Kris på Ekot – ”Journalistiken håller på att självdö”
En kritisk producent har blivit utköpt och en profilerad medarbetare städade ur sitt rum och lämnade Radiohuset efter ett stormöte. Omorganisationen på Ekot har lett till ökad stress, sjukskrivningar och en förtroendekris. Det uppger ett tiotal medarbetare på Ekot för Journalisten. Ledningen anklagas för att inte kunna ta kritik.
För en dryg vecka sedan gjorde Mia Odabas sin sista arbetsdag som producent på Studio Ett, efter att hon och Sveriges Radio nått en överenskommelse om anställningens avslutande.
– Vi var överens om att vi inte var överens och träffade därför en överenskommelse om att jag skulle sluta, säger Mia Odabas.
Vad var ni inte överens om?
– Hur omorganisationen på Ekot har genomförts och hur vi ska arbeta. Jag vände mig inte emot själva neddragningen, utan mot hur den gjordes.
Flera medarbetare på Ekot uppger för Journalisten att de uppfattat det som att Sveriges Radio ville bli av med en kritiker och därför köpt ut henne. Mia Odabas och flera andra medarbetare på Ekot har riktat offentlig kritik mot omorganisationen, bland annat i en debattartikel i Dagens Nyheter.
Några timmar före avtackningen av Mia Odabas på fredagseftermiddagen den 25 oktober hade en annan erfaren journalist på Ekot lämnade arbetsplatsen på stående fot under morgonmötet: Ekots ekonomikommentator Kristian Åström, som varit anställd på Sveriges Radio i över 30 år.
Personer som närvarade vid mötet bekräftar för Journalisten att Kristian Åström sade upp sig och sedan städade ut sin arbetsplats innan han lämnade Radiohuset.
Kristian Åström ska under mötet ha tagit upp ett par principiella publicistiska frågor, och fick kritik från flera chefer för att han tog upp dem i ”fel forum”. Medarbetare som var med under mötet säger till Journalisten att de upplevde det som att Åström blev angripen av chefer för att han hade frågor kring deras publicistiska beslut, som tidigare hade lyfts i mejl till hela redaktionen. ”Om ni inte ens kan ha en diskussion om detta kan jag inte jobba här mer”, hade Kristian Åström sagt.
Kristian Åström var under förra veckan på semester och inte nåbar. När Journalisten får tag på honom på måndagseftermiddagen vill han inte kommentera händelserna på fredagsmötet den 25 oktober, mer än ”ibland blir det lite tokigt”. Han bekräftar att han ska lämna Sveriges Radio.
– Jag har älskat radion och mitt jobb, men allting har ett slut, säger Kristian Åström.
Under avtackningen av Mia Odabas tog Ekochefen Klas Wolf-Watz upp händelsen under morgonmötet och uppmanade medarbetarna att tänka på tonläget under möten.
– Han vred om kniven i Kristians rygg inför hela redaktionen. Cheferna klarar inte av att ta kritik när de har fattat ett publicistiskt beslut som blir ifrågasatt. Ledningen försöker aktivt tysta medarbetare i publicistiska diskussioner på Ekot. Det är oerhört, säger en medarbetare.
– Vi är på väg att förlora några av de smartaste människorna på Ekot och hela Sveriges Radio för att cheferna inte kan ta kritik. Det är förfärligt.
Medarbetare har uppfattat det som att ledningen anser att den som vill diskutera ett specifikt inslag bör prata med sin närmaste chef innan man tar upp frågan på ett möte, för att få något slags godkännande.
– På de gemensamma mötena förväntas man bara säga positiva saker och om man säger något som uppfattas som negativt kan man få en reprimand av en chef, eller i värsta fall bli utköpt. Det har blivit svårare att diskutera grundläggande journalistiska frågor av typen: ”Hade vi kunnat göra det här på ett annat sätt?” eller ”Blev det tillräckligt bra?” Det har blivit en ganska tyst arbetsplats, säger en medarbetare.
– Ledningen säger att de vill att mötena ska vara ”trygga”. Vi kan inte ha trygga rum på Ekot. Vi är makthavare och måste kunna utvärdera om vi gör vårt jobb på ett bra sätt, säger en medarbetare.
– Cheferna kräver lojalitet och följsamhet, men vi måste kunna ha principiella publicistiska diskussioner. Journalistiken är på väg att självdö. Det finns mycket allvarligare problem på Ekot än tonläget, säger en medarbetare.
Under ett välbesökt redaktionsmöte i måndags för en vecka sedan framförde flera medarbetare synpunkter på hur ledningen hanterar kritiska röster, bland annat med anledning av de dramatiska sortierna från redaktionen.
– Det är fruktansvärt lågt i tak på Ekot nu. Folk vågar inte kritisera ledningen av oro för vad som kan hända, säger en medarbetare.
