Mats-Eric Nilsson, nyhetschef och grävledare Djävulens advokat på SvD
Piskan som driver fram punkten ur reportrar som vill kolla mer och skriva längre.Det är klichébilden av arbetsledarrollen på dagstidning.Som grävledare på SvD gör Mats-Eric Nilsson oftast det omvända: talar om att jobbet inte är klart, letar obesvarade frågor och möjligheter att bygga vidare.
Piskan som driver fram punkten ur reportrar som vill kolla mer och skriva längre.
Det är klichébilden av arbetsledarrollen på dagstidning.
Som grävledare på SvD gör Mats-Eric Nilsson oftast det omvända: talar om att jobbet inte är klart, letar obesvarade frågor och möjligheter att bygga vidare.
För tre år sedan tog han initiativet till Svenska Dagbladets grävargrupp. Det hade pratats länge på tidningen om ett ryck för att förbättra journalistiken. Trots att ett sparprogram just genomfördes frikopplades nu två journalister för att syssla med grävande. Nilsson ledde gruppen vid sidan av jobbet som inrikeschef.
Resultaten lät inte vänta på sig. 1995 fick de båda reportrarna Hans Strandberg och Björn Hygstedt Stora Journalistpriset i dagspressklassen för sin granskning av de statliga forskningsråden.
— Huvudsyftet med grävargruppen var förstås egna avslöjanden. Men vi ville också utveckla journalistiken på tidningen som helhet, säger Mats-Eric Nilsson.
Grävarna integrerades med redaktionen — de skulle inte få stämpel som hemlig klubb eller lyxlirare. Strandberg och Hygstedt fortsatte med helgpass på inrikesredaktionen. En tredje reportertjänst gjordes ambulerande i sexmånadersintervall.
— Vi valde grävämnen med stort allmänintresse och angelägenhet, inga smala jobb, säger Mats-Eric Nilsson.
Snabba nyhetsgräv
Nu ska gruppen utvidgas till fyra; två lag där det ena gör traditionellt långsiktiga grävjobb och det andra fungerar som extra resurs för snabba nyhetsgräv.
Exempel på det senare var avslöjandet av Lars Dahlbergs solkiga bakgrund för knappt en månad sen. När näringslivsredaktionens Anne Kuylenstierna fick indikationer på märkligheter kring den föreslagne nye VDn för Företagarnas riksorganisation kopplades grävarna Annika Engström och Niklas Kierkegaard in för att hjälpa till med kartläggningen.
— En grävinsats på några dagar kan föra mycket längre än det vanliga nyhetsarbetet, säger Mats-Eric Nilsson.
I dag är han nyhetschef med övergripande ansvar på SvD, men fortsätter att leda grävgruppen i samma utsträckning som tidigare: cirka en fjärdedel av arbetstiden.
Tvåmanslag idealiskt
Undersökande journalister behöver bollplank, brukar det sägas. Han håller med, men ogillar uttrycket.
— Det låter så passivt. Man slår och får tillbaka en boll ungefär likadant. Jag vill hellre se mig som djävulens advokat eller läsarens ombudsman. Hur duktig en reporter än är går man ned sig lite i ett material man hållit på med i flera månader. Då behövs någon som håller fast och ser klart.
För att klara den uppgiften måste arbetsledaren hålla en viss distans. Mats-Eric Nilsson vill inte följa varje steg i arbetet.
— Arbetsledaren måste vara insatt, men inte för insyltad i jobben som pågår. Då tappar man läsarblicken för materialet. Jag vill behålla ett visst utanförskap.
Däremot läser reportrarna kontinuerligt varandras PM och sporrar när jobben kör fast. Att gräva i tvåmanslag är idealiskt tror Mats-Eric Nilsson. Ensamgrävande kräver en otrolig inre motor — eller en arbetsledare på heltid.
Att sätta punkt
Ett av de svåraste valen är slutpunkten. Mats-Eric Nilsson berättar om det uppmärksammade jobbet om bränder i TV-apparater. Efter några veckors koll med försäkringsbolag, myndigheter och radiohandlare hade reportrarna nått en gräns där man kunnat publicera en artikel med innebörden att problemet var underskattat och att säker kunskap saknades. I stället valde Nilsson och gruppen att gå vidare. Man iscensatte en TV-brand för att förstå och kunna levandegöra förloppet.
Nästa steg blev att skapa ett eget grundmaterial. Försäkringsbolagens uppgifter om TV-bränder under ett år lades in i en enkel databas tillsammans med uppgifter om olika TV-märkens marknadsandelar. Den informationen tvingades man köpa eftersom tillverkarnas egna uppgifter gav en slutsiffra långt över 100 procent. På underlaget kunde slutsatser dras om olika tillverkningsländer, men inte om märken.
— Artikeln var den enda undersökning som gjorts på området och citerades i mängder av medier. Men kanske hade vi kunnat gå ännu längre. Det får vi aldrig veta.
Läsaren i fokus
Läsaren står i centrum för gruppens arbete. Reportrarna har vant sig vid att skära hårt och sörjer inte över att en hel utredning kan bli några utgångar i texten. Samtidigt har de utvecklats allt mer mot tidningsmakare som vill kontrollera hela processen. En felaktig mellanrubrik när sidan görs och tre månaders arbete kan vara spolierat.
— Däremot tror jag få kommer över att så sällan se sitt namn i tidningen. Förväntningarna på jobben när det äntligen är dags för publicering blir också allt högre. Det är lätt att börja tvivla på att jobbet verkligen är så bra.
Mats-Eric Nilsson rekommenderar att börja skriva huvudstoryn tidigt. Då finns något mer att utgå från än högar av PM. Dessutom är det en bra säkerhet om yttre omständigheter gör det nödvändigt med tidigare publicering än planerat.
Handla om vad som helst
Resultatmässig slentrian är en annan risk med grävande journalistik. Gruppen förvandlas lätt till ett slags riksrevisionsverk i miniatyr som alltid kommer fram till att regler saknas och att myndigheterna har för dåligt grepp, menar Mats-Eric Nilsson.
— Vi gör såna artiklar också, men har målet att grävjobben ska kunna handla om vad som helst.
Innan han började som arbetsledare på SvD jobbade han på Nya Ludvika Tidning, både som reporter och arbetsledare.
— Det var en liten redaktion med små resurser. Ändå gick det att göra en hel del grävjobb. Spärrarna sitter ofta mer i huvudet hos dem som beslutar. Och hos reportrarna själva. Det är en myt att alla egentligen vill syssla med grävande. Ofta är det otroligt krävande. De flesta tycker nog det är bra att det görs men vill inte nödvändigtvis syssla med det själva.
