”Krisen gav mig nya insikter”

Namn Johanna Ramic. Ålder 35 år. Bor I bostadsrätt i Järfälla. Familj Nioårig son och elvaårig dotter. Yrke Journalist Yrkesbakgrund Journalist i press och etermedier. Lärare. Föreläsare. Drivkraft ”Enorm nyfikenhet. Vilja att förstå. Att utvecklas och bli en bra mor och en hel människa.”

Efter tre år kom suget till journalistiken tillbaka. Johanna Ramic är på banan igen.

Hon jobbar nu på Invandrartidningen två dagar i veckan och är därutöver stringer i Sverige för finska kvällstidningen Iltalehti och för flera småtidningar i Finland.

Intensiv, impulsiv, engagerad och reflekterande är lämpade ord att beskriva hennes person. I dag är hon stressad. Hon avbryter då och då intervjun för korta telefonsamtal. Fakta och citat i en artikel som går i tryck om ett par timmar måste kollas.

Det är nästan – men inte riktigt – som förr, då hon hade många järn i elden och jobbade åt Radio Malmöhus, Sveriges Televisions Uutiset och Sveriges Radios finska sändningar. Då hon dessutom frilansade åt finska radion, Yle, och tidningen Aamulehti.

– När jag var yngre skulle allt gå så fort. Jag skulle vara så duktig och frågade aldrig varför när jag fick i uppdrag att göra nyheter. Det blev ett ekorrhjul.

Det flöt på bra till 1993.

Då kom kraschen. Vårdnadstvist och kaos.

– Jag gick under jorden med barnen. Vi stack till Kuala Lumpur i Malaysia, som inte har något utlämningsavtal med Sverige. Beslutet var inte svårt att fatta. Jag tänkte på om barnen senare skulle fråga mig varför jag övergav dem. Vad skulle jag svara dem då? Vilken skulle deras dom mot mig bli? Ansvaret var mitt. Jag bestämde mig för att kämpa så länge jag kunde. Kanske var det min finska sisu.

Hon försökte frilansa från Asien, men det var svårt.

Medierna hemma ville bara ha sånt som handlade om svenska eller finska företagsledare på besök, eller rapporter om katastrofer med många döda.

De fick släpa sig fram så gott det gick.

– Vi hade ingenting. Jag handlade på den lokala marknaden och vi levde långa tider på ris, buljong, frukt och grönsaker. El och telefon stängdes av. Det var hårt.

När hon efter ett år återvände till Sverige löste det sig med vårdnads-tvisten. Hon fick behålla sina barn. Det var det goda.

I övrigt gick det mesta i svart.

Den journalistiska arbetsmarknaden var stängd. Hon hade förlorat sina frilanskontakter. Hon var utan bostad, jobb och a-kasseersättning.

– Jag nekades ersättning från a-kassan i både Sverige och Finland och fick gå till socialen. Jag bråkade mycket med myndigheterna. Eftersom jag inte hade rätt till a-kassa fick jag inte gå ams-utbildningar eller ta beredskapsjobb.

Till slut lyckades hon hitta ett vikariat som informatör mot ideella föreningar i landstingets regi.

Men hon fick gå ner 6000 kronor i månadslön jämfört med vad hon hade på TV.

– Det var enda chansen att komma in på arbetsmarknaden igen. Man betraktas som suspekt när man är arbetslös.

I efterhand ser hon det som en nyttig erfarenhet att ha fått inblickar i hur andra kan ha det.

– Jag kom i kontakt med ideella föreningar. Där mötte jag ett annat sätt att tänka än inom journalistiken.

Hon insåg att folk utanför journalistkåren har ganska dimmiga begrepp om hur det går till i medievärlden.

– Det finns en naiv och idealiserad bild av journalister, de som kan hjälpa enskilda när myndigheter brister. Folk litar på oss. För många är journalisterna det sista halmstrået.

”Man behöver inte vara slut efter en kris. Men redaktioner

är dåliga på att ta hand om medarbetare i kris.”

För att ge en mer realistisk bild av journalistiken ordnade hon kurser om hur mediefolk tänker, hur en redaktion fungerar och hur nyhetsvärdering görs.

Sen fick hon det jobb som medielärare på Upplands Bros gymnasium som hon nu är tjänstledig från.

Även i undervisningen har hon försökt tona ner den idealiserade bilden av journalistiken och få i gång ett engagemang och en debatt bland ungdomarna.

