Lindblom Hulthén: ”Jag känner mig rätt stridslysten”

Lågt valdeltagande, svag ekonomi, sjunkande medlemsantal och svårigheter på många håll att rekrytera fackligt aktiva.
Det är bara några av de problem som Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén tar med sig till kongressen. Ändå känner hon sig mer stridslysten än krisdrabbad.

Är detta en kriskongress?

– Nej, varför skulle det vara det? Visst var det trist att så få röstade, men i gengäld har vi aldrig haft så många motioner som den här gången. Engagemanget tar sig olika uttryck ibland.

Men det är ändå en kongress där 94 procent av medlemmarna avstått från att rösta fram ombuden. Hur stark legitimitet har den då?

– Den har lika stark legitimitet som vilken annan kongress som helst. Vi fick förra kongressens uppdrag att genomföra valet på det här sättet och det har vi gjort. Och jag vet att de som är valda som ombud är oerhört engagerade och har sina medlemmars största förtroende.

Inför förra kongressen slog en förbundsutredning fast att direktval är viktigt för att stärka ombudens ställning, men att ett valdeltagande på drygt 20 procent, som det varit tidigare, var för lågt. Hur ska kongressen agera för att få förtroende bland medlemmarna för de beslut som fattas när de bara representerar sex procent?

– Jag tror att de ombud som nu är på plats kommer att vara oerhört motiverade för att föra ut information om de beslut som fattas och se till att återrapporteringen fungerar. Även om inte så många röstar på dem så ligger det ett väldigt stort värde i att medlemmarna har haft möjligheten till direktval. Det är inte så många förbund som ger medlemmarna den möjligheten, men jag kommer att slåss för att vi ska ha kvar det systemet. Sedan får vi se till att ha bättre ordning på saker och ting så att deltagandet blir bättre nästa gång.

En stor del av kongressombuden anger det låga fackliga engagemanget som en av de viktigaste kongressfrågorna. Har engagemanget på klubbar och i distrikt blivit svagare?

– Egentligen tror jag inte att engagemanget har blivit svagare, men det har blivit oändligt mycket tuffare att få genomslag för sitt fackliga arbete. Många redaktioner är underbemannade och otrygga arbetsplatser, där det kan vara svårt att hitta folk som vågar, vill och orkar ta de fackliga striderna och driva varje fråga till sin spets i ett läge där den som engagerar sig fackligt riskerar att motarbetas, trakasseras och drabbas av repressalier. Jag tycker snarare att det är en välsignelse att vi har så många engagerade och lojala förtroendemän och kvinnor som vi har.

Det finns flera motioner på kongressen om hur man ska öka det fackliga engagemanget och stärka interndemokratin. Vilket är ditt recept?

– Jag tror inte att pekpinnar från centralt håll är rätt metod. Det bästa sättet att motivera journalister att engagera sig fackligt är snarare att fortsätta tjata om att gynnsamma villkor för journalisterna är främsta förutsättningen för att det ska kunna bedrivas god journalistik – och att det därför ligger ett väldigt stort demokratiskt värde i att ta även de fackliga fajterna.

bryt

Sedan förra kongressen har förbundet tappat 1 141 medlemmar, eller var femtonde medlem. Hur ska den utvecklingen vändas?

– Vi har varit bortskämda när det gäller rekryteringen. Folk har kommit till oss, vi har inte behövt söka upp dem. Därför har vi inte rutiner och tradition när det gäller rekryteringsarbete. Men det måste vi skaffa oss – och vi får se till att den här kongressen blir ett tydligt avstamp för det. Vi måste också bli mindre dogmatiska när det gäller vilka som får bli medlemmar i förbundet. I dag ägnar vi onödigt mycket energi åt att hindra folk att bli medlemmar. Istället bör vi ha en öppnare syn på medlemskapet och inse att arbetsmarknaden och definitionen av vad som är journalistiskt arbete har förändrats i grunden det senaste decenniet.

Förbundets ekonomi har också fortsatt att vara svag, med kraftiga driftsunderskott varje år. Hur ska förbundsekonomin säkras?

