Gå direkt till textinnehållet

Kulturministerns sista strid

Kulturminister Marita Ulvskog har utkämpat sin sista stora strid mot den kommersiella mediemakten. Hon förlorade. Men hon brinner fortfarande för mångfald i medierna. – Vi skulle behöva mer ägarmångfald, därför att det är bra för de värderingar och verkligheter som speglas.

Kulturminister Marita Ulvskog har utkämpat sin sista stora strid mot den kommersiella mediemakten. Hon förlorade. Men hon brinner fortfarande för mångfald i medierna.

Ryktena har tagit fart på allvar: Marita Ulvskog kommer att lämna regeringen efter valet, efter åtta år som minister, varav sex som kulturminister. Trött på ett uppdrag som till stora delar varit i motvind – alternativt full storm – och där hon ofta fått strida förvånansvärt ensam, utan uppbackning från övriga regeringen. Men också någonstans nöjd över att hon i varje fall försökt utmana makten och inte lagt sig platt för marknaden.

En riksdagsplats är hon så gott som garanterad om hon själv vill, som etta på Dalarnas riksdagslista, men allt fler röster viskar om att hon inte kan tänka sig ett förlängt mandat som minister.

Annons Annons

Själv ler hon snett åt ryktena, när hon tar emot i sitt ämbetsrum på kulturdepartementet.

– Det går alltid så många rykten.

På en direkt fråga om framtiden svarar hon bara att hon ”aldrig tänker mer än väldigt kort tid framåt”.

– Jag är väldigt inbokad och ska jobba som en iller för att vi ska vinna valet. Det är min dagordning.

Men när hon pratar om de frågor hon drivit sprider sig ändå en känsla av bokslut. Inte minst i hennes sätt att kommentera debaclet med Lex Bonnier, där Ulvskog i november slutligen tvingades backa från sitt hjärteförslag om en lagstiftning mot ägarkoncentration i medierna.

Kommer en socialdemokratisk regering någonsin att lägga fram ett lagförslag mot mediekoncentration?

– Jag tror att den typ av lagstiftning som vi har jobbat med i två olika omgångar, först i mediekoncentrationsutredningen på 80-talet, sedan i den utredning som jag tillsatte i slutet av 90-talet, den typen av lagstiftning kommer inte att läggas fram över huvud taget. Inte därför att inte viljan finns, utan därför att medielandskapet förändras så radikalt. Det här var sista tillfället att lägga fram den typen av lagstiftning, om man vill att den ska ha någon form av tillbakahållande funktion.

– I framtiden tror jag att det måste vara andra typer av insatser. Kanske med inslag av lagstiftning, men just den där typen av ägarkoncentrationslagstiftning som vi föreslog i höstas, den tror jag inte kommer att fungera 2007, när det är första möjligheten att få en sådan ny lagstiftning att gälla.

Har ideologin fått ge sig för marknadens realiteter i det fallet?

– Ideologin finns där. Monopol är dåligt när det gäller åsikter och åsiktsproduktion. Det är bra med mångfald. Den ideologin överger vi inte. Däremot måste man nog söka andra vägar, eftersom vi inte får andra partier med oss. De som försvarar privata monopol när det gäller åsikter och nyhetsvärdering; de har vunnit.

Hur känns det?

– Det är ju alltid de som har vunnit. Därför att de sitter på pengarna.

Är mångfalden i svenskt medieägande otillräcklig i dag?

– Ja. Vi skulle behöva mer ägarmångfald, därför att det är bra för de värderingar och verkligheter som speglas. Men också för att det är ett visst skydd mot att några stora internationella aktörer ska ta över delar eller stora delar av den svenska mediemarknaden.

– Dessutom är det så, tror jag, att om vi befann oss i en situation där det bara finns public service och två stora ägare, då hamnar man som journalist ganska snabbt i en situation där man blir fegare. Har man bränt sig hos en arbetsgivare, då finns det bara två kvar.

I förra numret av Journalisten skrev vi om dagspresskollegiets publicistiska bokslut, som visade att oavsett ägare så är rapporteringen i medierna väldigt homogen, med en klar slagsida åt medelålders vita män i nyhetsflödet. Är svenska medier för likartade i sin rapportering?

– Det finns en kommersiell press på medierna, som påverkar även public service, som drar åt likformighet. Därför är det jätteviktigt att befrämja en mångfald som inte bara tänker i kommersiella termer. Det finns en möjlighet att skildra fler sorters människors verklighet. Man behöver inte bara ha en stereotyp arbetare eller frånskild mamma som får säga något förutsägbart i fem sekunder, utan man kan nog skildra fler verkligheter.

