Lena Hörngren, chef på Vestmanlands Läns Tidning: Inga irritationsmoment får ligga och gro

Lena Hörngren sitter lutad över ett manus tillsammans med en kollega. Det syns att de diskuterar, båda gestikulerar lite, hon pekar på ett stycke i texten. Kollegan gör ett stort kryss, skrattar till och säger att snart, snart är artikeln nere i rätt längd.

Lena Hörngren är chef på Vestmanlands Läns Tidning i Västerås.

— Jag är en typisk mellanchef, säger hon.

Vestmanlands Läns Tidning ligger mitt i smeten i Västerås, så som tidningshus ska ligga. Den stora glasbyggnaden reser sig bland gamla träkåkar och stenhus, Åhléns och Konsumbetong.

Lena Hörngren är en av två kvinnliga arbetsledare på VLT. Hon basar över fem reportrar i samhällsgruppen. Dessutom skriver hon själv och dessutom sitter hon i redaktionsledningen.

— Jag är en typisk mellanchef, säger hon. Och som sådan kan man komma i kläm.

Men hon trivs.

Hon har jobbat på VLT i över 20 år. Hon har gjort det mesta på tidningen: jobbat med lätta sidan, varit reporter, klubbordförande, nyhetschef…

— Jag var nyhetschef i ett år sedan ledde jag ett förändringsprojekt där vi granskade innehållet i tidningen. Därefter skulle jag ha gått tillbaka till nyhetschefsjobbet men jag kände att det inte skulle funka.

Det var inte fel på människorna, säger hon, utan det var fel på organisationen. Det fanns en övertro på nyhetschefen som skulle fixa allt från vänsterkryss till julaftonsbild.

— Alla slet och drog i en. Det var så lätt att slukas upp av det löpande bandet av nyheter.

Dessutom fanns ett vakuum i väntan på den nye huvudredaktören, vilket på VLT är detsamma som chefredaktören.

Hon sa nej till att gå tillbaka, ett avhopp grundat på intuition och sunt förnuft. Och blev reporter istället.

— Det gick jättebra även om jag var nervös och kände mig ringrostig i början. Jag hade nog kvar chefsstämpeln, därför var det extra viktigt att jag kunde fungera som reporter.

Så kom den nye huvudredaktören, Anders Ahlberg från Expressen, och sjösatte en ny organisation.

Redaktionen delades in i olika grupper; nyhetsgrupp, reportagegrupp, samhällsgrupp för att nämna några.

Lena Hörngren blev chef igen.

Den här gången är det annorlunda, även om allt förstås inte är perfekt.

— Än har det inte gått hundra dagar sedan vi startade. Men det känns bra.

Planering viktigt

En vanlig dag för Lena Hörngren och samhällsgruppen ser ut så här: Klockan åtta träffas redaktionsledningen och diskuterar dagens och morgondagens tidning, halv nio håller alla reportrar och chefer morgonmöte, och en stund senare drar grupperna sig tillbaka till egna planeringsmöten.

— Alla vill så mycket och det är roligt, men resurserna räcker ofta inte till. Det är en svår balansgång som kräver framförhållning och planering.

I samhällsgruppen ingår fem specialreportrar som är, som hon säger, kompetenta, självgående och lättchefade. Men hon medger att de samtidigt är ett gäng solitärer.

— Vi strävar efter att ha en öppenhet inom gruppen och ta itu med saker när de händer. Inga irritationsmoment får ligga och gro.

En god stämning i gruppen och på redaktionen är en förutsättning för att resultatet ska bli bra.

— Lite skoj och skratt måste det finnas. I kväll ska vi träffas hemma hos mig och ha trevligt samtidigt som vi ska planera valbevakningen.

Lena Hörngrens ambition är att diskutera och läsa alla texter inom gruppen. Det är ett mål som hittills inte helt förverkligats.

— Det blir en krock på eftermiddagen när texterna lämnas. Det är svårt att hinna med, särskilt när jag själv också skriver.

Kombinationen chef och reporter innebär också en balansakt.

— Jag får passa mig så att jag inte själv roffar åt mig de bästa jobben. Samtidigt blir det ju inte heller bra om jag bara sitter och skriver notiser från gatunämnden.

Dubbelrollen som chef för samhällsgruppen och medlem i redaktionsledningen kan också bli knepig.

— Jag kan tvingas vara med och fatta obehagliga beslut i redaktionsledningen. Där måste jag prioritera helheten framför gruppen.

Som chef ska hon hålla utvecklingssamtal med medarbetarna och ha synpunkter på lönerna. Det betyder att hon inte kan bli bästis med någon i gruppen. Vart tar hon vägen med sina bekymmer?

— Tidigare hade vi en kvinnlig VD, till henne kunde jag gå och sucka. Nu har jag de andra gruppcheferna. Och jag har min man som är sportchef på VLT. Dessutom går jag en kurs anordnad av TU, Kvinnor som ledare på tidningsföretag. Den är också befriande.

Samma ideal

Hennes bakgrund är skiftande. Hon har varit klubbordförande på VLT, hon har suttit med i Journalistförbundets styrelse och hon sitter med i SJFs arbetsledarråd (se artikel intill). Nu är hon chef, ingår i redaktionsledningen och går på kurs hos TU. Hur går det ihop?

— Mina ideal är desamma. Man kan nå mål den fackliga vägen och chefsvägen. Jag har blivit chef för att åstadkomma något. Jag har gjort ett rollbyte, inte ett personlighetsbyte. Min trovärdighet som chef ligger i att jag fortfarande är samma Lena.

Klubbmöten går hon inte längre på.

— Jag skulle kunna gå om det var en stor fråga som berörde alla. Om det till exempel hade blivit strid om den nye huvudredaktören. Men nu blev det inte det.

Arbetsledarrådet, där hon själv är mångårig representant, föreslår ett än större steg: att en chef kan ingå i klubbstyrelsen.

— Man måste se till varje arbetsplats. Vissa chefer kan visst vara med. Men för mig är det en fullständigt omöjlig kombination att både sitta i redaktionsledning och klubbstyrelse. Jag skulle inte bli trodd någonstans.

Uppåt för VLT

Det är ett öppet hus, VLT. Glas, glas överallt. Alla på redaktionen sitter tillsammans, med nyhetschefen och huvudredaktören i centrum, men det är en närhet på både gott och ont.

En del reportrar tycker att det är störande att inte ha ett eget krypin. Fem år efter invigningen av det nya tidningshuset strax intill ån har det nu byggts några rum med utsikt över systembolagets bakgård. Huggsexa förutspås.

Det går bra för VLT efter flera års sjunkande upplaga. TS-siffran för förra året var 46 400. Ingen konkurrent har tidningen heller, eftersom man bortser från radio och lokal-TV. Etermedierna räknas liksom inte.

De runt hundra medarbetarna på redaktionen kan glädja sig åt att upplagan för september visar på 900 plus jämfört med förra året. Förhoppningen som gränsar till visshet är att även helåret slutar på plus.

— Annars hoppar VDn i Svartån, säger Lena Hörngren. Åtminstone lovade han det på personalfesten.

Helle Kierkegaard