– Dels måste vi bli mycket duktigare på att rekrytera medlemmar, dels måste vi styra verksamheten hårdare. Vi ska ha balanserade budgetar, det finns inga alternativ. Om vi inte har råd med allt vi vill får vi prioritera hårdare och välja bort hela delar av verksamheten.

Kan du ge exempel?

– Jag kan säga vad vi inte kan dra ner på och det är förhandlingsverksamheten. Där behöver vi snarare lägga mer resurser. Yrkesetiken är också ett område där vi borde satsa mer, eftersom medieägarna lagt ner den aktiviteten totalt. Men annars får vi se över alla verksamheter.

Den svaga ekonomin gör ju också att handlingsutrymmet för kongressen blir mindre. Har förbundet råd att genomdriva det kongressen beslutar?

– Det måste vi. Men vi får vara pedagogiska på kongressen och se till att alla förstår att resurserna är begränsade.

De förslag som styrelsen lägger i ekonomiska frågor är knappast särskilt långtgående, utan handlar bara om avsättningar till konfliktfonden. Tror du inte att kongressombuden väntat sig mer konkreta förslag för att få ordning på ekonomin?

– Det kanske de har. Men samtidigt är det den nya styrelsen som ska ta det ekonomiska ansvaret för verksamheten framöver och den måste också ha en viss ekonomisk handlingsfrihet. Jag tror inte någon svävar i tvivel om att jag och övriga i styrelsen är ytterst medvetna om lägets allvar.

bryt

Vad ser du som kongressens tre viktigaste frågor?

– Ideologifrågan är alltid huvudfrågan: att visa på sambandet mellan det fackliga arbetet och förutsättningarna för god journalistik. Det är det absolut viktigaste. Sedan kommer upphovsrätten. Om medieägarna skulle lyckas i sina försök att ta över upphovsrätten skulle utrymmet för kvalitetsjournalistik minska drastiskt, vilket skulle leda till en växande informationsklyfta i samhället.

– Sedan finns det många andra frågor som är väldigt viktiga, som lönerna, etiken och trygghetsfrågorna. Där tror jag att trygghetsfrågorna är de mest centrala. Kan vi öka tryggheten kommer mycket av det andra på köpet.

Lönefrågorna lyfts fram som det viktigaste kongressämnet av många ombud – och även i många motioner. Börjar lönemissnöjet mullra på allvar nu?

– Ja, det finns ett sådant missnöje, framför allt hos dem som jobbar hos de rikaste och snålaste medieägarna. Och till stor del beror missnöjet på att vi sitter fast i en statlig lönepolitik som ger väldigt begränsat handlingsutrymme. För att kunna höja lönerna måste vi förändra själva strukturen för hur lönerna sätts. Vi måste ta lönefajten ännu hårdare och agera på ett annat sätt än vi gjort tidigare.

Vad är du mest nöjd med av vad förbundet åstadkommit sedan förra kongressen?

– Att vi, som enda förbund, flyttat fram positionerna på det arbetsrättsliga området, när det gäller de visstidsanställdas situation. Det är jag stolt över. Jag är också nöjd över att Journalistförbundet ligger i topp när det gäller snabb service, enligt TCO-tidningens undersökning av medlemsförbunden. Där slår vi större och resursstarkare förbund med hästlängder.

Vad är du mest besviken på?

– Jag tycker att det är oerhört trist att se hur vår största motpart, Tidningsutgivarna, försöker glida undan de avtal de tecknat och i efterhand försöker omtolka dem. Jag är också besviken över att vi inte lyckats få större genomslag hos medborgare, politiker och organisationer för att, på allvar, diskutera den svenska mediepolitiken.

På förra kongressen gjorde du i princip yrkesetiken till kabinettsfråga, genom att hota avgå om inte styrelsens förslag om det etiska regelverket gick igenom. Finns det någon liknande fråga i år som är helt avgörande för dig?

– Inte som jag kan se nu. Men det vet man aldrig.

Hur länge sitter du kvar som ordförande?

– Jag är villig att ställa upp en period till. Sedan vete fan. Det är ett tungt uppdrag, som inte ger mycket utrymme till annat i livet. Men just nu känner jag mig rätt stridslysten.

Martin Jönsson

mj@journalisten.se