Mattias Beijmo: ”Som många män sörjde jag genom att haverera lite”

– Jag vet inte. Jag har skrivit den under relativt lång tid, och den har av självförklarade skäl växt ihop med mitt, pappas och samhällets liv, säger Mattias Beijmo.

Priset på liv (Kaunitz-Olsson) har undertiteln ”Värdet av en far” och beskrivs av förlaget som ”en roadtrip på jakt efter människovärdet”. Det är berättelsen om hur Mattias Beijmo efter att hans pappa Urban nekats svensk vård för sin aggressiva prostatacancer skaffar – och finansierar – dyr men effektiv behandling i Finland åt Urban.

Vad säger vården av din pappa om det svenska samhället?
– Den säger två saker. För det första, den som har mål i mun och kan prata för sig får bättre och snabbare vård, lever längre och har mindre plågor. Det är ett faktum och välkänt.

Annons

– För det andra visar pappas berättelse att det inte är jämlikt mellan svenska regioner. Västmanland kunde inte erbjuda den dyra röntgen som finns i Uppsala. Det är väsensskilt mellan regionerna – och ännu mer om du går utanför Sveriges gränser. Det borde vara självklart oavsett partitillhörighet att det här inte är rimligt.

Vill du väcka debatt?
– Jag tror säkert att boken kan väcka debatt, men jag skrev den ur kärleken till en far. Alla människors liv är politik. Som individ i ett samhälle var han ett objekt och ett subjekt.

– Det vore dumt att säga att jag inte välkomnar debatt. Men frågan har vissa emotionella förtecken för mig.

Att köpa privat vård i Finland var samtidigt skamfullt för både honom och Urban, säger Mattias Beijmo.

– Jag fick i princip knuffa pappa ombord på Finlandsfärjan. ”He e privat!”, invände han, som gammal socialist tog det emot att köpa vård som olycksbröder inte kunde få. Jag kände också en skam, jag tömde min spargris och hade pengarna. Alla har inte det.

Mattias Beijmo, som till yrket är författare, internetanalytiker och kulturskribent i Aftonbladet, beskriver också hur han å pappans vägnar tar strid mot Försäkringskassan – och förlorar.

– I ren desperation högg jag nog tag i det som en livlina. Som många andra män blev mitt sätt att sörja att haverera lite.

Är boken också en del i sorgeprocessen?
– Närstående påstod det när jag skrev. Och nu i efterhand måste jag väl erkänna att det var så.

Hjälpte den dig?
– Juryn överlägger nog fortfarande i den frågan.

– Jag råder alla som har möjlighet att ta dödskampen med en förälder så nära som möjligt, att kämpa med den som håller på att dö. Det ger en extra dimension i relationen till den man älskar.

Du brukar skriva om saker som demokrati och digitalisering. Hur var det att skriva så personligt – och läsa recensionerna?
– Jag är överlag ganska hårdhudad, jag har spelat smal musik hela livet och är van vid att inte bli förstådd eller omtyckt. Recensionerna har varit positiva, men jag tänker ärligt talat inte så mycket på det.

Din sambo Annah Björk kom tidigare i år också ut med en personlig bok om ett tungt ämne: postcovid. Kommer ni att fortsätta skriva personligt?
– Jag tror att både jag och Annah Björk känner oss lite trötta på allt det tunga. Personligen har jag börjat fila på något helt annat.