Linde: ”Man måste klara att vara uthållig”
Sveriges utrikesminister Ann Linde menar att det inte skulle tjäna Gui Minhais fall om UD skickade hem Kinas ambassadör. Hon tror inte heller på hårdare tag mot Eritrea som sedan 18 år håller Dawit Isaak fängslad.
Redan ansträngda svensk-kinesiska relationer har ytterligare försämrats under hösten. Frågan om den fängslade bokförläggaren Gui Minhai har stått högt på agendan, inte minst i samband med Tucholskypriset och den kinesiska ambassadens hot om konsekvenser om Sveriges regering närvarade vid prisceremonin (vilket den gjorde genom kulturministern). Ann Linde sade nyligen i riksdagen att UD arbetar varje dag för att få Gui Minhai fri.
Hur då?
– Både i Stockholm och Peking har vi kontakter med politiker och tjänstepersoner för att framföra våra protester. Vi begär också konsulärt tillträde, att få beslut om den rättsliga processen, att få se anklagelserna och att juridiskt ombud måste ordnas. De här kraven framför vi på olika ställen. Vi påminner också hela tiden om läget inom EU, och har fått ett starkt engagemang. EU har uttalat sig flera gånger med krav på frigivning, och både Macron och Merkel tog upp frågan under resor till Kina, säger Ann Linde.
Kinas ambassadör i Stockholm attackerar journalister och hotar regeringen. Han har kallats upp till UD ett stort antal gånger. Har ni övervägt att använda den hårdaste formen av protest och förklara honom persona non grata?
– Nej. Vi tycker inte att det är en bra idé att kasta ut diplomater, för då har man ingen chans att framföra sina krav och det man vill få framfört till Peking. Varje gång vi tar upp frågan med honom måste han rapportera hem om det.
Man skulle kunna tycka att dialogmöjligheterna verkar uttömda vid det här laget?
– Man måste klara av att vara uthållig. Vi har haft svenska konsulära fall som tagit många år innan det kommit ett genombrott, som fallet Johan Gustafsson. Vi kommer inte att ge upp Gui Minhai bara för att det tar lång tid, utan är beredda att fortsätta vara så här aktiva hur länge som helst, till Gui Minhai är fri.
Dawit Isaak har suttit fängslad i 18 år. Är då verkligen tyst diplomati och dialog rätt metod?
– Det handlar inte om tyst diplomati, utan om att vi emellanåt säger vad vi gör, och emellanåt inte. Man kan inte säga att det är tyst om Dawit Isaak i Sverige – tvärtom är det oerhört högljudda protester.
Enligt Ann Linde är UD fortsatt starkt engagerade i Dawit Isaaks fall och jobbar för hans frihet.
– 18 år är en väldigt lång tid, det är mycket allvarligt att han fortfarande är fängslad. Vi fortsätter med ansträngningarna på alla nivåer. Kabinettsekreteraren har till exempel varit i Asmara flera gånger och vi har sedan en tid tillbaka ett sektionskansli i Asmara med en utsänd diplomat som tar upp detta hela tiden.
Att villkora biståndet till Eritrea som ett påtryckningsmedel avfärdar ministern.
– Då skulle vi straffa fattiga människor i ett land för att regimen beter sig på det här sättet. Det tycker jag är oerhört olämpligt. Vi ger inte något stöd direkt till regimen.
Men om Sverige inte tar till några skarpare metoder, som sanktioner, kan vi då med kraft stå upp för yttrandefriheten?
– Det vi hela tiden försöker göra är att få så många som möjligt att ta i hand, gå upp och protestera. Sedan avgörs frågan från fall till fall, från vad vi tror är effektivt. Det finns ingen anledning för regeringen att använda metoder vi inte tror gynnar de fängslade, utan tvärtom.
Ibland har det påståtts att Sveriges affärsrelationer med Kina hindrar skarpare åtgärder?
– Det är två helt olika saker. Det finns ingen motsättning i att ha en relation med ett land och samtidigt protestera mot att någon är fängslad.
Om vi tittar på press- och yttrandefriheten globalt. Var ser du som utrikesminister störst anledning till oro?
– Vi ser att både i Kina, i Gulfen, vissa delar av Afrika, är det en mycket allvarlig situation. Det ser globalt väldigt illa ut. Det fanns mycket hopp för 15-20 år sedan, då hade vi en våg av ökad demokrati. Nu är det definitivt en riktning åt andra hållet. Det måste vi göra något åt. Det är därför vi gått ut till samtliga våra 108 utlandsmyndigheter och sagt att de måste börja med demokratidiskussioner, titta på om det finns sätt för oss att bidra till ökad demokratisering i respektive land. Det är en ödesfråga.