Personer som tidigare har varit öppet kritiska mot omorganisationen på Ekot avböjer nu att låta sig intervjuas. Andra väljer att prata anonymt.
– Under skydd av anonymitet är det lätt hänt att ens kritik blir skarpare eftersom man inte behöver stå för det man har sagt. Det blir också lättare för ledningen att avfärda kritik som är anonym. Jag skulle gärna stå med namn under den kritik jag riktar, men i dagsläget, med den tystnadskultur som uppstått på Ekot, går det inte, säger en av medarbetarna som valt att ställa upp på intervju anonymt.
– Det är ganska talande att du har svårt att få någon att ställa upp med namn, säger en annan.
Ett tiotal journalister som Journalisten intervjuat under löfte om anonymitet uppger att förtroendet för ledningen är allvarligt skadat efter omorganisationen.
– Det är en total förtroendekris. Jag har inte varit med om något liknande, säger en mångårig medarbetare.
– Ledningen kan inte berätta hur vi ska arbeta och många av cheferna är så okunniga att det är genant, säger en medarbetare.
Omorganisationen innebar bland annat en sammanslagning av Studio Ett och Godmorgon världen, där de fasta programledarna och producenterna skulle växla mellan programmen. Men det har inte skett. Bara två producenter går mellan programmen. Övriga är omplacerade, tjänstlediga eller av andra skäl frånvarande under åtminstone de pass då de enligt schemat ska jobba med den produktion som de tidigare inte arbetat med.
Godmorgon världens redaktion har i praktiken upphört att existera, uppger flera medarbetare.
– Den finns bara till namnet.
Det har uppstått allvarliga arbetsmiljöproblem på Studio Ett och Godmorgon världen på grund av den ökade arbetsbelastningen, något som också slår mot P1 Morgon, som behöver låna ut personal för att täcka upp för personer som är frånvarande.
– Situationen är kaotisk. En del har börjat se sig om efter andra jobb, säger en medarbetare.
Arbetsmiljöenkäterna som genomförts under våren och hösten visar att vissa grupper på Ekot upplever stark stress och inte får tillräcklig återhämtning. Det har förekommit att personer helt öppet har sjukskrivit sig efter ett tufft pass för att orka.
Journalistklubbens sektion på Ekot anser att läget är akut.
– Omställningen efter neddragningarna har varit tuff för många medarbetare på Ekot och det är uppenbart för oss att den kritik som många framfört både om arbetsmiljön och våra arbetssätt inte fått tillräckligt gehör hos ledningen, eller åtminstone inte hunnit åtgärdas med den snabbhet vi önskat, vilket är allvarligt då vi upplever läget som akut då många mår dåligt och har svårt med återhämtningen, säger Håkan Widman, ordförande i journalistsektionen på Ekot.
– Det har gått mer än ett halvår sedan en ny organisation sjösattes i april och larmen om dålig arbetsmiljö kom redan förra hösten, men eskalerade under sparpaketet. Vi är förvånade över att ledningen fortfarande inte lyckats komma åt problemen i tillräcklig omfattning, trots vårens pulsmätning som visade på hög stressnivå och dålig återhämtning bland många medarbetare. En ny pulsmätning har gjorts nyligen och vi befarar att problemen kommer att kvarstå.
Hur ska man komma till rätta med arbetsmiljöproblemen?
– Diskussioner pågår mellan chefer och grupper om hur vi ska komma vidare och arbetsgivaren talar om att vi gemensamt måste hitta nya arbetssätt som är arbetsmiljömässigt sunda samtidigt som vi ska försöka bevara den höga journalistiska verkshöjd våra lyssnare är vana vid, och förväntar sig. Detta är inte en lätt process, men den måste tas på allvar. Och det måste åtgärdas skyndsamt. En del har gjorts men vi är inte i hamn.
– Vi måste omgående styra upp arbetsmiljön på framför allt Studio Ett och Godmorgon världen, men det finns även andra grupper som mår dåligt vilket de röda siffrorna i vårens pulsmätning indikerade. Men vi har en pågående dialog med Ekoledningen. Ansvariga gruppchefer jobbar med frågan och även om det tagit tid hoppas vi att vi ska hitta en väg framåt
Mia Odabas har slutat efter en uppgörelse med arbetsgivaren. Vad finns att säga om det?
– Mia Odabas är en av många medarbetare som parallellt med journalistsektionen på Ekot under våren stred för Studio Etts och Godmorgon världens arbetsmiljö och journalistiska integritet. Hon har nu lämnat företaget efter en överenskommelse med arbetsgivaren med båda parters goda minne. Men Journalistförbundet tycker ändå det är synd att hon slutar, då Ekot förlorar en kraftfull och högpresterande producent, säger Håkan Widman.
Medarbetare säger till oss att det har blivit lågt i tak på Ekot och att kritiska röster tystas. Är det så?
