LÄSTIPSET
-
Medierna tog för lätt på le Pen
Vid presidentvalet 1974 röstade 0,74 procent av fransmännen på högerextrema Nationella Frontens ledare Jean-Marie le Pen. 21 år senare hamnade le Pen på fjärde plats i presidentvalet med 15 procent av rösterna.
– De första åren behandlade de franska medierna le Pen som en tönt, säger Bim Clinell som i dagarna kommer ut med De hunsades revansch. En resa i fascismens Frankrike (Bokförlaget DN).
Clinell beskriver Nationella Frontens smygande framväxt och tar bland annat upp förhållandet mellan partiet och journalisterna.
– Medierna utnyttjade länge kortsiktigt le Pen som en färgklick, en krydda. Han var TV-mässig och lätt att göra rubriker på. Medierna visste inte vad de öppnade för, vilka frön de sådde.
Nationella Frontens argument visade sig appellera till många fattiga och folk i små omständigheter.
– Front National anslår samma sträng som kommunisterna tidigare gjorde. Det är delvis samma folk som nu röstar på fronten.
När de franska kommunisterna praktiskt taget försvann uppstod ett vakuum. Inga andra tog sig an de här människornas frågor. Nationella Fronten fyller tomrummet. Även de ställer den lilla mannen mot det stora kapitalet.
Men när partiet började få stora framgångar blev det en chock för hela landet och för journalistkåren. Etablerade politiska partier hade slagits mot varandra och haft interna strider. Nationella Fronten lämnades ifred. Ingen angrep dem.
Nu vaknade Frankrikes journalister och slog tillbaka. De drog paralleller med andra världskriget. Men reaktionen blev för stark. Folk kunde inte koppla det ”folkliga” partiet med fascismen.
Den läxa de franska medierna lärt sig är att kallt granskande är en effektivare metod än moraliserande om man vill bekämpa högerextremism. Exempelvis som när tidningen Liberation gick igenom Nationella Frontens ekonomiska program och kunde visa att det inte gick ihop.
Under senare år har partiet bytt taktik gentemot medierna. Särskilt le Pens rival Bruno Mégret tonar ner den yviga och hätska framtoning som partiet tidigare haft.
– Nu odlar Nationella Fronten sin respektabilitet, säger Bim Clinell. De slår inte längre journalister i skallen. Men föraktet för journalister finns kvar fast högerextremisterna nu är de belevade.
Ubåtsfrågan
Lars Bergström och Klas Åmark (red)
Verdandi Debatt
Boken Ubåtsfrågan är frukten av det arbete som utförts av Medborgargruppen i ubåtsfrågan. Det är en sammanslutning av privatpersoner som ifrågasätter om det verkligen förekommit några ubåtskränkningar i svenska vatten.
Men U 137 då, den sovjetiska ubåt som gick på grund utanför Karlskrona 1981? I boken argumenteras det för att det rörde sig om felnavigering.
Gunnar Fredriksson, Aftonbladet, medverkar med ett kapitel. Han menar att den som är ute efter att spionera knappast kör in en så stor ubåt som U137 i en trång led där den knappt kan vända.
Fredriksson anser att journalisterna i fallet U 137 gick myndigheternas ärenden genom att okritiskt vidarebefordra spionteorin. Han förklarar det bland annat med att medierna uppfattade U 137 som ett intrång från Sovjetunionen och därmed som ett hot mot nationen. Han hänvisar till undersökningar som visar att journalister under nationella kriser ställer upp på myndigheternas sida.
I boken ges exempel som tyder på att myndigheterna manipulerat fakta för att styrka bilden av att
U 137 var på spionuppdrag. Bland annat anklagas två högt uppsatta militärer för att ha försökt få ett vittne till grundstötningen av U 137 att ändra sina utsagor.
Att avslöja myndigheternas falska linje med U 137 borde ligga i medielogiken fastslår Gunnar Fredriksson, men han betvivlar att det någonsin kommer att ske. Det skulle ju innebära att journalisterna avslöjade att de medverkade i myndigheternas falskspel.
Högt i tak – om man ligger ner
Örjan Nilsson
TCO
Den här diskussionsboken från TCO tar upp vilka regler som gäller för yttrandefrihet på jobbet. Den berättar också om anställda som varit modiga nog att exempelvis avslöja oegentligheter – och vilka konsekvenser det fått för dem.
