Liken i garderoben

Hur bra är Sveriges journalister på att gräva fram nyheter? Vilka stora nyheter har vi missat under åren?

Journalisten ställde frågorna till några personer som haft centrala poster på myndigheter, inom politiken och näringslivet.

Eftersom de flesta vi frågade har lämnat sina tjänster hoppades vi att de skulle tala fritt.

Fast får man tro dem rymmer Sverige inga tickande nyhetsbomber.

Eller är det så att de tillfrågade inte vill visa upp liken i garderoben? p(ingress). Eller har de dåligt minne? En annan förklaring kan vara att landets journalister är ganska bra på att dra fram det makten försöker dölja.

Tolv före detta makthavare eniga: Journalisterna missade inga scoop

—Många journalister föreställer sig att det finns massor att avslöja inom näringslivet, men så är det inte. Det kan jag säga efter att ha suttit ett tio-tal år i Ericssons koncernledning och haft tillgång till all viktig information i företaget. Det säger Nils Ingvar Lundin, informationsdirektör vid Ericsson 1985-96.

Enligt Lundin finns det bara ett par-tre ouppgrävda historier av löpsedelskaliber från hans tio år vid Ericsson.

—Det rörde sig om misstankar att anställda gjort sig skyldiga till oegentligheter. Vi omplacerade eller sade upp dem innan det läckte ut. I några fall hotade anställda att skandalisera företaget i medierna om de inte fick igenom vissa krav. I allmänhet böjde vi oss för kraven.

Enligt Nils Ingvar Lundin ligger journalisterna alltid ett par steg efter när det gäller rena affärsnyheter.

—Vid affärsförhandlingar läcker sällan något ut, framhåller han. Men visst görs det misstag. En gång berättade en reporter att han suttit bakom ett par affärsmän på ett flygplan och hört dem skåla över en lyckad affär. De uppgifter han snappat upp ville han ha bekräftade. Han blev först med nyheten.

Under sina år vid Ericsson skickade Lundin ut runt 2 000 pressreleaser med affärsnyheter.

—Kanske tio av dem läckte ut i förväg, alltså färre än en på hundra. Det beror inte på att journalister är dåliga på att hitta affärsnyheter, det är en typ av information som är svår att få fram.

Bagatellisera nyhet

Hans Werthén, styrelseordförande vid Electrolux 1981-91, ger en liknande bild.

—Handlade det om företagsuppköp tog det ofta lång tid innan något läckte ut. Ibland hade någon journalist fått upp ett spår. Jag ljög aldrig utan sa att “jovisst, vi tittar på det där”. Trixet var att bagatellisera det hela och kanske ge en annan nyhet istället för att få in journalisten på något annat spår.

Sexskandaler och liknande inom de företag Werthén varit verksam vid kan han inte påminna sig.

—Kanske vi i ledningen var för gamla, skrattar han.

Fler Motala-affärer

Stig Malm, LO-ordförande 1983-93, hävdar att det fanns en hel del av intresse som undgick media under hans tid.

—Det finns till exempel fackföreningsledare som gått på nattklubbsbesök och gjort oegentligheter lika stora som de i Motalaaffären. Men några enskilda personer tänker jag inte peka ut.

Han framhåller läckornas stora roll för nyhetsflödet.

—Säkert en gång i månaden sa vi inom LOs ledning att det här får absolut inte komma ut i massmedierna. Ibland läckte det ändå. För att spåra läckorna gick jag ut med olika information till olika personer.

—På så sätt lyckades jag vid två tillfällen få tag på de som pratat bredvid mun. En av dem hade gett uppgifterna till en känd TV-reporter som han hade en relation med.

Muntlig information

Stig Malms råd till makthavare som vill hålla något hemligt är att inte skriva ner något på papper.

—Istället håller man informationen muntligen inom en så liten krets som möjligt. Sån var strategin inför den stora devalveringen 1982. En vecka innan den genomfördes kallades jag till ett möte med Sträng, Palme och ett fåtal andra politiker. Det hade varit förödande om informationen kommit ut.

—I dag tycker jag att det var konstigt att de vidgade kretsen och informerade även mig. Jag tror aldrig att Göran Persson skulle våga göra så, just med tanke på läckor.

Malm påpekar att det ibland är journalisterna själva som ser till att fakta inte kommer fram.

—Våren 1992 fick flera nyckelpersoner i Aftonbladets redaktion köpa optioner. Det var ett sätt att behålla dem och det tycker jag var OK. Betydligt värre var att hela Aftonbladets styrelse, bland annat flera höjdare inom LO, beviljat sig själva optioner. Gick det bra skulle de tjäna enorma pengar.

