”Klyftan är avgrundsdjup”
Lärarförbundets tvärvändning om medlemstidningarna kom som en total överraskning för de anställda. ”Man har känt sig som en misshandlad hustru efter alla turer. Nu finns ingenting kvar att förvånas över”, säger en journalist.
Efter att under 2018 ha kämpat med att baxa ihop journalisterna vid tidningsavdelningen med kommunikationsavdelningen, gjorde Lärarförbundet sex veckor in på det nya året helt om. Journalisterna ska inte längre flytta in i de nya, aktivitetsbaserade lokalerna tillsammans med förbundets kommunikatörer. I stället ska de flytta ut ur huset och läggas på entreprenad.
”Lärarförbundet har inlett fackliga förhandlingar om den framtida produktionen av förbundets medlemstidningar. Målet är att hitta en extern leverantör som kan producera tidningar av högsta kvalitet till en lägre kostnad än i dag och samtidigt öka tempot i den digitala utvecklingen”, hette det i det pressmeddelande som skickades ut den 18 februari – några timmar efter att de anställda informerats.
Kostnadsskäl lyfts fram som den tyngsta orsaken av förbundsordföranden Johanna Jaara Åstrand. Ett kongressbeslut om sänkt medlemsavgift innebär en rejält tajtare budget, påpekar Jaara Åstrand, och pekar vidare mot att outsourcingen är ett kanslibeslut.
Journalister på Lärarförbundets tidningsavdelning är skeptiska.
– Jag är rätt övertygad om att kansliet inte skulle göra en sådan här förändring utan presidiets godkännande, eftersom den påverkar bilden av Lärarförbundet som organisation, säger journalistklubbens ordförande Niklas Arevik.
Han konstaterar att många ”mår skitdåligt”, samtidigt som ett antal duktiga journalister redan lämnat förbundet eller blivit sjukskrivna under den tidigare processen.
– Även om vi varit kraftigt emot en sammanslagning med kommunikationsavdelningen började vi äntligen hitta en arbetsro igen, ett lugn. Så plötsligt, detta. Medlemmarna mår dåligt av otryggheten och är oroliga för journalistiken.
Något som lyfts av flera anställda är oklarheten i hur besparingen ska göras. Förbundet har inför de pågående MBL-förhandlingarna föreslagit en verksamhetsövergång, där samtliga journalister (drygt 30 personer) erbjuds följa med till en extern leverantör. Unionenklubben, som är förhandlande klubb, förutsätter att de anställda erbjuds oförändrade villkor.
– Vi tycker inte att det här är en bra idé, men om det ska ske måste det göras så bra som möjligt, säger journalisten Maria Lannvik Duregård i Unionens klubbstyrelse.
Samtidigt föreslås inga förändringar i antalet titlar, och förbundet genomför påkostade renoveringar i det hus man ska lämna om ett par år, påpekar en journalist vid Lärarförbundet:
– Vi får inte ihop det, det finns ingen logik i det. Då finns det en annan agenda med det här beslutet, är slutsatsen som journalisten drar.
Lärarnas Tidnings tidigare chefredaktör Örjan Björklund, som lämnade i höstas, menar att hela processen är ”bedrövligt skött”:
– Det är sorgligt att det läggs ut, och ännu sorgligare är att jag är övertygad om att detta funnits som ett alternativ länge: förbundet har tidigare sagt att man valt en annan väg än att lägga ut det. Det hade såklart varit tråkigt om beslutet tagits tidigare också, men nu kommer det efter att förbundet kört en lång, plågsam, jävligt illa skött process som brutit ned människor totalt.
Ilskan mot ledningen bland kvarvarande anställda är stor. Den process som tidningarna varit i de senaste 18 månaderna beskrivs som ”ett skolexempel på dåligt ledarskap” av en anställd:
– Ledningen har inte förankrat sina idéer, man har inte bjudit in till dialog eller involverat oss. Lärarnas profession är viktig för förbundet, men man har inte tagit tillvara vår kunskap och profession. I stället har man pratat maktspråk. Förtroendeklyftan är avgrundsdjup, och det är helt deras fel.
Givet den bottenfrusna relationen mellan förbundet och deras tidningsredaktioner – kan ett större avstånd rentav bli positivt? Få vi pratar med tror det: risken för journalistiken är så stor.
– Hur lätt är det att vara oberoende när man jobbar mot en uppdragsgivare? Hur lätt blir det att publicera sådant som inte ligger i linje med det förbundsstyrelsen driver, frågar Niklas Arevik.
Örjan Björklund menar att det går att granska en uppdragsgivare även från ett externt produktionsbolag – men då krävs ett tydligt uppdrag, och ägare som inte är rädda att bli av med uppdraget i nästa upphandling.
Reportern Enikö Koch är skeptisk:
– Jag tror inte att det går att göra fristående, oberoende journalistik på en byrå på stan. Visa mig ett exempel på en utlagd tidning som granskar sin egen ägare. Titta på de granskande facktidningarna: det är starka fackförbund som står upp för dem, som Dagens Arbete. Det är sorgligt att en yrkesgrupp som ska utbilda våra ungdomar i demokratiska frågor som fackförbund inte står upp för de demokratiska grundvärdena fri och oberoende journalistik.
Enikö Koch vill uttala sig öppet, trots att det kommit varningar om att man ”har ögonen” på henne.
– Jag älskar verkligen mitt jobb, och hoppas fortfarande att vi kan vara kvar hos Lärarförbundet. Men jag ser det som min skyldighet både mot min egen yrkesgrupp och mot lärarna att prata öppet om det som händer.
Hon är upprörd över att Lärarförbundet tycks kasta bort tidningarnas prisvinnande, kvalitativa journalistik och ”ägnar sig åt kapitalförstöring” när duktiga journalister går till andra jobb eller går in i väggen. Hon är själv på väg tillbaka från sjukskrivning.
– Vi var en ansedd tidning med hög trovärdighet, vi gjorde massor av egna nyheter och citerades ofta. Vi hade ett tydligt uppdrag att granska hela skol-Sverige, inklusive vår egen arbetsgivare. Vi höll vår budget och skötte vårt jobb på ett riktigt bra sätt. Förbundet borde ha varit stolta och lyft fram att de har Sveriges enda oberoende skolgranskning. I stället har de blivit rädda för att Lärarnas Riksförbund inte har en oberoende tidning, säger Enikö Koch.
Hon tror att grunden till ledningens ingrepp i tidningarnas granskande uppdrag finns i situationen att Sverige har två konkurrerande lärarfack. Lärarnas Riksförbund lade ut sin medlemstidning på entreprenad 2009.
– Det gör det svårare för Lärarförbundet att ha en granskande tidning. För vilka skolreportrar i Sverige var pålästa om vad förbundet gör? Det var vi. Lärarförbundet är en jätteaktör – det är lärarnas röst. Vem annan än vi lyfter fram vad de gör för medlemmarnas pengar?
En annan journalist får tårar i ögonen på tal om kompetenstappet vid avdelningen och hur de som stannat slitit vidare:
– Det har varit världens bästa arbetsplats! Med en enorm generositet mellan kollegor, det är därför vi stått ut. Jag hade inte förstått hur mycket journalistiken betyder, hur viktig den är att fajtas för. Det är först i en situation då den sätts på spel det blir tydligt.
