av Lakritsploppar.

En chef som vill att medarbetarna ska våga bli verkligt bra måste räkna med att de misslyckas ibland.

Succéer som Mumsmums och Kexchoklad skapas inte var dag. Det vet varje godisutvecklare.

En av Cloettas mannar i det skrået förklarade för reportern Karen Söderberg sambandet mellan trygghet och kreativitet i arbetet.

Han fick ofta sina smakidéer när han promenerade med sin hund Tuffen. En gång kom ingivelsen till honom att förnya Plopp.

Så föddes Lakritsplopp.

Den levde ett kort liv på godismarknaden. Få minns den.

Det var långt ifrån den enda floppen i hans yrkeskarriär.

Karen Söderberg undrade hur han kunde komma igen efter så många misslyckanden.

Smakförnyaren svarade med filosofiskt lugn:

— Vet du, om man ska kunna hitta på Mumsmums eller Kexchoklad då blir det en Lakritsplopp ibland — och det vet dom på det här stället.

Den insikten skulle inte heller redaktionella chefer må dåligt av att ha.

Högre status än chefen

Karen Söderberg drog historien om Cloettamannen i torsdags när hon installerades som gästprofessor vid Institutionen för journalistik, medier och kommunikation, JMK, i Stockholm. Hon föreläste på temat “Riktiga journalister behöver inga chefer…eller?”

Nu är det fredag och förfriskningarna är annorlunda än i går. Hon sitter i tjänstemodulen och tuggar på lunchfrallan med skinka som hon sköljer ner med en Ramlösa.

Vi följer upp den fråga som hon besvarade redan i föreläsningen. Visst behöver journalister chefer. Men journalister har ofta ett problematiskt förhållande till sina chefer.

Karen Söderberg, som själv hoppat mellan jobb som reporter, redigerare och chef på olika medieföretag, pekar på det speciella i att inom journalistiken är inte chefsjobben finast. Hantverkarna, reportrarna, har högre status.

— Reportrar kan se nedlåtande på sina chefer, säger hon. Cheferna måste tjäna ihop till sin auktoritet.

Reportrar är egotrippade, men det är också något bra med det, menar hon. De ska vara besatta av det de gör, besjälade av att deras artiklar eller inslag ska bli bra.

För chefer kan det förstås vara hopplöst att basa över ett sånt gäng.

Karen Söderberg jämför redaktionella chefer med teaterchefer. De ska få individualister att samarbeta och skapa förutsättningar för andra att göra ett bra jobb.

— Man måste vara som en barnmorska, säger hon. Det viktiga är barnet.

Det är bra om chefen är självförsörjande med uppskattning, för jobbet kan vara ensamt.

Lite lättare vore det, tror hon, om medarbetarna, någon gång i alla fall, uppmuntrade och berömde chefen.

Lyfta försiktighet

Om cheferna fungerar bra kan de lyfta en kvävande försiktighet från reportrarna.

— Under våra vardagliga Watergateskandaler kan chefer avlasta och ta ansvar om pressen blir för hård på reportrarna. Det är viktigt att cheferna är införstådda men ändå står utanför och har distans. Det klarar inte reportrarna själva när de är helt inne i sina jobb.

Journalister behöver en frihet i jobbet, ett svängrum.

Reportrar värjer sig mot att få alltför detaljerade anvisningar om hur ett knäck ska utföras.

— “Kan du ringa den och den och fråga det och det?” Reportrar hatar sånt. Det är förödande när chefer inte ger medarbetarna utrymme.

Å andra sidan får det inte bli gränslöst. Chefen får inte låta reportern stå helt ensam när han försöker sig på en halsbrytande saltomortal. Det måste finnas en trygghet på redaktionen. Annars utsätter sig reportern aldrig mer för något.

— Man kan inte slå ihjäl sig alltför många gånger, säger Karen Söderberg.

Men journalistiken kräver också en osäkerhet, man måste alltid börja om. Man får inte tro att man redan gjort allt.

När hon själv är chef försöker hon att åtminstone vara medveten om problemen.

Hon hejdar sig mitt i en tankegång och tystnar — för att strax skina upp och utbrista:

— Visst är det kul med det här yrket! Det blir aldrig klart, det kan alltid bli annorlunda.

Efter att ha rört sig mellan flera olika arbetsplatser vet hon att redaktionskulturer kan skilja sig åt en hel del. Både journalisterna och journalistiken påverkas av hur ledningen balanserar mellan uppmuntran och belöning, två av chefernas styrmedel.

