Med egen plats i riksdagen

Pressrummet, våning sju i nya Riksdagshuset. Två kanel­gömmor, limegröna Ikea-muggar. Det är krig i Europa och ovanligt skral uppslutning, bara sju journalister i rummet och två på Zoom. Bostadsministern – Borlänge­sonen Johan Danielsson, ännu inte 40 fyllda – ramlar in några minuter sen och skakar hand laget runt.

– Vi lär oss fortfarande hitta i huset, ursäktar sig ministern.

Någon gång i månaden slår sig en högre politiker ned med ett gäng riksdagsjournalister så här, för en så kallad kaffeträff. 2022 har man gästats av Anders Ygeman, Nooshi Dadgostar, Mikael Damberg och Jimmie Åkesson.

– Statsministern kommer av tradition när det är val. I år blir nog första gången en statsminister inte gör det. Hon har åtminstone inte tackat ja hittills, säger Mari Forssblad, politisk journalist på SVT och ordförande för Riksdagsjournalisternas förening.

”Jimmie Åkesson sitter komfortabelt tillbakalutad i en fåtölj och lägger ut texten. Scenen är lätt Orwellsk. Här sitter ledaren för det parti som gång på gång uttrycker sitt förakt för ’medieetablissemanget’. Här sitter medieetablissemanget, som i många år skydde Jimmie Åkesson och SD. Nu lyssnar de andäktigt på vad SD-ledaren har att säga.”

Så skriver Dagens Opinions utgivare Rolf van den Brink i en kritisk text om Riksdagsjournalisternas förening. Rolf van den Brink slinker av en slump in på kaffe­träffen med Åkesson men blir ombedd att inte fota, känner sig ”avvisad inför medieetablissemanget” och ifrågasätter ”klubbens” syfte.

Speciella regler gäller för politikerfikorna: ingen får fotografera, filma eller banda. Formella intervjuer tas efteråt.

– Vi vill behålla känslan av att det är en kaffeträff, inte en pressträff, seminarium eller föreläsning. Vissa som kommer hit börjar hålla tal. Vi försöker få ett avslappnat samtal och en möjlighet att gå djupare, försvarar Mari Forssblad reglerna.

Hon beskriver kaffeträffarna som ”sista utposten” för lite friare politikerintervjuer, i en tid då pressträffar är hårt strukturerade tillställningar med några få frågor i grupp och därpå enskilda tvåminutersintervjuer.

– Här kan vi stanna upp och hålla i en fråga. Eva [Stenberg, DN] kanske börjar och Lasse [Larsson, TT] ­faller in och så hjälps vi åt och drar, säger Mari Forssblad.

– Men det finns inget hotfullt i det, för vi filmar inte, vi tar inte upp ljud.

Får du en breaking nyhet är det sällan någon som sagt något öppet

 

Däremot är inget som sägs ”off the record”. TTs politikreporter Lars Larsson brukar sitta med påslagen dator och kan rapportera direkt om något nyhetsmässigt sägs. Dagens gäst, bostadsminister Danielsson, väger sina ord och stämmer av med sin politiskt sakkunniga, men det har hänt att kaffeträffarna skapat rubriker. Det var till exempel här förre M-ledaren Fredrik Reinfeldt kallade försvaret ”ett särintresse”.

Riksdagsjournalisternas förening har funnits sedan 50-talet – kanske längre – och har ett 70-tal medlemmar som har in­rikespolitik som bevakningsområde. Åsiktsjournalister är inte välkomna. Föreningens medlemmar har i regel arbetsplats i riksdagen. Det ger praktiska fördelar. Ändå upplever många riksdagsjournalister att det blivit allt svårare att bevaka politiken.

– Idag handlar det mesta om källor och ”erfar”. Får du en breaking nyhet är det sällan någon som sagt något öppet, utan källor som säger att något håller på att hända, säger Mari Forssblad.

Det finns ett växande missnöje bland riksdagsjournalisterna över förutsättningarna på regeringens pressträffar. Försöker regeringen undvika granskning? Frågan lyftes på föreningens årsmöte.

– Regeringen utlyser pressträffar så tidigt i det politiska skedet att korrekta underlag saknas och ministrar står svarslösa inför journalister. Vid upprepade tillfällen har det kallats till presskonferens om en lagrådsremiss de beslutat om – utan att vi journalister fått ta del av lagrådsremissen ens vid presskonferensen.

Dessutom finns kritik mot att regeringen kallar till presskonferens väldigt tidigt på morgnarna och med kort varsel, något som började under pandemin när pressträffarna skedde via Teams.

