Gå direkt till textinnehållet
Axel Vikström har skrivit en doktorsavhandling om hur de superrika skildras i medierna.
Foto: Gustaf Mattisson

Medias rapportering om de rikaste svenskarna tar inte upp ojämlikheten

Mediernas rapportering om de rikaste svenskarna tar sällan upp själva grunden till ojämlikheten, och låter deras ovilja att ställa upp i media framstå som en krydda i reportagen. Det framgår av en doktorsavhandling som nyligen presenterats vid Örebro universitet.

Axel Vikström har i sin avhandling i medie- och kommunikationsvetenskap studerat hur superrika svenskar porträtteras i landets största tidningar.

– Det finns en ambivalent bild av miljardärer i media. De kan både lyftas fram som inspirerande entreprenörer som bidrar till samhället, eller så kan de skildras som giriga utsugare som blir rika på andras bekostnad, säger Axel Vikström, som själv har en bakgrund som frilansjournalist på tidningen Offside och vikarie på TT och på Hufvudstadsbladet i Finland.

Kritiken mot de superrika kretsar oftast kring frågan om vad som är rätt eller fel sätt att bli rik på, enligt Axel Vikström.

Annons Annons

– Man kan lyfta olika affärsmodeller. Är det okej att bli rik på spelbolag eller fastigheter? Men man ifrågasätter sällan själva ojämlikheten i sig. Jag brukar säga som metafor att man fastnar vid ojämlikhetens spelregler, men man kommer inte åt själva spelet. Vilket förstärks av att de underliggande förändringar som har skett i svensk ekonomi, som har gjort att vi fått så många miljardärer det senaste decenniet, till exempel avregleringar av finansmarknad och sänkta skatter för de rikaste, de förändringarna är väldigt frånvarande i texterna.

De medier som ingått i studien är Aftonbladet, Expressen, DN och SvD. Mest material har han hittat hos Expressen som enligt Axel Vikström skriver klart mest om miljardärer i Sverige, framför allt i reportage och porträttform.

– Det jag tyckte var intressant var att i Expressens rapportering betonas väldigt mycket hur lite de rika syns i media. Tidningen skriver om dem som anonyma eller hemliga, och betonar mycket att de inte vill ge intervjuer, och använder det som en krydda i reportaget, det är ett sätt att skapa spänning kring de superrika. I kombination med att visa upp deras lyxiga hus och bilar.

Han poängterar att han är medveten om att det är en svår grupp att skildra för journalister.

– Det är svårt att få tillgång till de allra rikaste, just för att de inte är så sugna på att ställa upp i media. Det kan handla om att de är rädda att ökad synlighet ökar risken för ens personliga säkerhet. Eller att de bara inte ser någon nytta för företaget av att vara med. Jag tror att du behöver mycket uppbackning som journalist för att orka hålla i och få tag på dem, och få dem att ställa upp. Och att också våga vara kritisk i intervjun.

Han säger också att det kan finnas en tendens att medier oftare gör mer lättillgänglig underhållning när de skriver om superrika, för att det är en hemlig värld som man inte vet så mycket om.

– Journalisterna behöver se till att inte bländas av spektaklet, och försöka gå ett steg bakom. Men det är svårt i en kommersiell värld som blivit mer tolerant mot stora förmögenheter att som journalist göra det. Man behöver resurser och stöd för att göra det på ett bra sätt.

Fler avsnitt
Profilen

”Socialreportaget finns knappt längre”

Christoffer Hjalmarsson har levt 36 dagar på gatan och suttit 30 dagar i fängelse.
Fler profiler