Lyssna på de arbetslösa
Sätt en arbetslös i förbundsstyrelsen (FS), föreslår Larsolof Giertta i en intervju i detta nummer.
Sätt en arbetslös i förbundsstyrelsen (FS), föreslår Larsolof Giertta i en intervju i detta nummer. Ett väl radikalt förslag som dessutom — får man hoppas — eventuellt snart skulle slå krokben på sig självt; varje arbetslös har naturligtvis som första mål att bli arbetande och då sitter FS där igen, utan…Men Gierttas kritik av SJF, tillsammans med den undersökning allmänna klubben i Ekendistriktet inom SJF gjort (Rapport om arbetslösa journalister i Stockholm 1997), ger ändå en hel del att fundera över. Hur mycket förstår egentligen “vi anställda” av arbetslöshetens konsekvenser? Har FS och andra i Journalistförbundets ledning verkligen gjort det som kunnat göras för denna fackets kanske mest beroende grupp?Jag vet inte. Jag har själv aldrig varit utan jobb. Och har man inte egen eller närståendes erfarenhet av arbetslöshet, är det sannolikt svårt att begripa vad detta ofrivilliga tillstånd ställer till med.Därför är det bra att Giertta, tillsammans med journalisten Ingrid Roos Hansson, genomfört och sammanställt sin studie av arbetslösa i Stockholm. Även om man knappast blir upplyft av denna förfärande läsning:Sex av tio har drabbats av personliga eller psykiska problem, till exempel sänkt självförtroende som i sin tur ofta leder till stress, oro och relationsproblem. Hälften av de arbetslösa mår också fysiskt sämre. Vidare har, för hälften av dessa, problemen varit så svåra att de dessutom behövt uppsöka läkare. Att vara arbetslös är alltså inte enbart — och förmodligen inte ens i huvudsak — ekonomiskt tärande. Det är en uppenbar hälsorisk. Och kanske då särskilt märkbart i ett narcissistiskt yrke som journalistens, där den dagliga bylinen skänker behövlig bekräftelse. Men alltså också med följden att utebliven dos ger illamående.Nejdå, jag raljerar inte alls över de stackars kolleger som hamnat utanför arbetets gemenskap. Tvärtom, när statistiken över antalet arbetslösa journalister visar fortsatt stigande kurvor, blir saken svår att dra sig undan. För med över 2 400 öppet arbetslösa journalister (31/12 1997) och ytterligare mer än 1 300 som söker jobb — totalt alltså nästan 3 800 arbetssökande av 15 500 aktiva medlemmar — då har detta blivit Journalistförbundets förmodligen största problem. Och något som snarast kräver en kraft- och insiktsfull insats.Den Ams-stödda lärarutbildning i Stockholm och Malmö som såväl Håkan Carlson (i förra Journalisten) och Larsolof Giertta (sista sidan) talar om är en start. Men också bara det. Här behövs en rad insatser där de arbetslösas egna erfarenheter och önskemål måste väga tungt.
Så även om Larsolof Gierttas förslag att välja in en arbetslös i förbundsstyrelsen, förmodligen inte är möjligt att genomföra — och, som sagt, kanske inte ens önskvärt — bör de arbetslösas röst(er) ges prioritet. Tänker man sig de arbetslösa som en klubb, skulle den omedelbart bli i särklass störst inom SJF. Ser man på de arbetslösa ur det perspektivet — som en stark och mäktig grupp inom kollektivet, blir det också intressantare att lyssna på dem.I bästa fall kan det leda till att kurvorna vänder neråt igen. Och att medlemmarnas magsmärtor försvinner.
Det vore det värt.
