Klart att boken ska ut
De senaste veckorna har vetenskapsjournalisten Per Lindebergs bok om styckmordsrättegången ömsom hyllats, ömsom sågats i såväl spalter som radio- och TV-program. Känslor har svallat och hårda ord haglat mellan kolleger och andra med åsikter. Både om bokens kvaliteter och författarens syn på kvinnor.
De senaste veckorna har vetenskapsjournalisten Per Lindebergs bok om styckmordsrättegången ömsom hyllats, ömsom sågats i såväl spalter som radio- och TV-program. Känslor har svallat och hårda ord haglat mellan kolleger och andra med åsikter. Både om bokens kvaliteter och författarens syn på kvinnor.
En drömstart, med andra ord, för en författare som velat ifrågasätta ett rättsförfarande och sparka igång en debatt om ett av de senaste decenniernas mest uppmärksammade brottmål. Döden är en man är redan en given kassasuccé.
Men det var på håret att Lindeberg fick ut sin mer än 700-sidiga historia om obducenten och allmänläkaren. Som de flesta kommer ihåg vägrade dåvarande förlagsredaktören Agneta von Schinkel att befatta sig med boken, med påföljd att hon fick lämna sin tjänst.
Schinkels motiv var att Lindeberg skrivit en partsinlaga, som hon själv inte kunde stå för, och att anhöriga till den styckmördade och andra inblandade, skulle slippa mediebelysningen än en gång.
”Det är självklart att ett befarat justitiemord måste lyftas upp på bordet igen”
I tisdags upprepade Kristina Hultman argumenten i en stort uppslagen artikel på Aftonbladets kultursida; boken borde ha refuserats av hänsyn till ”personalen vid rättsläkarstationen i Solna” och ”alla centrala vittnen (däribland många vänner och anhöriga).”
Att man som Agneta von Schinkel inte själv vill medverka till att boken trycks är en sak. Hon utgår från sina egna personliga värderingar, men är då också beredd att betala vad det kostar. Priset är högt och för detta kan hon till och med förtjäna beundran.
Men Kristina Hultmans åsikt att boken inte alls borde ha utgivits, är svårare att förstå. Även om hon skulle anse att läkarna är skyldiga och förtjänar sina öden, och att författaren med sina ifrågasättanden kränker oskyldigt berörda, är det självklart att ett befarat justitiemord måste lyftas upp på bordet igen.
Detta oavsett om det smärtar berörda eller hårt kritiserar namngivna och namnkunniga journalister. Lindebergs exemplariska research – som veterligen ingen ifrågasatt – borde rimligen kunna kasta nytt ljus över en rättslig process som av allt att döma skötts på ett undermåligt sätt.
Kan rättvisa skipas är, för att citera Hultman, ”plågsam nattlig läsning och diskussion” en tämligen lätt börda att bära.