Hur länge tror du att det kommer att dröja innan det blir en större strukturaffär i svenska medieföretag?

– Det kommer säkert att ske något. Det har ju redan hänt kolossalt mycket på dagspressmarknaden de senaste åren. Annonsörerna sviker, gratismedier får nya roller och så vidare. Så omstruktureringen lär fortsätta.

Svenska Dagbladet var i höstas mycket nära nedläggning. Vad hade det fått för konsekvenser?

– Det hade fått väldigt negativa konsekvenser. Jag hoppas att Svenska Dagbladet klarar sig genom den omställning den befinner sig i.

I allt fler regioner genomförs eller planeras fusioner mellan olika dagstidningsföretag. Hur allvarligt är det för mångfalden?

– Det är svårt att svara generellt på den frågan, men det finns en överhängande risk. De studier som Lars Nord på Demokratinstiutet har gjort av sammanslagningar längs Norrlandskusten hävdar ju att det blivit minskad mångfald. Och jag känner oro för att det blir så. Det blir färre infallsvinklar och mer likformighet.

Vad kommer Mats Ekdahls utredning om mediemångfalden att leda till?

– Det är bara ett arbetsmaterial än så länge. Han har gått igenom i stort sett allt som har gjorts på den statliga utredningssidan under ett år och diskuterar vad mångfaldsbegreppet egentligen står för. Det innehåller inga konkreta förslag om att förändra statens stödordning eller så, men det är ett väldigt bra material för att ha en samlad bakgrund.

Ekdahl har sagt att mediemångfalden är en av våra viktigaste frågor just nu: mycket viktigare än vi tidigare trott. Varför är det så?

– Man kan vara högtidlig och säga att det faktiskt är viktigt för demokratin. Att vi känner oss bekräftade. Att de olika värderingar vi har finns återspeglade i den tidning vi läser på morgonen och de TV-program vi tittar på. Att det finns en väg att nå fram till offentligheten. Och där spelar de traditionella dagstidningarna, papperstidningarna fortfarande en oerhört dominerande roll. Därför är det så viktigt vad som händer med dem.

Journalistförbundet anser att det behövs en ny parlamentarisk medieutredning, med ett bredare grepp än de gamla pressutredningarna. Hur ställer du dig till en sådan?

– Jag har ju suttit på det här uppdraget i sex år nu och jag har inte tyckt att det funnits tid för en sådan utredning. Utvecklingen har varit så oerhört snabb på medieområdet att det blir meningslöst att tillsätta en utredning som sitter i år efter år, medan det händer stora strukturaffärer och hela medielandskapet förändras. Vi har istället jobbat så att vi givit olika uppdrag, till exempel till Presstödsnämnden, att ta fram underlag – och sedan har vi fattat beslut och agerat ganska snabbt. Vi ska ju också tillsätta en utredning om den framtida finansieringen av public service-televisionen, liksom en särskild utredning om koncessionsavgiften för TV4, så det pågår ju hela tiden en utredningsverksamhet med kortare ledtider.

– Men med det vill jag inte utesluta att vi kanske skulle behöva en ordentlig genomlysning av det slag förbundet efterlyser. Medieutredningar som tar breda grepp kan ju ge analyser som kan vara värdefulla. Så vi får fundera på saken.

Hur påverkas presstödet av de strukturella förändringar som nu sker på mediemarknaden? Situationen på exempelvis Gotland, med två tidningar i ett bolag och där andratidningen är presstödsberoende, driver ju hela stödstrukturen till sin spets.

– Det finns konstigheter i pressstödssystemet. Det är nästan omöjligt att få allt att helt hänga ihop och vara konsekvent, i ett system som funnits sedan 1971, på en marknad som förändrats så drastiskt. Man får nog leva med det, eftersom systemet ändå trots allt haft en väldigt stor betydelse för att vi trots allt har ett antal tvåtidningsorter och fådagarstidningar kvar i landet. Just Gotland-fallet är ett specifikt dilemma, som vi bad Presstödsnämnden titta särskilt på. Där är bedömningen i dag att bidraget till mångfalden är sådant att det är rimligt att man har kvar den här ordningen för Gotland.

