”Kvinnliga journalister porträtteras ofta som kalla och karriärhungriga”

Kicki Sehlstedt har en bakgrund på Aftonbladet, där hon var anställd 2000 till 2012. Hon började på dåvarande Kvinnaredaktionen, som hade det inofficiella uppdraget att balansera den vanliga nyhetsvärderingen utifrån ett kvinnligt perspektiv.

– Där fick jag framför allt en utbildning i frågor som våld mot kvinnor och sexuella övergrepp, jag bevakade de frågorna från ett brottsofferperspektiv.

Efter ett decennium med kvällstidningstempo hoppade Kicki Sehlstedt av och började plugga kriminologi.

Annons

– Jag kände en längtan efter att fördjupa mig, komma lite djupare efter många år i den snabba världen och nyhetsbevakningen. Där jobb vi tycker är jätteviktiga, som reportrar kanske jobbat med i månader, bara rullar förbi, säger hon.

De senaste åren har hon varvat tv-jobb – hon har producerat Brottscentralen på Expressen TV och krimdokumentärerna Svenska fall på Viaplay, och gjort dokumentärer åt SVT – med att skriva kriminalromaner.

Varför deckare?
– Jag ville berätta de här historierna som jag tycker är viktiga på ett annat sätt. Och göra det lite mer komplext. Du kan få in fler perspektiv på 600 000 tecken än 2 000. Det var en fantastisk känsla att få göra det. Frustrationen över att inget varar fick ett utlopp.

Vad använder du från journalistiken i författarskapet?
– Rent praktiskt jobbar jag väldigt journalistiskt när jag gör min research. Jag går till väga som om jag skulle göra en dokumentär eller skriva en artikel. Intervjuar personer, läser på mycket om ämnena jag skriver om, som kriminolog har jag också lätt att ta mig in i forskningsvärlden. Jag ägnar mycket tid åt research, sedan slås fantasin på.

I veckan kommer den tredje boken ut, på Bazar förlag. Bara ett offer utspelar sig i januari 2018 och Metoorörelsen är starkt närvarande i romanen.

Varför ville du skriva om den perioden?
– Det var en spännande brytningstid, där vi under några månader hade ett fönster då vi faktiskt lyssnade på kvinnors berättelser. Kvinnor som aldrig delat med sig av sina upplevelser gjorde det. Sedan svängde fokus i medierna till att fokusera väldigt mycket på enskilda män, vilket nog inte gynnade själva frågan. Jag tyckte det var spännande att låta en av huvudpersonerna, grävjournalisten Aida Svantesson, befinna sig mitt i det här. Det är inga enkla frågor.

Hur mycket av dig själv finns i Aida Svantesson?
– Det finns ganska mycket av både mig och gamla kollegor. Kvinnliga journalister i fiktion porträtteras ofta som ganska kalla och karriärhungriga, redo att gå över lik. Jag kände inte alls igen mig i den bilden. Är det något jag träffat så är det varma, engagerade kvinnliga journalister, redo att vända på alla stenar för att visa vad som pågår i världen, med jättestor respekt för intervjupersoner, säger Kicki Sehlstedt.

I boken pekas en högt utsatt jurist ut som förövare.

– Det valde jag dels för att det inte fanns några anklagelser mot höga jurister då, dels för att de personerna har oerhört mycket makt över vår rättsskipning.

Pressetik och journalistik har stor plats i romanen. Det är ju intressant för dig och mig, men tror du att allmänheten är lika intresserad av frågorna?
– Jag tror ändå det. Min ambition att lyfta på locket till världar man inte känner till, allt från snacket på redaktionen till de papperslösas verklighet, som kanske lever i lägenheten intill men vars värld vi inte känner till.

Finns det några pengar i deckarskrivandet?
– Jag skulle inte säga att jag blivit rik, det är ganska få förunnat. Men det täcker till viss del utgifterna för att ta mig tid att skriva.