Man måste jämföra
Vart femte dagstidningsföretag i Sverige hade år 2000 en nettomarginal på över 20 procent.
Det kunde ha varit värre. Om man jämför…
Ni känner säkert igen citatet, ur Lasse Hallströms ”Mitt liv som hund”. Filmens Ingmar lyckas, med barnslig klokhet, sätta vardagskatastroferna i ett större sammanhang.
Man skulle önska att landets tidningsbolagsledningar hade samma klarsyn. Istället präglas agerandet inför fjolårets och årets intäktstapp av en märklig desperation, som om konjunkturer inte vore cykliska och goda år aldrig följdes av dåliga. Personal sägs upp, vakanser ersätts inte, bild- och webbredaktioner krymps, lokal- och mobila redaktioner hotas av nedläggning, frilansarvoden sänks och projekt dras in. ”När man gör förlust krävs det åtgärder”, säger Dagens Nyheters VD Fredrik Åkerman. Men han borde nog säga: för att undvika förlust, krävs det åtgärder. Det är, i första hand, ledningarnas agerande under de goda åren som gjort att genomslaget i bokslutet nu blir så drastiskt.
bryt
Fakta: år 2000 var ett fantastiskt år för dagstidningsföretagen. Annonskampanjerna inför PPM-valet drev upp annonsvolymerna till rekordnivåer. Dagens Nyheters annonsintäkter steg med 158 miljoner kronor, Göteborgs-Postens med 94 miljoner, från 1999 års nivå – och då var ändå 1999 ett bra år. Detta resulterade i rekord även för lönsamheten. Vart femte dagstidningsföretag i Sverige hade år 2000 en nettomarginal på över 20 procent. Dagens Industris nettomarginal var 36 procent, Jönköpings-Postens 33, Dagens Nyheters och Norrköpings Tidningar 28 och Sydsvenskans 27, för att ta några exempel. Medianvärdet var 13,2 procent, vilket är tre gånger högre än vad den tillverkande industrin ser som normalt.
bryt
År 2001 var, för att uttrycka det summariskt, inte lika kul. Men det var ingen katastrof. För man måste jämföra. Flera tidningsföretag gick fortfarande med vinst. Annonsvolymen låg generellt på samma nivåer som under de sista åren på 90-talet, vilka i ett längre perspektiv betraktas som goda år. I DNs fall landade annonsvolymen på 1372 miljoner, vilket bara är fyra miljoner lägre än den genomsnittliga volym tidningen hade 1995-1999, enligt statistik från Presstödsnämnden. Talet om intäktskris är, alltså, en grov överdrift.
Tidningsföretagen talar dock också om en strukturell kris, som argument för fortsatta redaktionella besparingar. Men den råder det delade meningar om bland massmedieekonomer. Istället finns det, som Pelle Oskarssons reportage i det här numret visar, åtskilliga andra förklaringar till bolagens akuta lönsamhetsproblem.
bryt
Misslyckade investeringar har lett till överdimensionerad tryckkapacitet och dyra driftskostnader, resultatbaserade bonusar gör hål i budgetarna, fallande börskurser har lett till miljonförluster i finansförvaltningen – och så vidare.
”Krisen” har alltså många källor. Men det är framför allt flödet av de redaktionella resurserna som stryps i återhämtningsarbetet. Det är, möjligen, den enklaste vägen att gå för bolagsledningarna. Men på sikt är det en återvändsgränd.
P.S. Granskningsnämnden fällde Janne Josefssons och Hannes Råstams reportage om skottet mot Hannes Westberg för bristande opartiskhet. Föreningen Grävande Journalister belönade i helgen samma reportage med en Guldspade för dess ”bedövande effektivitet”. Skillnaderna i bedömning kan tolkas på många sätt. Ett är att någon av parterna är ute och cyklar. Jag tror inte att det är Guldspade-juryn…