LO-pampar fick förmåner

—Att en massa LO-pampar i styrelsen hade skaffat sig de här förmånerna var djupt omoraliskt, kom det ut skulle det bli skandal. Många på tidningen visste om det men ingen skrev. Det hela slutade med att jag tvingade alla i styrelsen att avsäga sig optionerna.

Vi övergår till politiken och den offentliga förvaltningen. Offentlighetsprincip och meddelarfrihet verkar ha betytt oerhört mycket för genomlysningen.

—Det mesta jag känt till har blivit offentligt, säger Jan-Erik Wikström, (fp), statsråd 1976-82. Jag satt i två- och trepartiregeringar, sådana läcker som såll, ibland för att folk vill komma åt partimotståndare. När landet styrts av enpartiregeringar har betydligt mindre kommit ut.

—Ibland har jag undrat varför det tagit så lång tid innan en sak blivit en nyhet, till exempel Dramatens dåliga ekonomi. Det tog flera år innan det uppdagades.

Wikström menar att allting läcker ut förr eller senare. Men det finns ett undantag: frågor som rör rikets säkerhet.

—Då håller folk tyst. Jag vikarierade ibland som justitieminister och informerades om när någon höll på att förråda riket, avlyssningar av personer etc. En del av det kunde bli nyheter om det kom ut idag.

Bättre nyhetsjägare

Under sina drygt 30 år inom politiken har Jan-Erik Wikström sett journalisternas arbetsmetoder förändras.

—De har blivit bättre på att hitta nyheter. När jag började 1962 fick man själv kontakta journalister.

—För att bli ännu bättre bör journalisterna utveckla sin fingertoppskänsla när de går igenom diarier. Saker av intresse är inte sällan diarieförda på ett oskyldigt sätt.

Bertil Fiskesjö, ©, ledamot i konstitutionsutskottet 1971-94, tycker att riksdagsjournalisterna varit bra nyhetsjägare.

—Det som inte kommit fram rör hemliga detaljer i samband med vapenaffärer eller utvisningar av personer med kopplingar till stadsgerillor.

Fiskesjö är förvånad över att stora nyheter många gånger varit kända som företeelser lång tid innan de uppmärksammats ordentligt.

—Informationen har funnits delvis tillgänglig, till exempel vad gäller steriliseringar, säpos åsiktsregistrering, kontokortsskandaler med mera. Men det har krävts någon enveten journalist för att belysa det hela genom enskilda exempel.

Bertil Fiskesjö har varit med och strukit i KU-förhör. Det har gällt uppgifter som han påstår kunnat skada de utfrågade.

—Om någon från näringslivet börjat berätta om mutor utomlands utan att det hört till ärendet tog vi ibland bort det från protokollet.

Inte heller Lennart Bodström, (s), utrikesminister 1982-85, uppger sig känna till några tunga dolda statshemligheter.

—Många hemligstämplade diplomatrapporter var redan i medierna när de nådde UD, ibland hade någon tjänsteman läckt. För det mesta innehöll rapporterna information av typen att någon minister var på väg att falla eller liknande.

Onödiga hemligstämplar

Bodström anser att svenska myndigheter är onödigt hemlighetsfulla.

—Ta till exempel kommendören Emil Svenssons rapport om u-båtskränkningar, den är fortfarande hemligstämplad. Den innehåller bara vad svenska och ryska myndigheter sagt till varandra, det är närmast parodiskt att sånt ska vara under sekretess.

Inga spionaffärer

Enligt Bengt Gustafsson, överbefälhavare 1986-94, finns det en del sekretessbelagda saker inom försvaret som aldrig kommit fram.

— Men det mesta är detaljer i samband med u-båtskränkningar och liknande. Några stora spionaffärer eller skandaler i vårt förhållande till främmande makt finns inte att avslöja vad jag vet.

—Å andra sidan kan det finnas saker inom försvaret som jag inte känner till. Under min tid som ÖB kom det ut att Sverige hade samarbetat med Nato. Det fick jag veta först när Christer Larsson från Ekot, som spräckte nyheten, kom in i mitt rum. Det kändes lite pinsamt.

Överdrivet konspiratoriska

Bengt Gustafsson tycker att den del journalister är överdrivet konspiratoriskt inställda till det som rör försvaret.

—De spekulerar och ofta blir det fel. En annan vanlig uppfattning är att det inom försvaret finns mer sensationella nyheter att hämta än vad som är fallet.

Men inom säpo då, där måste det väl finnas många nyheter att gräva fram? Svaret är nej, i alla fall om man ska tro Mats Börjesson, chef för säpo 1984-94.

—Det finns sånt som skulle föranleda rubriker om informationen blev offentlig i dag men det är inga stora saker. Mest handlar det om utvisningar i samband med spionaffärer.

