Kvällsstunden kommer alltid – 52 veckor om året Trogen läsarna
Såningsmannen och Triumf har försvunnit för länge sedan. Men Kvällsstunden finns kvar och når ännu sina 60 000 läsare bland pensionärer på landsbygden.Och skulle den utebli någon vecka får redaktionen det hett om öronen.
Såningsmannen och Triumf har försvunnit för länge sedan. Men Kvällsstunden finns kvar och når ännu sina 60 000 läsare bland pensionärer på landsbygden.
Och skulle den utebli någon vecka får redaktionen det hett om öronen.
Han hade vandrat lång väg till brevlådan tre gånger samma dag. Men lådan förblev tom. Till sist kunde han inte tåla sig. Gråtande lyfte han telefonluren och ringde till Västerås för att berätta att hans Kvällsstunden inte hade kommit som den borde.
Den här historien berättar tidningens chefredaktör Åke Lindberg. Det är inget ovanligt samtal till Kvällsstundens redaktion. Läsarna förväntar sig sin tidning varenda vecka. Det tolereras inga utgivningsuppehåll eller dubbelnummer. Kvällsstunden kommer alltid, 52 veckor om året.
Tidningen har en upplaga på 59 700 exemplar. Tidigare var den stor i svenskbygderna i USA, men de generationer som behärskade svenska språket börjar dö ut och numera är det bara några hundra tidningar som hittar vägen till USA och Kanada. De amerikabrev som fortfarande kommer till redaktionen är chefredaktören noga med att publicera, för att värna om de förbindelser som finns kvar. Det var inte heller så länge sedan som han var över till USA för att väcka nytt intresse för tidningen.
“Kvällstunden har återkommande teman. Just nu handlar det om våra landskap.”
Större delen av tidningens läsekrets är fyllda 60 år och de bor på landsbygden. Rune Moberg har en gång kallat Kvällsstunden för ”Sveriges enda riktiga pensionärstidning”. Även om det aldrig gjorts någon riktig läsarundersökning tror Åke Lindberg att äldre kvinnor dominerar.
Kvällsstundens grundare, bondsonen Anton Olsson från Sala, ville göra en tidning för människor som efterfrågade något lättsamt som förströelse efter långa, tunga arbetsdagar. Kvällsstunden var först en bilaga i Västmanlands Nyheter. 1938 blev den en självständig tidning. Tidningens koncept var att den skulle vara billig och lättläst, något som följs än i dag.
I varje nummer finns alltid en följetong, noveller, en stor, mycket populär avdelning Brev från läsekretsen, artiklar skrivna av amatörforskare, korsord, knep och knåp och frågespalter.
Större delen av materialet skrivs av amatörer. Åke Lindberg tror inte att det skulle bli så bra om han började köpa in alltför många texter av etablerade journalister. Kvällsstunden skulle förlora sin själ. Ska sanningen fram så är inte heller de honorar Åke betalar något som skulle locka några professionella frilansar.
Åke Lindberg har försökt modernisera Kvällsstunden, men alltför stora förändringar har mötts med skepsis av läsekretsen. En varsam omgörning på 80-talet orsakade en del uppsagda prenumerationer. Läsarna protesterade mot att tidningen började likna en ”vanlig blaska”. Några tyckte att den såg ut som ett reklamblad så de hade hivat den i papperskorgen direkt.
– Men jag var tvungen att göra någonting. Det fanns textövergångar hit och dit mellan sidorna som inte följde några som helst logiska regler.
”Från det övernaturligas värld” med spökhistorier, som jag själv slukade i mormors bryggstuga i Ramsele-Vallen på somrarna i slutet av 60-talet, är en avdelning som numera saknas i tidningen. Anton Olsson tyckte att det ockulta var spännande, ett intresse som Åke inte delar. Lite synd är det.
Åke Lindberg kom till Kvällsstunden mest av en slump. Han jobbade som grafiker hos tidningens ägare, Lantmännens Tryckeriförening. På ledig tid skrev han en del texter till Kvällsstunden och när Anton Olsson dog 1975 fick han erbjudande att börja som journalist. Sedan 1992 är han chefredaktör.
Kvällsstunden håller till i ett industrihus strax utanför Västerås. Det gör att det inte är så många besökare som tittar in spontant. Lokalerna är stora i förhållande till den lilla redaktionen som består av Åke Lindberg och Berit Eklund, som gör en del av layouten. Dessutom arbetar Ingrid Ericsson och Lotte Stampe med annonser och prenumeration.
De lite trista och opersonliga lokalerna, och läget, matchar inte riktigt tidningens image. Men tryckeriföreningen äger huset och hyran är billig.
Om få besöker tidningen så är korrespondensen desto större. Buntar av brev når redaktionen varje dag. Det är inte alltid skribenterna använder sig av skrivmaskin så Åke Lindberg har fått lära sig att tyda de flesta handstilar. Så här på våren vaknar poesiådran hos läsekretsen och redaktionen översvämmas av dikter. Men då blir chefredaktören stenhård. Någon poesitidning ska Kvällssstunden inte bli.
På en anslagstavla hänger vykort från läsekretsen. Den värnar om sin tidning och på jularna byts vykorten ut mot julkort.
– När prenumeranterna sitter och skriver sina julkort så plitar de ner ett till oss också. Jag tror att de ser Kvällsstunden som en vän. Tidningen är mycket omtyckt och vi är bortskämda med beröm.
