Mångfald, vilken mångfald?
Vill man vara osynlig och ej omskriven är man lämpligen arbetslös, forskare eller kontorstjänsteman.
Mångfalden i medierna omhuldas av alla. Men hur ser verkligheten egentligen ut? Kanske så här: ”De svenska dagstidningarna är mycket lika varandra. Samma ämnen dominerar i alla tidningarna. Personer som tidningarna skriver om är också ungefär desamma.”
Citatet är hämtat ur 2001 års publicistiska bokslut, en färsk rapport från Institutionen för Journalistik och Masskomunikation vid Göteborgs universitet, JMG. I rapporten skärskådas 36 dags- och fådagarstidningar i hela landet. Utgångspunkten är det förslag till redaktionella bokslut som Christina Jutterström lanserade häromåret. Utifrån hennes idé har Dagspresskollegiet vid JMG tagit fram en undersökningsmall som ska användas som underlag för det kontinuerliga redaktionella utvecklingsarbetet.
bryt
De kvalitetskriterier som kollegiet identifierat kan man tycka vad man vill om. De handlar om saker som lämningstider, leveransförseningar, utslag i Pressens Opinionsnämnd, förekomsten av korrekturavdelningar och andelen av budgeten som går till journalisternas fortbildning. Enkelt och mätbart, men knappast någon fullständig bild av vad som är redaktionell kvalitet.
Däremot är själva rapporten underhållande – och lite skrämmande – läsning. En orgie i statistik, som utöver ovanstående sprutar ut fakta som man verkligen inte visste att man ville veta. Som antalet invånare per journalist (1 500 – 22 700, beroende på tidningstypen), hur många kvadratmeter tidningsyta en normal tidning innehåller (som en normalstor tvårumslägenhet), prenumerationspriset per kvadratmeter tidning under ett år (knappt en spänn) och antalet redaktionella illustrationer per kvadratmeter redaktionellt material (oops, där slutade intresseklubben visst anteckna).
bryt
Intressantare är kanske uppgifter som könsfördelningen på redaktionerna (bara 41 procent av de undersökta tidningarnas journalister är kvinnor), ålder (mer än hälften av journalisterna är över 46 år), redaktionernas andel av tidningarnas budget (cirka 25 procent), andelen vikarier (2-12 procent), frilansbudgetens storlek (4-10 procent av redaktionsbudgeten), andelen journalister som varit anställda i mer än 15 år (45 procent) samt andelen redaktionella chefer (dubbelt så hög som andelen fotografer).
Men framför allt ger undersökningen en bild av vad tidningarna innehåller. Grovt räknat, det här: sport, brott och politik, till mer än 50 procent. Vill man bli intervjuad i en tidning ska man vara idrottsperson, politiker eller kändis. Vill man vara osynlig och ej omskriven är man lämpligen arbetslös, forskare eller kontorstjänsteman. Eller kvinna: nästan 75 procent av de omskrivna personerna är män. ”Det är vita, medelålders män som dominerar”, förtydligar rapporten.
bryt
Rapporteringen innehåller mer än så, men den mest intressanta slutsatsen är den som citeras i början: det här gäller i princip för samtliga de 36 undersökta tidningarna. Skillnaderna mellan de undersökta tidningarna är mycket liten. Vinklarna och angreppssätten må variera, men homogeniteten är, konstaterar forskarna, ändå slående.
Mångfald, var det någon som sade mångfald?
P.S. Efter förra numrets ledare har Ekochefen Staffan Sonning hört av sig, för att förtydliga att det han menade med att Ekot inte hinner ha riktiga reportage i kvartifem-ekot enbart handlade om sändningstiden; alls inte om Ekots resurser. ”Förhållandet är i själva verket det motsatta. Ekot har ökat resurserna för att göra nyhetsreportage och andra former av fördjupning”, skriver Sonning. Gott så. Hur man ska tolka att den omskrivna Eko-sändningen var utfylld med anonyma ”vox pop”-inslag, där allmänhetens åsikter pejlades utan att de intervjuade personerna namngavs, kvarstår dock att diskutera.
bryt
Staffan Sonning har efter ledarens publicering begärt att få hela sitt genmäle publicerat. Här är det:
Journalisten går i en ledare den 26 mars till angrepp på Ekot utifrån ett inslag där två personer uttalade sig om den svenska räntehöjningen. I påföljande nummer polemiserar Journalisten mot nedanstående genmäle från mig som tidningen då ännu inte publicerat.
Journalistens slutsatser i ledaren den 26 mars är tämligen hårresande och baseras tyvärr på en grov missuppfattning av vad jag sagt i ett samtal om saken.
Hade jag fått reda på att mitt samtal med Journalistens chefredaktör i själva verket var en intervju, hade jag varit mer noga med att försäkra mig om att jag inte kunde missförstås.
Den tidsbrist jag talar om när jag förklarar varför vi svårligen kan ha stora reportage i kvartifemekot handlar förstås om bristen på tid i en kort sändning.
Journalisten drar den förhastade slutsatsen att jag talade om brist på
resurser för att alls göra reportage. Det är som väl är alldeles fel. Förhållandet är i själva verket det motsatta: Ekot har ökat resurserna för att göra nyhetsreportage och andra former av fördjupning på dagsaktuella händelser.
Reportagen sänds främst i våra längre sändningar på morgonen, i det långa lunchekot och i kvartisexekot som vi nyligen gjort om bland´annat för att ge utrymme åt längre reportage. På ekonomiområdet har vi introducerat en ny kvällssändning där kärnan är ett längre dagsaktuellt reportage eller en längre intervju. Vi har också med hjälp av en särskild satsning under loppet av ett år fördubblat antalet inslag med ursprung utanför Stockholm.
Anledningen är förstås att vi har samma grunduppfattning som Journalisten ger uttryck för: I det allt hetsigare nyhetsflödet blir det allt viktigare att sätta av resurser till reportage, fördjupning och analys.
När det gäller den speciella frågan om det som på vanvördigt TV-språk kallas Vox Pop är vår grundprincip är att människor ska framträda som individer med namn och inte som anonyma exempel. Jag anser dock att det finns möjlighet till formmässiga undantag. Så kan det t ex vara möjligt att använda ett röstcollage för att beskriva en stämning eller en känsla som man som reporter uppfattar och vill skildra.
Ekochef