Ryktet om vad hon höll på med gick, och nu är hon efterfrågad som föreläsare om journalistik. Senast i mitten av oktober var hon på högskolan i Luleå och talade.

Själv har hon fått nya referensramar och hon tycker i dag att det vore bra om journalister umgicks mer med folk från andra miljöer och lät sig bekräftas av andra än av varandra. Varför inte i stället söka bekräftelse hos busschaufförer eller silversmeder eller vilka det nu kan vara?

– Journalister jobbar mest för kolleger. Vi likformas. Alla ska jaga scoop och vara först med nyheter. Resultatet blir skärvor av allt möjligt i stället för sammanhang.

– Jag har fått nya insikter. Man behöver inte vara slut efter en kris. Men redaktioner är dåliga på att ta hand om medarbetare i kris. Förvånansvärt många vet inte hur de ska förhålla sig till människor då.

– Kolleger drar sig undan när någon får problem. Men det är då de bör göra insatser för att förebygga kriser. Då behövs öppna dörrar och mod att nalkas andra och be dem berätta vad som hänt. Annars får vi ett omänskligt samhälle. Sverige får inte bli ännu mer av mänskligt u-land.

Johanna påstår att hon tidigare var cynisk, men att hon nu har återfått sin empati. Hon har börjat gilla folk igen.

– Jag kan gråta på jobbet, trots att jag vet att man inte ska göra det så att andra ser det. Men det visar att man är en människa.

Hon skäms inte över att avslöja sina mänskliga sidor, tvärtom. Och hon berättar gärna att hon behållit sin kristna barnatro och att hon känt att hon fått svar när hon bett. Bibeln är för henne ett etiskt rättesnöre.

– Det är nyttigt att bli påmind om att vi i första hand ska tjäna andra, inte oss själva.

Prövningarna har inte bara varit av ondo, tycker hon.

Johanna anser att krisen har utvecklat hennes skrivande, bland annat så att hon nu oftare framträder som ett tydligt subjekt.

– Vi journalister är inte robotar, säger hon, utan människor med egna erfarenheter. Jag går efter vad jag tycker är storyn, inte efter vad andra säger. Det är också meningsfullt att försöka hitta den story som varje människa bär på och berätta den.

Det är ett verkligt problem att journalister inte hinner tänka eller känna efter, anser hon. Man bara släpper personer efter intervjuer, trots att de intervjuade trott sig tala till en medmänniska.

Numera känner hon sig mera självständig och fri att säga nej till uppdrag som inte stämmer för henne.

– Jag bromsade när Iltalehti ville ha detaljer och rykten om Arvika-fallet. Jag ville inte vara påflugen eller vidarebefordra rykten och spekulationer. Allt jag skrev skulle vara bekräftat.

I dag vill hon få bort föreställningen om att man kan gå in i journalistiken och sen fortsätta spikrakt uppåt för att sluta som någon sorts aktad medieguru. Hon har kommit fram till att man måste stå ut med att det går dåligt ibland. Ingen är alltid på topp.

Johanna Ramic som jämt varit minoritetsspråksjournalist har ständigt fått slåss på en liten och krympande arbetsmarknad.

Trots allt har hon haft tur. I somras ringde Juhamatti Pelkonen på Viikkoviesta, Invandrartidningens finskspråkiga edition, som hon tidigare hade frilansat för. Han trodde på henne och erbjöd henne jobb.

Men nu hårdnar arbetsmarknaden för minoritetsspråksjournalister ytterligare när de flesta av Invandrartidningens editioner försvinner och tidningens pengar förs över till det nya Integrationsverket. Den finska editionen är starkt hotad.

Så troligen ställs hon snart inför ännu ett val, om hon ska återgå till lärarjobbet eller satsa på journalistiken.

– Jag har stringerjobbet åt Iltalehti som grund. Det lutar nog åt journalistiken. Jag är hungrig igen.

Johanna Ramic återkommer till att hon gått stärkt ur det hon genomlevt de senaste åren. Hon är rustad att möta framtiden om den än kanske inte hägrar i det allra rödaste rosenrött.

– Kvinnor har mer av den sega styrkan än män, säger hon. Vi kan kämpa vidare fast vi är trötta och svimfärdiga.

HÅKAN LINDQVIST

hl@sjf.se