Klubbarnas arbeteär viktigast

Farfar var med och organiserade en strejk vid cementfabriken någon gång i arbetarrörelsens barndom. Pappa som aldrig fått möjligheten att fullfölja familjetraditionen är mäkta avundsjuk på mig för att jag varit med och lett den största konflikt vi haft i Journalistförbundets historia.

Den kommer att bli det bestående minnet av sex års jobb i förbundets styrelse. Det var under konflikten 1996 som vi förstörde ackordet.

För mig är det klubbarnas arbete nära den enskilde medlemmen som är viktigast. Det är där som orättvisa och godtyckliga löner, taskig arbetsmiljö och dåligt utbildade arbetsledare ställer till störst skada.

Annons

Men det är också i det dagliga arbetet på redaktionen som vi kan vara med och påverka dialogen med läsaren och utveckla det publicistiska arbetet. Jag är glad och stolt över att ha varit med i en styrelse där vi så tydligt betonat att klubben är förbundets viktigaste led.

Samtidigt är de grupper som står utanför gemenskapen och den fackliga servicen vid arbetsplatserna ett dåligt samvete. Därför är jag också glad över att ha varit med och infört en olycksfallsförsäkring som i praktiken ser till att alla medlemmar, även de arbetslösa, har ett skydd dygnet runt. I fackliga sammanhang är solidaritet ett vackert ord.

När jag första gången ramlade in i styrelsen som siste suppleant tog det ett tag att komma in i jobbet. Det är mycket mer komplext att sitta i styrelsen än att vara klubbordförande. Den enskilde ledamoten måste krypa upp ur skyttegraven och vara beredd att representera förbundets alla delar, ur ett helikopterperspektiv måste man också vara beredd att svika hemmaklubben (tänk bara på all tid som går åt) för förbundets bästa och inte minst; helt plötsligt är man arbetsgivare och chef över förbundets personal. Dessutom krävs det politisk fingertoppskänsla för att hantera blåsten högst upp i förbundet.

Det har varit min sämsta gren och även om det var snopet att inte bli omvald trots alla berömmande omdömen stod det klart tidigt i veckan att jag var kokt.

När nomineringarna var klara behövde valberedningen två luckor bland männen som suttit längre än en period.

Även om vi inte lyckades fullt ut med konflikten gick det bättre än för farfar. Cementfabrikens ägare passade på att stänga hela fabriken utan att tala om det för de strejkande jobbarna.

Brevbäraren som slipper släpa på alla tjocka brev är glad, svärmor är nöjd med att jag inte blir borta så mycket. Och hustrun har börjat ett nytt jobb. Hon säger att hon ska göra karriär…