Kulturministern öppnar för omtag av mediestöd: ”Tidskrifterna bidrar med djupet”

Kulturdepartementet, Drottninggatan. Regnet gör början av december-eftermiddagen nästan omöjligt mörk. Det har gått sju veckor sedan Vallentunamoderaten Parisa Liljestrand, född 1983, presenterades som Sveriges nya kulturminister.

Att hon fram till dess var helt okänd inom kultur- och rikspolitiken, och saknar profilerade kulturpolitiska erfarenheter, stod i fokus för många kommentarer. Reportrar utan gränsers Erik Halkjaer sade att han hoppades att politikens armlängds avstånd till kulturen och medierna ”åtminstone inte försämras” under den nya regeringen.

Det var väldigt lågt ställda förväntningar, hur kändes det?
– Jag har hållit på med lokal politik i 20 år, och har med min bakgrund som lärare och rektor jobbat med människor i hög utsträckning. Människor är olika, man får bestämma sig för hur man vill ta det. Jag bestämde mig ganska tidigt att ta det genom att tänka att det är bättre att vara underskattad än att vara överskattad, säger Parisa Liljestrand.

Hon har hunnit göra många intervjuer sedan oktober och har kastats in i ett politikområde där mycket är på gång. Det gäller inte minst mediepolitiken. Nya sändningstillstånd för public service ska arbetas fram kommande år, liksom ett nytt mediestöd.

Parisa Liljestrands eget ideologiska ingångsvärde är att mediepolitiken ska vara frihetlig.

– Det är överordnat allt annat. I det ingår för mig två oerhört viktiga delar. Det ena är politikens armlängds avstånd. Den andra är att jobba mot det hot och hat som finns mot journalister och som kan påverka en demokrati. Det behöver vi ta på allra största allvar.

Vilka möjligheter ser du för politiken att lägga skarpa förslag som kan minska hot och hat?
– Där behöver jag bena i både vad som har gjorts tidigare, där det finns initiativ tagna av den tidigare regeringen, och titta på vad vi kan göra framåt. Det här är för mig en oerhört viktig, prioriterad fråga.

Parisa Liljestrand lyfter flera gånger under intervjun fram att regeringen redan i statsministerns regeringsförklaring slår fast att fria medier är en del av den demokratiska infrastrukturen.

Är det en medveten markering eftersom ert samarbetsparti SD fått kritik för uttalanden om journalister?
– Det får väl ligga i betraktarens ögon. Men regeringsförklaringen bygger på regeringspartierna och ett samarbetsparti. Det är fint tycker jag att vi i Tidöavtalet följer upp regeringsförklaringen, och bakom det står fyra partier.

SD är också det parti som har mest långtgående tankar på att krympa och öka kontrollen över public service, och har sagt att de kommer att driva sin linje hårt. Hur svår är den frågan när ni nu tar fram direktiven till nästa public service-utredning?
– För mig är det otroligt positivt att vi så tydligt markerar, i både regeringsförklaring, Tidöavtalet och budgeten, i vilken riktning vi vill se public service. Bara på de här sex veckorna är det tre väldigt tydliga signaler om vad vi vill med mediepolitiken, där public service är en del.

Liljestrand syftar på att public services oberoende enligt Tidöavtalet ska värnas och att finansieringen ligger fast i budgeten för 2023.

Kommer frågan om ett smalare uppdrag för public service att utredas?
– Vi kommer att återkomma om direktiven ganska snart. Men generellt sett har olika partier olika ingångar i olika frågor, det är helt naturligt. Det finns partipolitik, men också regeringspolitik och regeringsöverenskommelser. Här är det positivt att vi både i regeringsförklaring och i Tidöavtalet slår fast att oberoendet och finansieringen ska värnas.

Tidigare har ditt parti velat lägga ner UR, och tillsätta statliga public service-revisorer. Vilken är din egen grundsyn på public service?
– Min ideologiska grundsyn är att public service är en enormt viktig del av vår demokratiska infrastruktur.

Under sommaren och början av hösten kom ett stort antal remissvar in på Mats Svegfors utredning om framtidens mediestöd. Också det är en fråga som kulturdepartementet och ministern jobbar intensivt med just nu.

