Magnus Falkehed om bombattacken i Beirut: ”Vi hade änglavakt”

En israelisk bomb slog ned bakom den bil som Aftonbladets utsända Magnus Falkehed och Jerker Ivarsson färdades i på onsdagsförmiddagen. Glassplitter från bakrutan och glödhett och rakbladsvasst metallsplitter från bomben flög in i bilen.

– Då insåg man att man hade haft änglavakt, det var tur att ingen av oss träffades av en metallbit. Vi kunde skaka av oss glassplittret när vi kom till hotellet, säger Magnus Falkehed när Journalisten når honom på hotellrummet i Beirut.

Deras chaufför säger i ett inslag på Aftonbladet att han ”tackar Gud för att vi har fått ett nytt liv”.

Annons

Falkehed och Ivarsson hade begett sig till en Beirutförort där flera hus bombats av Israel under natten. Klockan var 10.40, lokal tid.

– När vi kom fram till de förstörda byggnaderna var vår chaufför lite stressad och sa åt oss att gå ut och ta bilder. Det gjorde mig lite irriterad, det är inte han som bestämmer vad vi ska filma. Jag bytte några ord med Jerker som satt i framsätet och vi kom fram till att det inte var värt det. Det kändes inte bra att hoppa ut just där. Inte bara för att det kunde finnas drönare utan också för att när man rör sig i de här förorterna så är man inte alltid välkommen som journalist, berättar Magnus Falkehed.

De sade till chauffören att köra, och mindre än 30 sekunder efter att bilen börjat rulla kom explosionen.

– Först hördes det ett svischande ljud och sen boom. Jag kände tryckvågen, hur allt flög omkring mig och jag slängde mig ner på golvet i baksätet. Sen började jag fingra på telefonen och filmade så gott jag kunde.

Vad hade hänt om ni stannat och klivit ur bilen?

– Det vete gudarna. Det hade kunnat gå riktigt illa. Jag såg bakom mig hur folk sprang åt alla håll, men jag vet inte om någon skadades eller dödades. Vi stannade inte kvar för att undersöka det utan tyckte att det var säkrast att lämna området så snabbt som möjligt. När vi var ute ur zonen stannade vi vid en mack och tog en kaffe och lät adrenalinet sjunka ner och ringde våra familjer.

Var bilen märkt på något sätt?

– Ja, vi hade tejpat ”TV” på taket. Men …

Magnus Falkehed funderar i några sekunder innan han fortsätter.

– Det som återkommer i mitt huvud gång på gång är den här problematiken att det kanske gör en till en måltavla att bära pressväst och berätta att man är journalist. Det känns som att det har börjat bli en 50-50-chans att det ska fungera. Ibland kanske det bara förvärrar saker.

Tror du att de visste att ni var journalister?

– Just nu har jag inte på fötterna för att anklaga Israel för det ena eller det andra, men jag känner mig absolut inte trygg med att Israel till hundra procent skulle respektera och skydda journalister. Jag vet inte heller om en pressväst är ett bra skydd mot uppjagade och arga Hizbollahanhängare.

Bilen är på reparation och just nu befinner sig teamet på hotellet i Beirut.

Hur mår du?

– Jag mår bra och har sovit gott, men vaknade någon gång av nattens bomber. Det känns bra att den magkänslan vi hade stämde och att rutinen höll, men man är förstås medveten om att det hade kunnat gå illa också. Det finns inga hundra procent säkra sätt att bevaka krig.

Ska du stanna i Beirut efter det här?

– Oavsett vad som händer får det inte påverka mediebolagens linje, att bevaka det som sker här. Det måste bevakas, det är alldeles för viktigt för att avstå. Vi ska göra så mycket vi kan för att minska riskerna, men alternativet kan inte vara att sitta inlåst på ett hotell eller försöka bevaka det från Stockholm. Det vore ett svek mot läsarna, tycker jag.

Men vad säger Aftonbladet?

– Jag tror att de börjar tänka att det är dags att packa ihop här snart. Personligen skulle jag vilja stanna och bevaka åtminstone till årsdagen den 7 oktober. Vi får se. Sen är det inte bara att packa ihop och åka hem, det är lite av ett lotteri om man kommer ut. DN lyckades ta sig hem häromdagen, men det är inte säkert att det är så enkelt som att bara att boka en flygbiljett och dra. Det kan gå att ta sig över havet, men det är vanskligare.