Kris på Ekot – ”Journalistiken håller på att självdö”
En kritisk producent har blivit utköpt och en profilerad medarbetare städade ur sitt rum och lämnade Radiohuset efter ett stormöte. Omorganisationen på Ekot har lett till ökad stress, sjukskrivningar och en förtroendekris. Det uppger ett tiotal medarbetare på Ekot för Journalisten. Ledningen anklagas för att inte kunna ta kritik.
För en dryg vecka sedan gjorde Mia Odabas sin sista arbetsdag som producent på Studio Ett, efter att hon och Sveriges Radio nått en överenskommelse om anställningens avslutande. – Vi var överens om att vi inte var överens och träffade därför en överenskommelse om att jag skulle sluta, säger Mia Odabas. Vad var ni inte överens om? – Hur omorganisationen på Ekot har genomförts och hur vi ska arbeta. Jag vände
Prenumerant eller medlem i Journalistförbundet. Logga in här:
Logga inLäs Journalisten digitalt för 99 kronor per månad
Ingen bindningstid, säg upp när du vill.
Journalisten Plus - detta får du
- Exklusiva premiumartiklar
- Fördjupningar, reportage och porträtt
- Journalistens e-tidning
Vill du prenumerera på något annat sätt. Se alla erbjudande här.
Den viktigaste artikeln som publicerats på Journalisten på länge. Total förtroendekris råder inom en av de viktigaste kanalerna för nyhetsförmedling vi har, tillika betald med svenska folkets skatter. Att erfarna, kunniga, uppskattade journalister säger upp sig p.g.a. tystnadskultur och lågt i tak är ett gigantiskt underbetyg åt SR:s ledning och skadar förtroendet hos både allmänhet och personal.
Om den här situationen, med tystnadskultur och rädsla, hade förekommit för 41 år sedan så hade jag sannolikt fått foten innan jag blivit anställd (1983).
Jan Mosander
Jag tycker helt ärligt inte att det verkar så illa. Ekot har fortfarande otroligt många journalister kvar som gör ett jättefint jobb. Det finns fortfarande gott om utrymme kvar för att kunna göra bra journalistik.
Den riktiga krisen inom SR finns på P4-kanalerna. Där har journalistiken redan dött. Finns knappt några gräv kvar, bara rewrites, pressmeddelande-nyheter och intalade telegram. Besparingarna inom SR har gjort att det knappt finns resurser kvar för journalistiken. Jättemärkligt att det inte talas mer om detta.
Att det är lågt i tak på Ekot är inget nytt, men ja, det har blivit extremt på senare år.
Faktum är att organisationen blivit en NPM-konsults våta dröm. Målet från ledningen har varit att skapa små öar där chefen på den ena ön ska sköta kommunikationen med chefen på den andra. Sedan samlas de vid olika öråd och rapporterar till högsta hönsen på fastlandet, som i sin tur lämnar besked om vad öarnas chefer får och inte får berätta för fotfolket.
Med det följer att du helst inte ska simma mellan öarna. Men även om det så klart sker så nåde dig om du skulle tro att du på egen hand kan tilltala fastlandets överhuvuden. Då väntar ett tydligt besked om att du inte följer den korrekta hierarkiska ordningen för hur tankar och prat ska förmedlas.
Man ska dock vara ärlig och säga att i det dagliga arbetet så har det här inte jättestor betydelse. Visst skapar det en tyst organisation. Visst skapar det en arbetsmiljö där människor känner sig isolerade. Visst gör det arbetet tråkigt istället för lustfyllt. Men de flesta på Ekot är proffs, så sändningarna kommer alltid fyllas. Man kör på.
Den som jobbar på en Eko-ö möter ofta en av tre varianter.
– Ön styrs av någon sönderstressad stackare som inte lärt sig ordet nej.
– Ön styrs av någon som skyddar sitt fotfolk från den stora stygga världen.
– Ön är övergiven och styrs inte av någon.
Oavsett vad, blir resultatet att den enskilda borrar ner sig i arbetet och försöker lägga så lite energi som möjligt på att engagera sig i organisationens uppenbara problem, vad än de må vara.
Det få inser är att det här inte är bara är en överlevnadsinstinkt, det är också en design som ledningen eftersträvar. Verkligheten är att man byggt en organisation som går ut på att förstärka en sjukdom som Ekot dragits med länge: tystnadskulturen. Genom den blir organisationen mer foglig och formbar – ur fastlandets perspektiv. Kritiska röster tystas genom ett frambringat tillstånd av apati. Och för det mesta fungerar det.
Det mest dramatiska uppstår när topplocket går på några få enskilda, ofta väldigt erfarna medarbetera med självbevarelsedrift och hög röst. Då petar några få ganska hårt och för en kort stund faller allt ihop. Fler röster höjs och man börjar prata med varandra för första gången på länge. Kanske trollar någon driftig individ fram en debattartikel eller ett upprop. Men snart hinner vardagen ikapp. Vallarna byggs sakta upp igen.
Även det här är förväntat. Fördelen för ledningen är att även om man behöver hantera konflikter i det korta perspektivet, så har man i det långa perspektivet med lite flyt i värsta fall bara blivit av med personer som inte sitter still i båten.
Och så återgår vi till normaliteten. Till möten där vi stillsamt lyder och lyssnar när det ena hönset efter det andra presenterar analyser av mer eller mindre obegripliga KPI:er.
Tills nästa gång!
Om Kristian Åström slutar (vilket han tydligen gör) vill jag inte lyssna på Ekot!
SR har bara sig själva att skylla när de säger att lyssnarnas förtroende är skadat.
Det blir så när man behandlar lyssnarna som mindre vetande och är övertygade om att det som passar är en pueril rappakalja.