Hur ser du på risken att den ideologiska och idémässiga mediemångfalden krymper, när Svegforsutredningen fokuserar så tydligt på lokal journalistik?
– Utredningen har tydligt begränsat sig till nyhetsmedier i första hand, och velat fokusera på det mediestödet kanske ska ha som ursprungligt syfte: att se till att det finns tillgänglig och rättvisande nyhetsmedier i hela landet. Utifrån den demokratiska principen om rätten till medier oavsett var i Sverige man bor, tycker jag att det är bra.

Även om det sker på bekostnad av idémässig mångfald?
– Svegfors har klargjort att man valt bort tidskrifter. Men medan nyhetsmedier bidrar med bredden, bidrar tidskrifter med djupet, och vi behöver bådadera. Utifrån det perspektivet är det mycket möjligt att man behöver titta på det här separat.

Det kan komma ett steg till?
– Jag stänger inga dörrar för det.

Däremot har hon inga nya besked att ge om Tidningsutgivarnas krav på att åter utreda nollmomsförslaget, som fick tummen ned av Finansdepartementet inom ramen för Mats Svegfors utredning.

Ett omdebatterat inslag i Svegforsförslaget är införandet av en så kallad demokratiklausul: att medier vars nyhetsverksamhet strider mot respekten för alla människors lika värde ska diskvalificeras från statligt stöd. Bland andra Publicistklubben och Journalistförbundet avvisar förslaget. Parisa Liljestrand har ännu inte landat i en ståndpunkt.

– Jag ska vara helt ärlig, jag tycker att det här är en jättesvår fråga. Jag förstår poängen i att ha ett demokrativillkor, samtidigt som jag också fått ställa mig själv frågan: kan det råka motverka sitt eget syfte, bli odemokratiskt? Det är en komplex fråga som jag jobbar hårt med just nu.

Hur gör du när du jobbar med den?
– Det handlar mycket om att ta del av remissvar, expertis på området, att prata med sådana som är proffs inom olika sätt att tänka. Ytterst handlar det också om att processa det i sig själv. Att känna: det här är någonting som regeringen ska kunna stå för, också långsiktigt. Man ska inte behöva riva upp ett sådant här beslut för att det togs på fel grunder.

Frågan om att grundlagsskydda public service har kommit upp i debatten allt tätare de senaste åren, senast i augusti skrev TCOs ordförande att public service borde grundlagsfästas som ”ett värn mot odemokratiska krafter”.

Parisa Liljestrand hänvisar till att public service och medier i Sverige generellt redan har ett starkt grundlagsskydd genom YGL och TF.

Men behöver själva public service-funktionen fästas i grundlagen, så att en politisk kraft inte ska kunna göra som i Ungern eller Polen?
– Jag tycker att vi har ett mycket bra skydd i Sverige via de grundlagar vi har. Och det finns en poäng i att alla medier är fria medier, oavsett om de är kommersiella eller public service.

En kommission riktade i höstas kritik mot UD/regeringens arbete med att få Dawit Isaak och Gui Minhai fria. Kommer Liljestrand som en del av regeringen att verka för en annan strategi kring de svenska samvetsfångarna?

– Det här är en fråga som är prioriterad av regeringen, vi kommer alltid att stå upp för det fria ordet. Det här ligger på utrikesministerns bord, men för mig är kopplingen mellan det fria ordet och demokratin avgörande.

Men behöver man byta strategi för att det ska hända någonting? Många politiker har sagt att det är en prioriterad fråga.
– Den kommer att prioriteras om möjligt ännu högre av den här regeringen. Att vi valde att ta upp det i regeringsförklaringen är ett tydligt statement.

Samma dag som vi ses har journalisten Janne Josefsson skrivit om Patrik Sjöbergs pedofiljägarsajt Dumpen i en kolumn i DN, efter att uthängningar på sajten lett till flera självmord.

Är det rätt att den här typen av folkdomstol skyddas av ett ansvarigt utgivarskap, tycker du?
– Jag känner inte till den här sajten, så det är svårt för mig att svara på.