– Folk har till och med mjutats på Teams. Politikerna är nog inte så pigga på att släppa de här formaliserade pressträffarna som de har total kontroll över, säger Mari Forssblad.

– Och vi ser statsministern skjuta på ansvarsutkrävande intervjuer i till exempel mitt program, Agenda: ”Det passar inte nu.” Men det passar jättebra att vara med i morgon-tv eller lägga ut ”gå upp-or” på Instagram där hon berättar hur förträffligt hon styr landet. Jag är partisk, men det här ser jag som ett problem vi borde oroa oss för.

Under de 25 år som gått sedan hon ­började jobba i riksdagshuset – då som SR-reporter som bokstavligen sprang mellan intervjuer och SRs lilla studio – har de folkvalda blivit mer slutna. På 90-talet hade journalisterna tillträde till alla partikanslier utom sossarnas. Idag är alla låsta.

Politikerna vill också kontrollera bilden av sig själva och politiken hårdare. Kommunikationsavdelningarna har fått stor makt. Politiker som går ut och säger vad de verkligen tycker, uttrycker en ärlig åsikt, är en sällsynthet.

– Jag tror det tar död på människors intresse för parlamentarismen och engagemanget i olika partier. Min uppfattning är att de folkvalda kommer längre och längre från folket, säger Mari Forssblad.

Kan journalisterna eller medierna ha ­någon skuld i att det blivit så?

– Det är en jätteintressant fråga. Jag som varit med på den här resan tycker inte det, men jag är extremt partisk såklart. Jag ser det snarare som ett resultat av konsultifieringen av politiken. Att den ska marknadsföras med varumärkessnack.

– Men jag ser inte så många kolleger som hänger på. Vi gör aldrig seriösa nyheter av Kristerssons jaktbilder, vad Ebba Busch lägger ut på Instagram eller när Magdalena Andersson promenerar på Instagram och säger att S tar ansvar för Sverige.

*

ENKÄT

1. Vilka är fördelarna med att ha ­arbetsplats i riksdagen?
2. Finns det några risker med att ­dela arbetsplats med dem man granskar?

Ulf Kristofferson, politisk kommentator, TV4:
1. – Vi har ett ställe där vi kan förvara utrustning, skriva texter, redigera ­inslag och ringa telefonsamtal utan att bli störda eller störa. Vi kan snabbare komma i kontakt med riksdagsledamöter när vi vill ställa dem till svars. Och kan lättare hålla oss uppdaterade på allt som händer i riksdagen.
2. – Jag kan inte se några risker, tvärtom är det bra. Det underlättar den journalistiska granskningen, som är en viktig del av demokratin. ­Formuleringen ”att dela arbetsplats” kan ge ett felaktigt intryck av att vi sitter sida vid sida i ett gemensamt kontor. Så är det inte. Riksdagens ­lokaler är stora, journalisternas arbetsrum ligger på behörigt avstånd från politikernas arbetsrum.

Helena Gissén, politisk kommentator, Expressen:
1. – Man är på plats och kan hinna till olika presskonferenser och möten, man kan lättare få kontakt och intervjuer. Man kan enklare få information av kammarkansliet, utskottspersonal, etc.
2. – Jag ser inga större risker, man delar inte ­direkt arbetsplats. Även matsal och kafé är uppdelade för politiker och övriga. Men det kan bli lite konversation av mer avslappnad karaktär när man ses i garderoben eller kön i kaféet, vilket vissa kanske tycker är riskabelt. Det kan det dock bli även om man inte har sin arbetsplats i riksdagen utan bara är där då och då.

Lina Lund, politisk reporter, Dagens Nyheter:
1. – Förutom att riksdagen erbjuder en oerhört vacker miljö att vistas i, är det också en plats där människor från hela Sverige – och med vitt skilda politiska uppfattningar – samlas. Det är värde­fullt att kunna ta del av korridorsnack och ställa spontana frågor i fiket. Efter att ha bevakat tysk ­politik har jag haft anledning att jämföra kulturen med Berlins regeringskvarter. Riksdagsarbetet är påfallande lättillgängligt och transparent – det går nästan alltid att få ett snabbt svar från en makt­havare.
2. – Självklart är det viktigt att hålla en distans till människorna man granskar. Jag tycker dock att det finns en tydlig rollfördelning i riksdagen – de flesta makthavare visar en stor förståelse för att deras roll är att stifta lagar och vår är att granska dem.