Kritisk artikel lyftes ut ur sista numret av Arbetet

Arbetets chefredaktör Mats Ekdahl stoppade i sista numret av tidningen en artikel där tidningens styrelse utsattes för stark kritik.

Artikeln var undertecknad av Alf Lindberg, ledamot av SJFs styrelse och tidigare ledamot av Arbetets styrelse, samt av Beatrice Palm, journalistklubbens senaste representant i tidningsstyrelsen.

I artikeln påtalas bland annat att ledamöterna i Arbetets styrelse under hela 90-talet uppburit bland de högsta styrelsearvodena i svensk press, runt 50 000 kronor per år.

Där sägs också att det inte är LOs fel att Arbetet gått en ekonomisk kräftgång. Artikelförfattarna lägger i stället skulden på tidningens huvudägare och ledning som man anser saknat den kompetens och professionalism som krävs för att sköta en kristidning.

– Inget kalas utan kras, kommenterar Mats Ekdahl konflikten om den stoppade artikeln. För mig som ansvarig utgivare var det ett självklart beslut. När vi berättade om oss själva i sista numret ville jag att det skulle ske värdigt. Artikeln hade pamflettens karaktär, en partsinlaga, som inte hade kunnat bemötas i något genmäle i tidningen.

Beatrice Palm har svårt att förstå Ekdahls bedömning. Hon anser inte att hennes och Alf Lindbergs artikel var mer av partsinlaga än annat i sista numret av tidningen.

– Vi publicerade också en artikel där Göran Persson uttryckte hård kritik mot ledning och ägare.

Johnny Stamming, redaktionschef på Arbetet i Göteborg, gjorde en annan bedömning än Mats Ekdahl. Han publicerade den artikel som stoppades i Malmö.

– Jag såg inget i artikeln som var kontroversiellt eller allvarligt, säger Stamming. Där fanns inget kränkande.

Mats Ekdahl vill i efterhand gjuta olja på vågorna och berättar att han och artikelförfattarna nu skakat hand.

– Det finns en kärlek till tidningen från alla håll och det finns olika sätt att skriva historia om Arbetet. Lindberg och Palm var måna om att få skriva sin historia.

Håkan Lindqvist

LINDBERGS OCH PALMS ARTIKEL:

Att misslyckas i affärer är inte politik.

Men resultatet blir politiskt. Socialdemokraterna och LO går nu vidare med samtal om en gratistidning tillsammans med Stenbecks MTG. Skånska Dagbladet har fått ökat stöd av Bonnierägda Sydsvenskan.

Arbetet läggs i graven.

Arbetet kan inte läggas ned.

Det är en otänkbar tanke.

Någonstans i bakhuvudet har detta styrt agerandet hos många av dem som haft ett avgörande inflytande över Arbetets sista år.

För döden kommer ingalunda plötsligt. Det är inte så att ingen har vetat.

Snarare är det så att många har undvikit, tittat åt ett annat håll eller blundat för alla kristecken.

Det är lätt att vända all bitterhet och besvikelse mot LO. Att anklaga LO för att ha glömt vilka organisationen representerar, och vilka som skapat dess gigantiska fonder.

Men LO bär inte skulden för Arbetets ekonomiska kräftgång. Det gör företagets huvudägare, som inte agerat som en professionell ägare bör göra, och företagets ledning, som saknat den kompetens som krävs för att hantera ett krisföretag.

Bristen på publicistiskt kunnande, affärsmässigt tänkande och engagemang för tidningen har präglat den styrelse, som under hela 90-talet uppburit bland de högsta styrelsearvodena i svensk press – fram till årets bolagsstämma ca 50.000 kr per år. När personalrepresentanterna kritiserat arvodena, har några i styrelsen skruvat besvärat på sig. Andra, som den siste styrelseordföranden Hans Cavalli Björkman, har rakt ut uppmanat en personalledamot att dra åt helvete, och pekat på dörren.

Arbetets direktörer har tyvärr inte hållit högre klass än styrelsen. Den förste var handlingsförlamad, den andre drömde om kontorsläsare, den tredje levde kvar i 1980-talets framgångar och insåg inte att omvärlden förändrats.

Hur viktig journalistiken än är, så är det annonsintäkterna som avgör företagets överlevnad.