MTG fick under sina år som ägare för Finanstidningen totalt 30 mkr i presstöd och avvecklingsstöd. Sedan lades tidningen ner på ett sätt som kan ha inneburit brott mot medbestämmandelagen och eventuellt lagen om anställningsskydd. Är den sortens ägarbeteende acceptabelt för en stor mottagare av presstöd?

– Av det lilla jag vet i det här fallet, som jag enbart fått via medierapporteringen, är det ett sätt att agera som arbetsgivare som vi inte är vana vid på den svenska arbetsmarknaden. Det är väldigt avvikande.

– Men vad gäller presstödet är det Presstödsnämndens uppgift att övervaka att de som tar emot presstöd är berättigade till det och använder pengarna på ett sätt som följer reglerna.

Statsvetenskapsprofessorn Olof Petersson skrev i en artikel i Göteborgs-Posten nyligen att medierna är ett av samhällets mest slutna maktcentra. Om vi håller oss inom ditt område: är public service-bolagen tillräckligt öppna?

– Vi hade en del funderingar kring det här i public service-propositionen, att de bör vara öppnare för både publik och granskare. De verkar också ha fattat beslut som gör att de kommer att vara mycket bättre på den här punkten. Men jag tror nog att public service kan göra mer.

När Journalisten begärde fram uppgifter om löne- och pensionsavtal för Sveriges Radios och Sveriges Televisions högsta ledning vägrade programdirektören på SVT redovisa sitt avtal – och SR-ledningen redovisade högst motvilligt. Är det bra exempel på öppenhet inom public service?

– Nej, jag tycker inte det.

Det är alltså inte rimligt att Leif Jakobsson, SVTs programdirektör, vägrar redovisa hur hans avtal ser ut?

– Jag har ingen som helst möjlighet att styra Leif Jakobsson eller någon annan i Sveriges Televisions ledning. Det är ett självständigt företag som ska visa total integritet i förhållande till regering och stat. Men om du frågar mig efter min uppfattning så svarar jag: nej, jag tycker inte att det är rimligt.

I maj i fjol fälldes Maria-Pia Boëthius av Granskningsnämnden för radio och TV för partiskhet, för den intervju hon gjorde med dig i Mediemagasinet. Upplevde du den intervjun som ställningstagande när den genomfördes?

– Jag blev lite överraskad. Man är inte van vid att intervjuer genomförs på det viset. Men det var väl poängen med det hela. Det var väl ett journalistiskt grepp.

Är det rimligt att en statlig myndighet avgör vad som är opartiskhet, när det handlar om att granska statens agerande, som i fallet med Uppdrag Gransknings rapportering om skotten i Göteborg?

– Jag har inte hunnit läsa alla era artiklar om Granskningsnämnden än.

PO Olle Stenholm sade där att han tycker att det är osmakligt att staten ska stå som kvalitetsgranskare av journalistiska arbetsprestationer. Borde ledamöterna i Granskningsnämnden utses av någon annan än regeringen?

– Jag kan förstå den debatt som uppenbarligen förts i Journalisten, men jag vill inte ta ställning till den frågan i dag. Jag har inte hunnit följa hela debatten.

Låt oss byta ämne, till digital-TV-krisen. Vad drar du för konsekvenser av engelska ITV Digitals konkurs?

– Att det är kärvt. Det är besvärligt med teknikskiften och de hade dragit på sig väldigt stora kostnader för sändningsrättigheter.

Men är den formen, att till exempel SVT bildar ett operatörsbolag tillsammans med Teracom och någon kommersiell aktör, en framtidsmodell?

– Jag tror att frågan om operatörsbolag är en kolossalt viktig fråga; vilken väg man väljer. Vi ska ta ställning från regeringens sida i samband med att vi lämnar proposition i slutet av året, så jag vill inte föregå det. Men jag tror det är väldigt viktigt att man inte försenar utvecklingen av digital-TV genom att skapa ett operatörsbolag som innebär att olika aktörer känner att de inte behandlas på ett schysst sätt. Det får inte vara maktbas för någon, detta operatörsbolag.

Ser du det som en rimlig möjlighet att det analoga marknätet släcks ner tidigare än vad digital-TV-kommittén föreslår? De föreslår 2007, medan SVT talar om 2004-2005.

– Vi har över huvud taget inte börjat på den diskussionen i regeringen, så jag vill inte gå in på någon årtalsexercis. Men man kan ju se att Finland satt upp ett målsatt nedsläckningsdatum till 2006.