– Nedskärningarna är ju vad de är och vi måste alla förhålla oss till en krympt kostym men många medlemmar upplever att det är lite som att vi förväntas digga läget och kavla upp ärmarna, underförstått inte vara för negativa. Därav kanske känslan av att det blivit lågt i tak har uppstått.
Journalistsektionen vill ännu inte kommentera händelserna som ledde till Kristian Åströms sorti förra fredagen.
Ekots chef Klas Wolf-Watz svarar på kritiken mot ledningen i en separat artikel som finns här. (Länk uppdaterad)
Den viktigaste artikeln som publicerats på Journalisten på länge. Total förtroendekris råder inom en av de viktigaste kanalerna för nyhetsförmedling vi har, tillika betald med svenska folkets skatter. Att erfarna, kunniga, uppskattade journalister säger upp sig p.g.a. tystnadskultur och lågt i tak är ett gigantiskt underbetyg åt SR:s ledning och skadar förtroendet hos både allmänhet och personal.
Om den här situationen, med tystnadskultur och rädsla, hade förekommit för 41 år sedan så hade jag sannolikt fått foten innan jag blivit anställd (1983).
Jan Mosander
Jag tycker helt ärligt inte att det verkar så illa. Ekot har fortfarande otroligt många journalister kvar som gör ett jättefint jobb. Det finns fortfarande gott om utrymme kvar för att kunna göra bra journalistik.
Den riktiga krisen inom SR finns på P4-kanalerna. Där har journalistiken redan dött. Finns knappt några gräv kvar, bara rewrites, pressmeddelande-nyheter och intalade telegram. Besparingarna inom SR har gjort att det knappt finns resurser kvar för journalistiken. Jättemärkligt att det inte talas mer om detta.
Att det är lågt i tak på Ekot är inget nytt, men ja, det har blivit extremt på senare år.
Faktum är att organisationen blivit en NPM-konsults våta dröm. Målet från ledningen har varit att skapa små öar där chefen på den ena ön ska sköta kommunikationen med chefen på den andra. Sedan samlas de vid olika öråd och rapporterar till högsta hönsen på fastlandet, som i sin tur lämnar besked om vad öarnas chefer får och inte får berätta för fotfolket.
Med det följer att du helst inte ska simma mellan öarna. Men även om det så klart sker så nåde dig om du skulle tro att du på egen hand kan tilltala fastlandets överhuvuden. Då väntar ett tydligt besked om att du inte följer den korrekta hierarkiska ordningen för hur tankar och prat ska förmedlas.
Man ska dock vara ärlig och säga att i det dagliga arbetet så har det här inte jättestor betydelse. Visst skapar det en tyst organisation. Visst skapar det en arbetsmiljö där människor känner sig isolerade. Visst gör det arbetet tråkigt istället för lustfyllt. Men de flesta på Ekot är proffs, så sändningarna kommer alltid fyllas. Man kör på.
Den som jobbar på en Eko-ö möter ofta en av tre varianter.
– Ön styrs av någon sönderstressad stackare som inte lärt sig ordet nej.
– Ön styrs av någon som skyddar sitt fotfolk från den stora stygga världen.
– Ön är övergiven och styrs inte av någon.
Oavsett vad, blir resultatet att den enskilda borrar ner sig i arbetet och försöker lägga så lite energi som möjligt på att engagera sig i organisationens uppenbara problem, vad än de må vara.
Det få inser är att det här inte är bara är en överlevnadsinstinkt, det är också en design som ledningen eftersträvar. Verkligheten är att man byggt en organisation som går ut på att förstärka en sjukdom som Ekot dragits med länge: tystnadskulturen. Genom den blir organisationen mer foglig och formbar – ur fastlandets perspektiv. Kritiska röster tystas genom ett frambringat tillstånd av apati. Och för det mesta fungerar det.
Det mest dramatiska uppstår när topplocket går på några få enskilda, ofta väldigt erfarna medarbetera med självbevarelsedrift och hög röst. Då petar några få ganska hårt och för en kort stund faller allt ihop. Fler röster höjs och man börjar prata med varandra för första gången på länge. Kanske trollar någon driftig individ fram en debattartikel eller ett upprop. Men snart hinner vardagen ikapp. Vallarna byggs sakta upp igen.
Även det här är förväntat. Fördelen för ledningen är att även om man behöver hantera konflikter i det korta perspektivet, så har man i det långa perspektivet med lite flyt i värsta fall bara blivit av med personer som inte sitter still i båten.
Och så återgår vi till normaliteten. Till möten där vi stillsamt lyder och lyssnar när det ena hönset efter det andra presenterar analyser av mer eller mindre obegripliga KPI:er.
Tills nästa gång!
Om Kristian Åström slutar (vilket han tydligen gör) vill jag inte lyssna på Ekot!
SR har bara sig själva att skylla när de säger att lyssnarnas förtroende är skadat.
Det blir så när man behandlar lyssnarna som mindre vetande och är övertygade om att det som passar är en pueril rappakalja.