För ganska precis ett år sedan inledde Arbetet ett annonssamarbete med Stenbecksägda gratistidningen Metro. Alliansen lanserades som en sista räddningsplanka och intäktskalkylerna lovade guld och gröna skogar.

Men annonsbudgeten sprack snabbare än ett troll i soluppgången.

Redan vid bolagsstyrelsemötet i november 1999 blinkade den röda varningslampan på allvar.

Naturligt hade då varit att förbereda kraftfulla besparingar och samtidigt inleda kontakter med andra aktörer i branschen, något som personalrepresentanterna krävde.

I stället nöjde man sig med att kontakta Metro/MTG, som lovade högre intäkter kommande år.

I januari i år stod det klart att annonsörerna inte brydde sig om Metros löften. Intäkterna uteblev. Ägarstiftelsens Ove Persson, också viceordförande i bolagsstyrelsen, och VD Lars Ewers skyndade till Metro i Stockholm. De två återkom med något de kallade en garanti för en viss nivå på annonsintäkterna. Något skriftligt löfte hade de inte, men upplevde sig ha fått en utfästelse.

Utfästelsen visade sig strax vara utan värde. Den 29 februari tvingades bolagsstyrelsen konstatera att företaget var likvidationspliktigt. För att klara situationen beslutade styrelsen skriva ner aktiekapitalet till en femtedel.

På initiativ av en av de anställda togs i slutet av mars förnyad kontakt med Skånska Dagbladet. Än en gång satsade Arbetets styrelse allt på ett kort. Skånskan var smartare. De körde på två banor. VD Richard Kling lade ner lika mycket tid på att diskutera med Sydsvenskan som med Arbetet. Det hela slutade med att SkD 24 maj sade nej till Arbetet.

Officiellt för att Skånskans ägare inte trodde på affären.

Några veckor senare skrev SkD i hemlighet om sitt annonsavtal med Sydsvenskan (ett avtal som av bedömare i branschen betecknas som ett privat presstöd). Villkoren förbättrades för Skånskans del, och avtalet förlängdes från fem till tio år. Detta dubbelspel har Skånskan och Sydsvenskan skickligt lyckats hemlighålla.

Under hela den här perioden deklarerade Arbetets VD och bolagsstyrelse gång på gång: Vi förhandlar bara med en part åt gången och kör det spåret i botten innan vi testar något annat.

Vilket annat krisföretag kan kosta på sig den inställningen?

Under sommaren räddades tidningen enbart av en tidigarelagd utbetalning av pensionspengar från Pressens Pensionskassa.

Samtidigt pågick valhänta försök från ägarstiftelsens sida att med hjälp av Anders Sundström få in nytt kapital till den blödande tidningen. Ett sparpaket som innebar att cirka 50 anställda skulle få sparken presenterades och godkändes av samtliga fackliga organisationer.

Men det så kallade rekonstruktionsförslaget vann inget gehör hos LO.

Tvärtom deklarerade LO-ledningen att den saknade förtroende för Arbetets ledning.

De första veckorna i augusti pendlade personalen mellan hopp och

förtvivlan. Så sent som fredag 18 augusti signalerade ledningen: Ni kan vara lugna, det kommer att ordna sig. Det ska bara hållas ett sista möte under helgen.

Tre dagar senare, den 21 augusti, var konkursen ett faktum. Samma dag offentliggjorde LO sin misstro mot Arbetets ledning.

Konkursförvaltaren gav tidningen en nådatid på tre dagar.

Räddningsgruppen fortsatte försöken att ragga finansiärer.

Konkursförvaltaren lät sig bevekas och med hjälp av presstöd och statlig lönegaranti kunde tidningen komma ut ytterligare en månad.

Trots alla branschkunnigas tvivel på livskraften i VDs och ägarstiftelsens rekonstruktionsförslag forsatte man envetet att hålla fast vid detta.

Någon reservplan fanns aldrig. Inte ens i de sista dagarnas desperata diskussioner, där Percy Nilsson lovade hjälpa till.

Till de anställdas stora förvåning har inte billigare alternativ, till exempel en renodlad Malmötidning, diskuterats.

Till sist händer det otänkbara. Osänkbara skepp sjunker.

Och i Arbetets fall – den som stod med frälsarkransen vägrade använda den.

BEATRICE PALM, ALF LINDBERG