Maria Crona, åtta år i vikariesvängen: Pressande ständigt bollas runt

Längst ner i journalisthierarkin finns vikarierna. Osäkra villkor, låg lön, las-karuseller och ständigt nya arbetskamrater är en del av vad vikarierna tvingas leva med.

Maria Crona i Malmö har jobbat som vikarie från och till de senaste åtta åren.

TV 4, Strix och SVT i Malmö är några av de arbetsplatser som sett Maria Crona komma och gå.

— Jag vet att jag gör ett bra jobb och att det är systemet det är fel på. Ändå har jag alltid en gnagande känsla av att jag åker ut för att jag inte varit tillräckligt duktig, säger Maria som just nu vikarierar på Radio Malmöhus.

Maria är småbarnsmor och bunden till de jobb som finns i regionen. Hon är på väg att lasas ut från radion och ska tillbaka till TV i Malmö, den här gången för några månaders projektanställning.

Maria Crona berättar om kompisar som blivit utlasade upp till fyra gånger. Många sliter ut sig och struntar i att skriva upp övertid, allt för att ligga bra till hos arbetsgivaren.

— Grovjobbet på många redaktioner görs av vikarier. En stor del av de fast anställda finns på olika projekt, provar på andra jobb eller är föräldralediga. Kanske vill arbetsgivarna inte trötta ut sina fast anställda.

Ibland känner sig Maria som en bricka i ett spel.

— Det är pressande att ständigt bollas runt och aldrig få en ordentlig chans. Visst är jag accepterad när jag väl är på arbetsplatsen men efter elva månader, när lasgränsen närmar sig, då stängs dörren.

— Sen ska man börja på ett nytt jobb, träna in rutinerna och lära känna dem som jobbar där. Att engagera sig i vad som händer på arbetsplatsen är ingen idé, man är ju ändå bara där en kort tid.

Finns det ingen fördel med att vara vikarie?

— Det enda är väl att jag fått pröva på en massa olika arbetsuppgifter.

Liksom många andra vikarier är Maria rejält kritisk till hur lasreglerna tillämpas.

— Istället för att lasa ut folk borde man låta dem gå som vikarier tills de inte behövs längre eller tills det blir en tjänst ledig.

— SJF borde driva frågan kraftigare och inte låta arbetsgivarna använda las på det här sättet.

Själv är Maria inte med i SJF, hon tycker att förbundet inte strider tillräckligt för vikarierna.

Framtiden då? Maria säger att hon ger yrket en chans till, annars kanske hon börjar jobba som informatör istället.

— Jag vill ha mer stabilitet än vad tillvaron som vikarie ger.

En annan vikarie som ledsnat på systemet är Josefin Brink. Hon misstänker att arbetsgivarna spelar på vikariernas längtan efter ett fast jobb.

— Som vikarie ska man inte tro att man är någon, man ska känna piskan så man blir hungrigare. När jag var på DN fick jag flera gånger besked i sista minuten att jag skulle få förlängt. Jag har en känsla av att de har satt det i system.

Liksom flera andra menar Josefin Brink att vikarierna lever under en helt annan press än den fasta styrkan.

— Det gäller att vara cheferna till lags. Att säga vad man tycker eller att vägra göra jobb som känns oetiska är det få vikarier som vågar.

— Man måste visa att man är en bra journalist, att jobben inte spricker. “Herregud, den här veckan har jag spräckt fyra grejor”, kanske man tänker, trots att de bedömningar man gjort har varit riktiga.

Ytterligare en nackdel är de obefintliga semestrarna.

— Säger man nej till ett vikariat kan det vara kört där nästa gång. Jag har kompisar som hoppat runt på olika ställen tre-fyra år i sträck utan att kunna ta semester.

Josefin tycker att den hårda konkurrensen har drivit fram en absurd situation.

— Om man blev erbjuden en fast tjänst skulle det nästan kännas kriminellt att tacka nej. Och i samma stund man tackade ja skulle man drabbas av panik. “Herregud, nu måste jag jobba här hela livet fast jag ville något annat”. För mer än en gång i livet får man väl inte ett sånt erbjudande…

Susanne Wixe, tills nyligen ordförande i journalistklubben på Aftonbladet, menar att vikarierna inte alltid behöver vara så rädda för att ta strid med chefen.

— Vikarier vill sällan att vi ska driva deras problem i förhandlingar för de är oroliga att de i så fall kommer att ligga dåligt till. Ofta tror jag att det är en självpåtagen rädsla.

Susanne Wixe uppmanar vikarierna att ta kontakt med den lokala fackklubben.

— Vi finns till även för vikarierna, ibland tror jag inte att de inser det. Klubben kanske inte kan lösa alla vikariers problem men vi finns alltid till hands som stöd och samtalspartners.

STAFFAN WOLTERS