Om SVTs linje med folkboxar slår igenom, finns det inte en risk att digital-TV reduceras till att bara bli en billigare distributionsform, istället för att bli ett nytt, interaktivt medium?

– Jag tror att det är bra om det finns olika typer av boxar. Men det finns säkert många som bara är intresserade av TV och bara vill ha en enkel form.

Hur stor är risken att digital-TV-utbyggnaden leder till inlåsningar i tekniska modeller som i sig kan vara konkurrensbegränsande?

– Risken för inlåsningar uppstår ju framför allt om vi inte har konkurrens när det gäller distributionen av televisionen, det vill säga om vi inte har ett samhällsägt banverk för televisionen, utan bara har ett par kommersiella aktörer, där man bara kan prenumerera på ett företags utbud och där det företaget både är producenter av innehållet och äger distributionskanalen. Det är den farliga inlåsningen. Det digitala marknätet, däremot, ska ju vara öppet och inte försätta oss tittare i en sådan situation.

Är det en realistisk förhoppning att nå den öppna standard som kommittén efterlyser?

– Jag tror att det ändå kommer att bli så, att man kommer fram till några olika typer av samordning, så småningom. Att man kommer att samsas. Men det är företagen och aktörerna själva som måste komma överens. Det viktiga för oss politiker är att inte lägga hinder i vägen för den typen av lösningar.

Är du förvånad över motviljan hos folk att skaffa boxar och digitala radiomottagare?

– Nej, naturligtvis inte. Det är nog väldigt svårt för många människor att förstå varför de ska köpa en digital box. Teknikskiften är tröga. Skiftet från vinylskivor till CD tog tolv år, så jag tycker inte att det här skiftet när det gäller TV-distribution, som är så mycket mer komplicerat, är så fantastiskt långsamt.

Äger du själv en DAB-radio?

– Nej.

Den 19 april ska Henrik Selin redovisa sin utvärdering av den digitala radions framtidsförutsättningar för departementet. Finns det några sådana?

– Eeeeh, ja… vi ska ju tillsätta parlamentariker, som får besvara den frågan, utifrån hans kartläggning. Och att vi tillsatt utredningen beror naturligtvis på att vi känner osäkerhet. Vi vill veta mer.

Ska svenska folket få en folkbox för digital radio också?

– Ha, ha. Nej, det tror jag inte är ett alternativ.

Slutligen: vad heter Sveriges kulturminister efter valet?

– Det vet inte jag. Det avgör Bo Lundgren eller Göran Persson.

Du har haft problem med att driva igenom förslag om mediekoncentration och censurskärpning, har fått vika dig för TV4 om reklamavbrott, plus haft hela den digitala problematiken som ständig het potatis. Varför är det så svårt att driva regeringens politik på just medieområdet?

– Av två skäl, tror jag. För det första ska inte politiker ha alltför stort inflytande när det gäller medier. Det andra är att på de områden där politiker bör ha ett visst inflytande, där är maktkampen väldigt hård.

Vad är du mest besviken över under de här sex åren?

(lång tystnad)

– Jag hade gärna velat att vi kunnat fatta beslut om en ägarkoncentrationslagstiftning. Det är inget som löser frågan, men det hade varit en viktig pusselbit. Vi hade inte varit helt nakna på den punkten, utan varit mer jämbördiga med andra länder i Europa. Det är jag besviken över..

Moderaten Ola Karlsson kallade nyligen din tid som minister för sex år av misslyckanden.

– Jag tycker att det har varit sex ganska bra år. De flesta frågor vi haft på dagordningen har vi också genomfört. Men det handlar också om vilken slags politiker man är. Om man är en feg politiker som bara sätter upp frågor man vet att man kommer att lyckas med. Eller om man vill något och sätter upp en dagordning som är tuff.

Till allra sist: vilken blir valets stora mediefråga?

– Du, om det vore så roligt att mediefrågorna fanns med i valrörelsen över huvud taget! Jag befarar att den stora valfrågan blir om några av partierna tycker att de får mindre uppmärksamhet än de andra i nyhetsrapporteringen och hävdar att det var därför de inte fick ut sitt budskap. Jag tror att risken är stor att det inte blir mer debatt än så…

mj@sjf.se

Fler avsnitt
Profilen

”Jag kan ingenting om robotar och missiler, men jag kan kultur”

För Edgar Mannheimer är det kulturen och historien som ger bäst förståelse för konflikterna i Mellanöstern.
Fler profiler

Senaste numret