— På Dagens Nyheter förväntas vem som helst kunna göra vad som helst lika bra som någon annan. När en tjänst ska tillsättas kan det vara viktigare att uppfylla interna rättvisekriterier än att nå maximalt bra resultat i tidningen. Redaktionskulturen på DN är klart uppmuntransinriktad.

På Aftonbladet gällde i stället belöningssystem när Karen Söderberg var där i slutet av 60-talet.

— Redaktionen bestod av stjärnor och sopor. De som uppfyllde förväntningarna och gjorde något extra därutöver belönades med att få göra roliga jobb.

Hon gör reflektionen att en extrem belöningsmodell är förödande för medarbetarna medan en extrem uppmuntransmodell är förödande för tidningen.

Alla redaktioner har sina modeller i kombinationer av olika slag, påpekar hon. Ändamålsenligheten avgör vilket man väljer.

Kuvert från chefen

1968 kom hon från Aftonbladet till Åhlén & Åkerlund och Min Värld.

— När min chef där fick barn fick jag överta en del av chefens uppgifter medan hon var borta. När chefen kom tillbaka fick jag ett kuvert från personalchefen Bertil Ströhm. Det innehöll ett tack-för-hjälpen-kort och 500 kronor. Jag blev glad för pengarna, men ännu mer för att de hade lagt märke till ansträngningen. Det är proffsig personalpolitik att se människor, och naturligtvis också lönsam. De 500 kronorna jobbade jag nog in många gånger.

Av såna erfarenheter vet hon att en redaktion blir påhittig när chefen ger medarbetarna credit för deras idéer och utnyttjar dem.

På Å & Å var sånt vanligt — och det var inte inställsamhet, försäkrar Karen Söderberg.

Hon nämner särskilt featureredaktören Karin Coyet som en som verkligen menade vad hon sa när hon lät alla förstå vilka lysande idéer hennes medarbetare hade kläckt.

Olika behov under olika perioder

En redaktion har olika behov av chefer under olika perioder. Det är skillnad mellan att vara chef för en redaktion som är full av självförtroende och en som är på väg neråt.

Även individerna i redaktionen har olika behov under olika perioder av yrkeslivet.

Chefer kan vägleda när man startar på nytt och byter inriktning i yrket. Exempelvis när man går från reporterjobb till redigering och mera ska tänka på formfrågor.

Då gäller det att chefen har blick för hur redaktionen fungerar.

— Någon kan vara en strålande intervjuare, men sämre som reportagereporter. Då kan man stödja det som den personen är bra på och diskutera hur han skulle kunna använda sin talang i en annan genre.

En chefs möjligheter att verkligen se sina medarbetare och deras behov beror naturligtvis på hur stor arbetsgruppen är. När det är som bäst vet chefen att ställa krav som sporrar, inte stressar.

— Bra chefer har utmanat mig och gett mig uppgifter på gränsen till vad jag klarar av.

Kulturchock att byta jobb

Fortfarande rekryteras chefer mest internt. Yrket anses vara så speciellt.

Men det kan bli en kulturchock att byta från reporter till att bli chef.

— Det är svårt om ingen gjort klart för den som tar ett chefsjobb att det kommer att innebära något. I fikarummet, till exempel.

Särskilt mellanchefer blir ensamma när de lämnar arbetskamrater för att bli arbetsledare. Gamla medarbetare byter attityd till dem. Makten förändrar relationen.

För reportrar kan det vara knepigt att lämna vad som inom kåren betraktas som ett statusjobb. Eller att lämna sin egotripp.

— Det är ett stort steg från att vara den som pjåskas med till att själv vara pjåskare, säger Karen Söderberg.

Sånt som administrativ talang följer inte automatiskt av att man är duktig journalist eller rentav duktig journalistisk chef.

— Visst kan samma person vara bra på båda delarna, säger hon. Även en journalistisk chef måste ha någon administrativ och organisatorisk förmåga. Men administration är något man kan lära sig. Det är svårare för en administratör att lära sig det journalistiska.

Svåråtkomliga kunskaper

Chefskunskaper är svåråtkomliga, har Karen Söderberg upptäckt. Själv har hon lärt och knyckt av de många chefer hon träffat.

Hon tror att det går att få fram bättre chefer om man kan förändra deras status och höja medvetandet om vilka kompetenser och egenskaper som behövs hos både dem som väljer chefer, och hos dem som funderar på att bli det.

Några av dessa framtidens goda chefer kanske just nu är på väg att kläckas här på kycklingfarmen JMK.

Lunchmackan är bara halvt uppäten. En porlande skvätt Ramlösa skvimper ur burken när hon hastar till sina elever.

Håkan Lindqvist