Åke Lindberg sköter det mesta på veckotidningen. Han får hjälp med inskrivning av alla texter, men åtskillig tid går åt till att tvätta manus och till att besvara brev. Ibland får han vara kurator. Många ensamma, äldre människor ringer för att få prata bort en stund.
Eftersom tidningen inte har några uppehåll har Åke Lindberg svårt att ta ut någon sammanhängande semester. Det har funnits ytterligare en journalist på redaktionen, men han har slutat.
– Det är inte så lätt att hitta någon som står ut med det rutinartade jobb som jag har. Och som har det genuina intresse för äldre människors problem och glädjeämnen, som krävs på den här tidningen. Men i sommar får jag avlösning av min dotter, som går en medieutbildning.
Inför semestern har han lagt upp ett lager av material till kommande nummer. Det är fördelen med att ha en uppsjö av inskickade texter att välja bland. Kvällstunden har återkommande teman. Just nu handlar det om våra landskap. Det finns 25 landskap och det tar två år att beta av en serie. När den är avklarad börjar han om. Även om texterna är nya så har läsarna fått bekanta sig med Medelpads Skvader ett antal gånger under årens lopp.
Kvällsstunden minskade i fjol med 2 200 exemplar, men Åke Lindberg tror att tidningen har en framtid. Ekonomin är stabil och omkostnaderna är låga. Innehållet har hela tiden utvecklats i takt med tiden.
– Vi har avverkat minnen från 1800-talet, kommit förbi krigsåren och nu är vi inne på berättelser från 50-, och 60-talen.
Han tror att Kvällsstunden fungerar som ett andningshål för alla som tycker om att sitta i sin kammare och skriva men som inte har så lätt att få sina alster publicerade.
En skribent som försökt bli publicerad i någon av de stora Stockholmsdrakarna fick en gång svaret ”Nej, det är ingenting för oss. Men ring Kvällsstunden i Västerås. De tar in vad skit som helst”. Det berättar Anton Olsson i sina memoarer och han konstaterar samtidigt att det var en fin och stämningsfull historia, med hans mått mätt.
Vad skit som helst hamnar inte i Kvällsstunden. Åke Lindberg har gjort många förhoppningsfulla amatörer besvikna när han tackat nej till deras manus. Däremot är taket högt på insändarsidorna. Där ventileras allt från hur man blir av med springmask till religiösa spörsmål, skrivna av fanatiker som kan Bibeln utantill.
Inför valen blir det mycket politiskt käbbel. Det har hänt att Åke Lindberg beskyllts för att låta någon politisk falang komma till tals för mycket på bekostnad av någon annan.
– Då har jag satt mig med linjal och mätt i spalterna. Men ännu är det ingen som kunnat beslå mig med att ge någon sida mer utrymme än någon annan.
Han har fått klagomål över att de till frukost fått läsa om underlivsbesvär och efterföljande råd om undergörande hälsokurer. Men det låter Åke passera. Det är många som är intresserad av hälsofrågor.
Över huvud taget är Kvällsstundens läsekrets på alerten. Det gäller att vara noga med faktauppgifterna för tidningen blir nogsamt granskad. Det är också i insändarmaterialet som Åke Lindbergs ansvarig utgivarroll testas hårdast.
– Det finns en del hopplösa fall av fördomsfulla skribenter som vill ha insändare publicerade.
Åke Lindberg har en stab av medarbetare som förser honom med följetonger. Det händer också att det slinker in en och annan Sigge Stark i redigerad form. Men att läsa dem före publiceringen har han inte tid med. För att kontrollera kvaliteten har han en lektör som hjälper honom.
Läsarna vill ha följetonger som är lättlästa och som har ett lyckligt slut. Det får inte vara för djupsinnigt och tragiskt. Den manliga delen av läsekretsen vill ha spänning, den kvinnliga söker mer romantik. Det vet Åke Lindberg säkert, eftersom läsarna varje år får rösta vilken som varit den bästa följetongen.
Den senaste heter ”Bortom skogarna och bergen”, skriven av Lage Rundén. Den handlar om fyra föräldralösa barn som utackorderas på bygden och läsaren får följa deras öden. Då uppstår dramatik, så det förslår.
Åke tycker att Kvällsstunden gör en kulturgärning, eftersom det är den enda tidning som fortfarande publicerar serier som Adamson, Sympatiska Filip, Kaspersson och Agaton. Dem har Åke Lindberg kommit över från Smålänningens Förlag i Solna.
Någon Ernie lär vi aldrig få se i tidningen, även om det är en av Åkes egna favoriter. Det skulle bli ett alltför stort stilbrott.
När Åke har tid knåpar han ihop egna barnkorsord. Många av dem återpubliceras med sex års intervall. Efter den tiden räknar han med att barnen vuxit upp och tröttnat på barnkorsord. En ny generation tar vid.
Det som saknas i Kvällsstunden är egna, levande reportage som berättar om människor. Många hör av sig och tipsar men det blir inte av att Åke stoppar ner reportageblocket och ger sig ut på fältet. Han tycker att det är synd att rutinarbetet tar så mycket tid att han inte hinner träffa folk.
Egentligen är det unikt att det år 2000 finns en sådan tidning som Kvällsstunden kvar. Konkurrenter som Såningsmannen och Triumf har försvunnit för länge sedan. Men tro inte att Kvällsstundens redaktion inte följer med sin tid. Tidningen har en egen hemsida sedan ett år tillbaka.