Enligt Börjesson sipprade mycket ut från säpo via tjänstemän som använde sin meddelarfrihet.

—Vissa morgnar var det med en viss spänning jag öppnade tidningen och nästan alltid hade journalisterna hittat det jag förväntat mig.

En del av det som skrivs om säpo bygger på anonyma källor och ibland förekommer rena spekulationer. Men Mats Börjesson ger ett gott betyg åt journalistkåren.

—I huvudsak har uppgifterna stämt. Men informationen kan ha varit så knapphändig eller komprimerad att den bild som getts inte varit helt korrekt.

Sekretessen hindrade oss

Christina Rogestam, generaldirektör vid Invandrarverket 1988-93, tycker att verksamheten blev väl genomlyst.

—Till exempel hade Aftonbladet en artikelserie om invandrarverkets dåliga fastighetskontrakt. Senare gjorde RRV en granskning och jag tror inte att de hittade några ytterligare fall.

När det gäller enskilda flyktingärenden tycker Christina Rogestam att journalisterna knappast ansträngt sig i nyhetsarbetet.

—På grund av sekretess var vi förhindrade att ge vår bild. Men vi talade om för journalisterna att de kunde skaffa fullmakt av den asylsökande och ta del av våra motiveringar. Det var det ytterst, ytterst sällan någon som gjorde.

Stig Strömholm, rektor vid Uppsala universitet 1989-97, menar att den öppenhet som råder inom ett universitet gör det svårt att dölja nyheter.

—När det gäller forskningsnyheter har Uppsala universitet en tradition av tveksamhet inför att själv gå ut och presentera sina forskningsresultat. Men i Uppsala finns specialiserade journalister som är duktiga på att få fram nyheter inom forskningen.

Strömholm säger att han ibland önskade att det fanns större möjligheter att hemligstämpla frågor om enskilda personer eftersom det vore plågsamt för dem om uppgifterna kom ut.

—Vid enstaka tillfällen har jag varit med om att avhandla något ärende muntligen för att undvika att det skulle hamna på en allmän handling.

Bolag bjöd på spriten

Ivar Johansson, (s), var kommunpolitiker i Ragunda 1976-83 och landstingsråd i Jämtland 1985-96.

—Förr var det naturligt att det bjöds på sprit när politiker representerade, berättar han. Jag var med i skarven när det infördes alkoholfri representation.

—För att komma runt det började man istället använda kommunala bolag som fick bjuda på spriten. Då gällde ännu inte offentlighetsprincipen i kommunala bolag. Det borde ha läckt ut eftersom så många deltog. Men även journalisterna var med och drack och de skrev ju inget.

Viktiga papper med bud

Arne Löyskä, (s), kommunalråd i Åstorps kommun 1980-91, tycker att det är svårt att undanhålla saker för journalister.

—Men det går om man har en stenhård vilja. Ett par gånger fanns planer i kommunen på företagsetableringar som skulle gått om intet om de läckt ut. Vi beslöt att inte skicka några papper mellan myndigheterna per post för då hade vi varit tvungna att diarieföra dem. Även om det varit möjligt att hemligstämpla papperen hade det kunnat leda till en massa frågor.

Istället fick Löyskäs sekreterare köra papperen med bud och lämna dem till vederbörande.

—Vi ansåg att det var arbetsmaterial och att vi inte behövde diarieföra handlingarna. Det pågick i veckor och i inget fall läckte något ut.

En gång drabbades kommunen av en mindre kontokortskandal.

—Det hölls internt ett halvår och kom ut först när en politisk motståndare tipsade pressen. En annan gång fick jag veta att ledningen för ett kommunalt bostadsbolag hade tagit 150 000 kronor i mutor. Flera kände till det men journalisterna fick tag i det först efter en månad när jag skrev om det till kommunen.

STAFFAN WOLTERS

Fredrik Laurin, grävande journalist: Tro inte makthavarna – visst finns dolda nyheter

Hur mycket information makthavarna döljer lär vi aldrig få veta. Och kanske är det inte ens nödvändigt att pumpa makthavare för att hitta nyheter.

—De flesta bra grejor har jag fått fram genom att läsa vad andra journalister skrivit och sedan gått ett steg till. Det säger frilansjournalisten Fredrik Laurin som specialiserat sig på undersökande journalistik.

En del journalister har förmågan att nosa upp nyheter på löpande band. Sällan har de källan med stort K bakom ryggen. Snarare brukar hemligheten vara ganska alldagliga knep. Som att läsa tidningar till exempel.

—De flesta av mina uppslag kommer från kollegor som refererat vad som händer i samhället, berättar Fredrik Laurin som arbetar åt bland annat Striptease.

—Ibland tänker jag: Det där är inte hela sanningen, om jag kombinerar det med ett klipp jag läste förra veckan, då måste det vara en helt annan story.

Han ger ett exempel:

—För några år sedan läste jag i GP om ett tyskt slagskepp som hade sänkts i Oslofjorden under andra världskriget och som låg och läckte olja. Jag insåg att det måste ligga massor av läckande vrak utmed Sveriges kuster.

Fredrik Laurin började luska. Sjöfartsverkets register var dåligt uppdaterat men han hade turen att stöta på en privatperson som kartlagt sänkta fartyg med stridsgas ombord. Så mycket svårare var det inte att få fram den nyheten.

Våga tro på egen hypotes

I Journalistens enkät säger de flesta före detta makthavare att de inte känner till några större dolda nyheter. Fredrik Laurin tvivlar.

—Jag tror inte att de ger hela bilden, min generella misstro mot makten säger mig det. Det finns säkert stora nyheter att gräva fram.

—Men att få fram egna nyheter handlar också mycket om att kombinera information från olika källor, våga tro på sina egna hypoteser och hålla ut tills man vet om de håller.

Ibland går det att skapa nyheter genom att föra ut tidigare kända fakta till en större publik. Nyligen började Fredrik Laurin intressera sig för krypteringspolitik. Kryptering används bland annat för att hindra obehöriga från att läsa e-post på nätet.

—Jag fick veta att ett stort amerikanskt dataföretag gett kopior av kundernas krypteringsnycklar till den amerikanska regeringen. Bland annat hade den svenska riksdagens krypteringsnycklar lämnats ut.

—Bland datajournalister hade det här varit känt sedan början av förra året. Men de hade inte satt in det i sitt sammanhang och när jag fick reda på att inte ens riksdagsdirektören kände till det, då insåg jag att det var en nyhet.

Artikeln publicerades i Svenska Dagbladet för några veckor sedan och fick stor uppmärksamhet.

Annat perspektiv

—Att makthavarna säger att allt väsentligt blivit offentligt kan också bero på att de har ett helt annat perspektiv än vi journalister, menar Fredrik Laurin.

Han illustrerar med ett jobb han gjorde för Striptease om bidragsfusk bland bönder.

—Jag hade läst att Sveriges bönder skulle få 20 miljarder i jordbruksstöd från EU. För att ha rätt till pengarna var de tvungna att fylla i blanketter över hur mycket jord de hade i träda etc.

—Jag insåg att det skulle vara svårt för myndigheterna att hålla koll på fuskare och ringde upp en tjänsteman på Jordbruksverket. Han sa: “Här sysslar vi inte med fuskare, vårt jobb är att betala ut jordbruksstöd”.

—Men det behövdes bara några enkla knapptryckningar på datorn så fick han fram en lista över de personer jag sökte. Den här tjänstemannen hade helt enkelt aldrig tänkt utifrån ett journalistiskt perspektiv.

Mest referat

Fredrik Laurin tycker att svenska massmedier är ganska dåliga på att ta fram egna nyheter och menar att det beror på att en stor del av journalistiken är av refererande karaktär.

—Jag fördömer inte refererande journalistik, den är också viktig. Men ibland måste vi även granska.

Här brukar invändningen bli att grävande tar för mycket tid, att det är lätt att prata om undersökande journalistik för den som frilansar åt redaktioner med stora resurser.

—Konflikten mellan refererande och undersökande journalistik ser jag som föråldrad. Man måste inte gräva i tre månader, ofta handlar det mer om att sätta sig ner och tänka till. Ta exemplet med Jordbruksverket. Det tog inte lång tid att ställa frågan vem som fuskade mest.

Halvt grävjobb går också

För reportrar med små resurser och ont om tid kan lösningen enligt Fredrik Laurin vara att göra ett halvt grävjobb, att inte löpa linan fullt ut.

I våras började han undersöka hur mycket domarna vid Högsta domstolen tjänar på sina extraknäck.

—Grundjobbet bestod i att jämföra domarnas deklarationer med deras inkomster från Domstolsverket. Att begära ut uppgifterna och knacka in dem i datorn tog sammanlagt bara en arbetsdag eller två.

Redan på det stadiet såg Fredrik att han hade grunden till en bra nyhet.

—I det läget hade jag kunnat redovisa vad jag funnit.

Det hade varit ett bättre knäck än att inte göra något alls. Nu valde jag att lägga ner två månader på att ta reda på vilka extraknäck domarna hade men det behöver man ju inte kräva av en stressad lokalredaktör som har en helsida att fylla varje dag.

STAFFAN WOLTERS